Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

Om Cirkeln, Eld och ljudböcker i allmänhet

Ljudboken är, för mig, något som tar plats mellan två punkter; ”under tiden”. Det där som sker under tid det tar att cykla eller promenera från jobbet och hem, hemifrån till jobbet. När destinationen nåtts stängs boken av i väntan på nästa tillfälle jag hamnar mellan två punkter. Att sitta still och lyssna på en ljudbok gör mig rastlös.

Så har det alltid varit och jag har aldrig saknat något annat… förutom när jag lyssnat på Strandberg & Bergmark Elfgrens Cirkeln och Eld. Den senare började jag lyssna på i fredags och blev barnsligt förtjust. Och fortsatte att lyssna när jag kom hem. När någon av familjemedlemmarna närmade sig för att prata lade jag mig till med min jag-är-så-himla-intresserad-av-vad-du-säger-masken samtidgit som jag fingrade otåligt på play-knappen.

Mellan stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen undrar jag varför jag blir så förtjust i böckerna om tonårshäxor från Engelsfors? Är det just på grund av stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen? Kanske för att jag har så lätt att relatera till den tynande bruksorten Engelsfors?

Vad det än är så är det lätt att göra sig bilder av det som sker i böckerna. Lätt att intressera sig för personerna och historien. Lätt att strunta i att man kanske själv borde skriva lite. Lätt att lyssna trots att det inte sker ”under tiden”.

Om vad jag läser när jag inte har tid att läsa

Det brukar vara något av ett problem, det här med att jag - när jag skriver som mest/bäst - inte tycker mig ha tid med läspauser. Det är ju då som behovet umgås med andra ord än mina egna är som störst.

Men så kom jag på lösningen; jag lånar de tunnaste böckerna som jag hittar på biblioteket. Det där som knappt orkar över hundra sidor, eller de där som med nöd och näppe tagit sig över två hundra. Böcker som det är möjligt att läsa på några timmar, kanske en kväll.

Jag kan redan nu säga att strategin - tunnast är bäst - har visat sig vara riktigt intressant.

En kort notering om Bilbo och Tove Jansson

Gollum och Bilbo enligt Tove Jansson

Man läser, man betraktar en berättelse genom sitt inre öga, föreställer sig. Det händer ibland att man får veta hur någon annan föreställt sig samma berättelse, t.ex. när en bok blir film. Eller när man stöter på en illustrerad utgåva av en bok. Då kan det hända att man blir grinig, eller imponerad.

Förra året råkade jag hitta ett exemplar av Tolkiens Bilbo i bibblans magasin. Ni vet den där utgåvan med Tove Janssons illustrationer. Eller hade ni missat att Jansson hade föreställt sig Bilbo och Midgård? Det hade i alla fall jag.

Hursomhelst.

Jag hade ju inte riktigt föreställt mig Bilbo eller Midgård på samma sätt som Tove Jansson. Det är inte alls mina inre bilder, vem tänker på Muminvärlden vid en läsning av Bilbo? (Inte Peter Jackson i allafall.) Men jag blir inte grinig, inte heller imponerad, bara så där varm inombords. Jag älskar Jansson illustrationer. Det är liksom så himla fel att de blir rätt.



ps. rätta mig om jag har fel men visst har Tove Janssons Bilbo kommit i nyutgåva?

Mo Yan

Hm. Jag har inte läst Mo Yan, det här kan bli riktigt intressant. Bra gjort av Akademin att äntligen ge oss ett boktips, eller två. Ok, tre då (för vad jag förstod - har dock inte dubbelkollat - så är det endast tre av hans böcker som är översatta till svenska).  

Om vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande

Jag tror mig minnas att det började med Pamuk, det där med att jag började samla kulturellt kapital genom att jag faktiskt kunde relatera till innehållet i nobelpristagarens böcker redan när pristagaren tillkännagavs.

Alltså; jag hade läst - åtminstone några av - pristagarens böcker. (Nåja, nu är de pristagare som följer Pamuk kända för andra än bara akademiledamoterna - så de kanske inte ger så höga kulturpoäng - förutom kanske Pinter..?) Hursomhelst. Vad jag insett under dessa år, då jag berusat mig genom mitt höga kulturella kapital, är att jag saknar att inte känna till pristagaren på förhand. Vad jag vill är att introduceras till ett författarskap som jag har missat. Vad jag vill är att någon annan gör grovjobbet med att läsa sig igenom världslitteraturen och vaska fram guldkornen.

Så vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande är alltså följande:

1) Att det inte är en dramatiker 2) Att det helst inte är en poet - såvida denna/e inte är av Szymborskas kaliber 3) Att jag aldrig hört talas om författaren 4) Att det på inga villkor är någon som jag försökt mig på men inte tyckt om 5) Att det inte är en förhandstippad - amerikansk - man 6) Om det prompt måste vara någon jag känner till och ser jag att det är en kanadensisk kvinna - det finns flera så det är bara att välja en 7) Att det är en författare som klår både Morrison, Saramago och Gao (svårt, jag vet).

Tack på förhand!

