2015-08-22

Om att byta spår


Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.


"Aha, det var därför som...?"
"Ja, precis!"

Så känns det just nu, och så dags!

Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt tillbaka som i det förrförra?). Jag förstärkte det lite i det här utkastet men det skulle liksom bara vara en liten detalj, inte en hel spårändring. Jag var inte medveten om dess betydelse... Inte förrän jag sitter med slutet i handen och ser att det har hänt något med historien. Ser att det skulle kunna fungera...

Är det här vad de pratar om som pratar om att karaktärerna lever ett eget liv? (Förresten ett påstående som jag tidigare varit mycket skeptisk till, mina karaktärer är så hårt hållna att det verkligen inte har funnits utrymme till att de ska förvåna mig.)

Nu måste jag bara bestämma mig. Ska jag låta historien löpa på det nya spåret, på det som löper parallellt med den "gamla" ända till en viss punkt, eller ska jag hårdnackat radera fram det gamla? Eller kanske bara strunta i alla insinuationerna? Fast det går ju inte, det skulle väl handla om falska ledtrådar?

Jag tror att jag måste läsa igenom historien för att kunna bestämma mig...

Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

2015-08-20

Om ställtid


Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.

Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.


Tidigare har startsträckorna varit onödigt långa, både när det gäller att komma igång efter oplanerade skrivstopp men också de där som inträffar "kvällsligen". Genom att ge skrivandet tid har ställtiden blivit närmast obefintlig.

Visst, det finns fortfarande dagar, kvällar då jag inte känner för att skriva. Men om jag känner för det så är det bara att öppna ett dokument så är jag igång. Jag är så inne i historien just nu att jag till och med kan skriva under lunchen på jobbet - en tidigare omöjlighet.

Och min stora lärdom är att ju mer jag hänger med texten desto mer tid får jag till att skriva - eftersom jag inte har någon ställtid! Lovely!

2015-08-18

Om sistameningar

De senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.

Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag inte behövt "slå fast" en avslutande mening. Men nu har jag en. (Åtminstone tills vidare.)

Nu behöver jag bara backa tillbaka några kapitel för att ta tag i ältandet, som jag skrev om i det förra inlägget, för att bli klar med Alster I.


*Ok, ok. Lyft ur sitt sammanhang betyder den inte mycket, men som en sistamening i Alster I bär den sin betydelse. Och ok, ok. Jag skrev ner den i all hast och kan ändra den redan imorgon. Och ännu några ok: det finns egentligen ett avslutande kapitel som inte rubriceras som epilog men som nog fungerar som en sådan. Ett kapitel som varit en darlingarnas darling men som jag nu funderar på att radera helt... Så även om ovanstående sistamening skulle överleva skymning och gryning är det inte säkert att det kommer att vara den faktiska sistameningen.

Uppdatering: Ja, sistameningen stod alltså här tidigare, men jag tog bort den eftersom det finns det som menar att det stör att känna till sistameningen förhand. Nu får man bara vänta på att Alster I faktiskt blir en bok för att kunna läsa den...

2015-08-11

Om att älta

Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.

Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller bara på det mest bakåtsträvande sätt och får mig att tänka på böcker som jag läst, sådana där med usla slut. Sådana där man tänker att den stackars författaren nog fick slut på fantasin. De är just en sådan historia är Alster I just nu. Och det går ju inte.

För sjuttiofemte gången tvingas jag gå igenom historien, påminna mig om vad det är som driver karaktärerna, varför de träffas just nu, vad har de berättat, vad vill de ha för lösningar på sina problem. Vad är förresten deras problem?

För att komma vidare, eller låta karaktärerna komma vidare, har jag fått gallra.

Gallra, gallra, gallra.

Det har skett en dramatisk förminskning av sidantalet i kapitlen 19-21. Endast ryggraden är kvar. Och jag som trodde att jag hade fixat det i den förra omgången...