Om att älta

Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.

Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller bara på det mest bakåtsträvande sätt och får mig att tänka på böcker som jag läst, sådana där med usla slut. Sådana där man tänker att den stackars författaren nog fick slut på fantasin. De är just en sådan historia är Alster I just nu. Och det går ju inte.

För sjuttiofemte gången tvingas jag gå igenom historien, påminna mig om vad det är som driver karaktärerna, varför de träffas just nu, vad har de berättat, vad vill de ha för lösningar på sina problem. Vad är förresten deras problem?

För att komma vidare, eller låta karaktärerna komma vidare, har jag fått gallra.

Gallra, gallra, gallra.

Det har skett en dramatisk förminskning av sidantalet i kapitlen 19-21. Endast ryggraden är kvar. Och jag som trodde att jag hade fixat det i den förra omgången...

Om ångesten

När hallen ser ut så här...

... som man känner när man småsurt skickar iväg Sambon och den Underbara Tjejen bara för att man själv ska få Tid Att Skriva.

När man inser att det man skrivit är kackabjal.

När det skulle vara så mycket viktigare att komma vidare i renoveringen av hallen. Hallen är ju Trots Allt Verklig; På Riktigt. Inget Luftslott.

Den ångesten är inte kul alls.

(Ok. Jag löste det mest akuta problemet i texten, men ångesten var så stark att jag fortfarande känner av den, flera timmar efteråt.)

Om en startsträcka som sträcker ut sig

Det som jag hittills har skrivit, sedan skrivartiden tog sin början i slutet av september, är en ny kapitelbörjan och en slags mellantext som knyter ihop början med den befintliga texten. I sin helhet handlar det om kanske två sidor text, max tre.  

Det handlar inte om att jag väljer att göra annat. Det har att göra med att jag tänker på texten. Ifrågasätter den. Alltså, inte att jag (just nu) grämer mig och tycker att den är dålig – så som jag skrev i det förra inlägget – utan funderar på om det som står där är logiskt.

Jag tänker också på kapitelstrukturen i kapitlen 14 och 18, funderar hur de förhåller sig till de övriga i alstret. Får alla karaktärerna det utrymme de behöver och ska ha? ”Pratar” de om samma saker? Hur stor chans är det att tre personer tänker på samma, eller liknande, saker? Att de ser på en händelse ur samma synvikel? Nej, inte mycket till chans där inte. Just nu känns det som att jag tvingar karaktären som för ordet i kapitel 14 och 18 att upprepa det de andra två karaktärerna har sagt och gjort. Och det går ju inte.

Därtill har jag svårt att komma ihåg alla ändringar som jag gjorde tidigare i våras. Var placerade jag informationen, vad sades och vad gjordes?  Vad tänkte jag på när jag beslutade att skjuta på et visst kapitel, och vad blir konsekvensen av att jag flyttar tillbaka det? Måste jag gå tillbaka i det redan omskrivna för ytterligare omskrivningar?

Nåja. Nu tror jag att har har det. Mer om det i ett senare inlägg. Nu försöker jag äntligen lyfta.

Om tvivel, snabbskrivning och flow

Tidsbrist, stress. Tvivel. Jag sätter igång med att skriva om Kapitel 14 när jag känner mig som mest stressad och drabbas tvivel. Att tvivla när man är stressad är som att gjuta olja på vågorna. Tvivlet sprider sig.

Jag tvivlar på allt. Förstår inte hur jag kunde tro att berättelsen var något. Hur dum kan man vara?

Jag känner att jag ropade hej innan jag ... ja, ja, det vanliga. Jag kan inte fortsätta att skriva på kapitel 14 utan måste snabbskriva mig igenom flera kapitel, kolla vad det där "ordnandet" som jag ägnade mig åt i helgen egentligen gjorde. Tappade jag helt bort mig? Så jag snabbskriver. Att snabbskriva betyder det samma som att ansa. Att radera tills kärnan finns kvar, utan krav på att texten ska bli bra. Ens läslig. Faktiskt så behöver texten bara vara den enklaste enkla. Det enda kravet som finns är att radera så mycket som möjligt för att det ska bli enkelt att skriva.

Så händer det. Det vänder. Bara så där. Flow, tilltro. Måste till att surfa på den vågen...

Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.

Så varför denna drastiska åtgärd?

Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.

Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?

Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.