Ett rejält gräl rensar dina bokhögar

Mm. Fast inte så rejält, mer så där småtjurigt. Så där att du vägrar befatta sig med den som du just grälat med. Eller inte grälat; blivit så där irriterande irriterad på. Och eftersom han befinner sig nere så måste du upp; för att inte vara på samma våningsplan.

Det enda som finns att göra på det övre våningsplanet är att läsa; och det resulterar i att bokhögarna minskar med tre böcker. Riktigt imponerande, när var det som du senast läste tre böcker på en kväll?

Ok. Egentligen läste du bara ut en hel bok, dvs. Anja Snellmans Ivana B (riktigt, riktigt bra, tyvärr bara tillgänglig på finska - än så länge?). Den andra boken, romanen, snabbläses bara för att få lite koll vid läsningen av den tredje boken; en doktorsavhandling om den andra boken (och det var visst bara vissa delar av doktorsavhandlingen som är intressanta att läsa).

Innan det är dags att somna är du riktigt nöjd med den grälsjuka dagen; bokhögarna minskade ju med tre böcker. Plus den där som du hade hemma för att kolla om det var någonting att ha och det var den ju inte.

Fler grälsjuka dagar åt folket?

Semesterläsning?

The truant, truant, pen of E påbörjade flertalet utkast om semesterläsning.
The truant, truant, pen of E började läsa så många böcker.
The truant, truant, pen of E läste dock inte ut så många av dem.

Gapar efter mycket, mister hela stycket?

Högen med böcker från Bibblan var nog alldeles för hög - det blev för enkelt att byta bok om en påbörjad verkade lite trist.

Så vad finnas det att säga?

- Det visade sig att det inte alltid går illa för Kalle Anka. Ibland slutar historien med att han semestrar på en ö i Söderhavet.

Att spara på böcker

Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.

Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.

Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?

Böcker som jag inte läste när jag gick på lågstadiet

Det fastnade hos mig, det som den unga poeten sade i en intervju.

"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."

Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.

Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").

Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"

Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)

Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?

Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

Att läsa för att skriva

Visst går det att skriva utan att läsa. Det är bara att skriva det ena ordet efter det andra. Trycka in en punkt här, ett kommatecken där. Hur enkelt som helst - efter att man har lärt sig att konsten på lågstadiet.

Visst går det att skriva helt ok, klart godkänt, utan att vara en läsare. Men tänk så mycket bättre texten blir när skrivandet ackompanjeras av läsning. Och så mycket enklare det blir att skriva.

Jag tänker bortom läsandets förmåga att hjälpa skribenten i formuleringskonsten. Jag tänker på läsandet som en konstform som öppnar sinnet för detaljer. Via texten, fantasin, ut i verkligheten. Detaljer i vardagen blir till idéer. Idéerna formar en helhet. Ord sätts ner, det ena efter det andra. Men så mycket enklare. Och märkligt nog; ju mer koll en skribent har på detaljer, desto mindre behov finns det för transportsträckor.

Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.

Spöksmakminnen

Jag satt på en pall, lite vid sidan av, och såg på teaterföreställningen Grodan som gifte sig med tsarens son. Till sagan, som spelades för 6-åringar, hör att grodan ska baka bröd - och som sig bör i sagor där ödmjukhet ställs mot högmod blev det förstås det godaste brödet i världen. 

Och så händer det. Jag vet hur det där brödet smakar, lite som vetebröd utan att vara vetebröd. Lite som bakverk av karlsbaderdeg, kanske som brioche? Det är också då som jag känner igen sagan. Jag kommer särskilt ihåg en bild ur en sagobilderbok där en mus åker i en vagn smyckad med blommor. Ja, det är förstås sagan i en annan tappning; för här är det inte en groda utan en liten mus som är den förtrollade prinsessan.

Men brödet, ja brödet! Mina smakminnen är säkra på sin sak. Jag vet precis hur brödet smakade. Till saken hör att jag led av sagomani som barn. Sagor lästes om och om och om igen. Så pass många gånger att de kom att bli levande i flera av mina sinnen. Som smaksinnet, och därefter i smakminnet. Men jag kan inte minnas om jag någonsin åt det där fantastiska brödet; mitt minne kan inte koppla smaken till något annat än till sagan. Så kanske är det bara ett spöksmakminne? Något föreställt som inte existerar i den fysiska världen.

Läsares tillrättalägganden

Man stöter på det ibland. På fel som har slinkit in sig i böcker. Men vem skriver felfritt när det handlar om tiotusentals ord, när man gör sig mödan knappa ner miljoner tecken? Ofta läser jag felaktigheterna utan att knappt höja på ögonbrynen, kan hända att jag inte alltid lägger märke till dem.

Eftersom jag är en stor nyttjare av bibliotek händer det att jag får tag på en bok som någon annan läst före mig. Någon som inte har låtit ett fel vara, utan korrigerat det. Som i bilden ovan. Stycket är hämtat ur en bok av Stephen King. Jag tror att boken hette Signal, men är inte längre säker på namnet. Jag minns bara att den inte höll särskilt hög kvalité.

Men jag måste ge den föregående läsaren rätt, för visst är det så att när man gräver en grop i marken, lägger ner en människa i den och skottar igen hålet (graven) så blir det faktiskt "jord över". Precis om den uppmärksamma läsaren påpekat?

Men först ska man ju hitta boken...

Men det är ju sant, förstås. Innan jag ens kommer till att läsa en inledning eller att bläddra i en bok så måste något ha lockat mig till boken. För det är ju ganska sällan som jag i blindo sträcker mig efter första bästa bok för att läsa inledningen.

Det finns något som lockar mig till boken, något som jag (här) förenklar till kännedom och yta.

Med kännedom menar jag den kännedom som en läsare äger om en bok på förhand, det som kan bestå av exempelvis rekommendationer eller recensioner, kännedom om att boken är en klassiker eller kunskap om ett författarskap. Listan kan göras längre än det här men jag tror att dessa exempel får räcka. Ytan, däremot, är det där som får blicken att haja till. En lockande framsida, en titel eller ett annorlunda format; vad som helst som väcker ett behov av att lyfta – en för en själv okänd – bok för att studera den närmare.

Något som skiljer typer av val åt är, tror jag, det faktum att vi måste befinna oss i omedelbar närhet av ”yta-boken” för att den ska utöva sin lockelse på oss. (Och visst kan vi räkna besök hos exempelvis nätbokhandlare och bloggar som omedelbar närhet?)

Jag dristar mig inte till att påstå att en läsare gör sitt val antingen på det ena eller det andra sättet. Däremot tror jag att många i högre grad ”erkänner” att de väljer utifrån kännedom. Varför välja efter yta när det är innehållet man vill åt?

Jag erkänner villigt att jag kan lockas av böcker utifrån deras yta – åtminstone när det gäller böcker för mitt privata bruk. Jag kan plocka upp en bok utifrån en tilltalande framsida. Jag kan vända mig om efter en bok på grund av dess utseende. Jag kan intressera mig för en bok bara för att den är liten i formatet. Boken kan ju visa sig vara en pärla som jag har missat.

Ytterligare några tankar om inledningar

Det föregående inlägget avslutades med ett påstående om att jag aldrig låter det första intrycket (i det här fallet de första raderna) vara avgörande vid valet av läsning.
Det är sant. Men det finns också en annan sanning. För även om jag aldrig låter inledningen avgöra om jag ska göra mig mödan att läsa en bok så händer det ofta att jag lägger ifrån mig en bok om inledningen inte tilltalar mig. Jag bryr mig inte om att ens bläddra vidare för att se om det blir bättre. Jag gör det för att jag tänker mig att alla som skriver vet hur viktigt det första intrycket är. Jag tänker mig att alla som skriver kommer därför att se till att lägga extra krut på inledningen.

Om början består av klichéer tänker jag mig att boken består av klichéer.
Om början består av en beskrivning av vädret så tänker jag att jag har läst boken förut.
Om en början består av en insikt är bäst att också jag tänker; ”Ha! Smart!”

Men hur ska en bra inledning, en bra början, vara? Instinktivt tänker jag att det ska vara trogen boken; den ska fånga essensen i berättelsen. Det är ingen idé att försöka få skriva en klurig eller "konstfull" början inte resten av berättelsen är klurig eller "konstfull". Bäst tycker jag om ”in medias res”-inledningar. Att läsaren utan dröjsmål kastas in i händelserna; att denna får ta del av en viktig händelse. Sämst tycker jag nog om ”det här hände och det ledde till att det där hände och så hände det där som fick berättelsen att ta sin början”-inledningar.  De sistnämnda tenderar att vara så långrandiga.

För att inte göra mig själv för långrandig avslutar jag med att ge exempel på en riktigt bra inledning, den bästa som jag någonsin har läst:

Sth, I know that woman. She used to live with a flock of bird on Lenox Avenue.  I know her husband too. He fell for an eighteen-year-old girl with one of those deepdown, spooky loves that made him so sad and happy he shot her just to keep the feeling going. When the women, her name is Violet, went to the funeral to see the girl and cut her dead face they threw her to the floor and out of the church. She ran, then, trough all that snow, and when she got back to the apartment she took the birds from their cages and set them out the window to freeze or fly, including the parrot that said “I love you.”

ur Toni Morrisons Jazz

ps. egentligen är jag mer förtjust i inledningen i dess svenska översättning - eftersom det var på svenska som jag först läste den - men saknar tillgång till den just nu...

Överdriften gällande de första ordens betydelse

Där ser man. Ett enda inlägg har jag hunnit med och bloggen är redan full av överdrifter, dvs. överdriften om de första ordens betydelse.

Jag vidhåller att de första orden är viktiga, men de är knappast avgörande. För hur många gånger har man (jag) inte börjat läsa något som verkar lovande bara för att strax sluta – dvs. efter upptäckten att början är den topp från vilken allt dalar?

Det var länge sedan jag insåg att det inte går att förlita sig till början vid valet av läsning. Efter att ha läst de första få raderna går jag vidare. Slår upp en sida här, en sida där. Jag frågar mig om det håller. Jag kollar språket. Jag kollar personerna. Jag kollar dialogerna.

Aldrig, aldrig låter jag de första orden vara avgörande.