Om att åldras



Såna här hittar man bakom mitt torp...

Häromdagen fyllde jag 40, vilket får mig att skriva lite om att åldras.

Kris?

Nä, jag har så fullt upp att det skulle kännas lite lyxigt att ha tid för en liten kris. Men nej. Det här med att åldras handlar inte om mig själv, utan om mina karaktärer och det faktum att de inte åldras… fast de kanske borde? Eller borde de?

Jag började skriva Alster I för flera, flera, år sedan, så de har hängt med länge.  År, år och år. I berättelsen har ett läsår, 1984/85, betydelse, och under detta läsår var de tolv år gamla. Enkel matematik visar att de är lika gamla som jag. Fast ändå inte. För de är typ 32 och året är 2013.

Alltså ljuger de om sin ålder?

Nja, så kan man kanske säga. Om man vill skylla på dem. Eller så kan man säga att det är jag som är överkänslig, för karaktärerna bryr sig inte om ålder och i Alster I nämns inga årtal förutom 1984/85. Grejen är bara den att jag "vet" att de borde vara typ 40, men att de står stilla på samma ställe där jag mötte dem för åratal sedan. Borde de inte ha hänt lite mer i deras liv under de här åren som har gått? Borde de inte begära skilsmässa, skaffa barn, hitta en älskare? Byta jobb? Överleva cancer?

Okej. I brist på egen kris väljer jag visst att krisa åt mina karaktärer. Själva har de inte tid, det finns annat som händer, och har hänt, som är mycket viktigare. Verkliga kriser, eller åtminstone verklig kris. En händelse som får dem att förvånas att det finns "folk" som är känsliga för trivialiteter som huruvida de hunnit med allt som vanliga 40-åringar borde ha hunnit med...

Om en åsna mellan två hötappar

Jag, alltså, som velar mellan Alster I - som känns intressantare än på länge - och en av de där novellerna som är allt mindre novellika och liknar mer Alster II (?!).

Självklart tänker jag mig att jag borde ägna mig åt Alster I. Självklart, men vad gör väl det om jag skriver lite, bara några stycken, på den nya berättelsen? Det betyder ju inte att jag kommer att överge min stora darling? Om jag bara skriver det där som dök upp häromdagen?

Jag känner mig som en åsna. Det borde vara så lätt att bestämma sig; att sätta sig en kväll och skriva rent de där anteckningarna, få ihop början på en ny novell (ett nytt kapitel?) till samlingen. Det betyder ju inte att något annat överges, bara att jag skriver rent det redan tänkta?

Men de där nya spännande anteckningarna till Alster I, då? Är inte de värda att skrivas rent? Ska jag inte ta dem först så att... Ja, en åsna.

Varför känns skrivandet plötsligt så svårt trots att kreativiteten - uppenbarligen - flödar?

Om förbipasserande

Ja, jag vet inte, det är väl det klassiska. Man sätter sig på bänken vid busshållplatsen, lägger boken bredvid sig och handväskan på boken. När man ska kliva ombord på bussen tar man handväskan. Efter några kilometer ringer man till sin sommarlediga sambo (som ännu inte klivit upp ur sängen) i full panik.

Hämta boken!!

Jag tänker på alla år som jag jobbat på bibblan, på alla tusen och åter tusentals böcker som släpats hem och ut och till torpet och stranden, förundras över att jag aldrig tappat bort en bok. Men jag biter på naglarna. Inte för att jag är rädd för bibliotekspolisen (det är ju jag som är bibliotekspolisen), utan för de förbipasserande. Tänk om de hinner till busshållplatsen före sambon, tänk om de ser boken och tycker att den verkar så himla intressant att de bara måste ta den och aldrig att de ska lämna boken till bibblan - de är ju inte de som har lånat den.

Fast sedan tänker jag på den kvarglömda boken. En magasinsbok som handlar om en decennier gammal nedläggning av ett stålverk på någon bortglömd bruksort. Vilken normal människa (förutom jag) skulle vara intresserad? En samlare, tänker jag, en sådan där som går omkring på gatorna och samlar på bra-att-ha-saker. En bokälskare, kanske. En äkta bibliofil som dessutom är jätte-jätteintresserad av stålverksvokabulär.

Grejen med boken är att den hör till min research. I Alster I finns en bifigur som bör få mer utrymme. En förbipasserande som dyker upp ett kapitel där han också försvinner. En förbipasserande, en sådan som räddat ett kapitel men liksom på ett deus-ex-machina-sätt. Nu har jag ägnat en tid åt att fundera kring honom och beslutat mig för att ägna mer intresse åt honom - och vips! så har andra småproblem funnit sina lösningar. Det finns saker som har fått ett tydligare sammanhang, någons motiv har skruvas åt. Jag har skapat en ny händelse som skvätter över på flera kapitel, och så skulle jag bara kolla en grej och så glömmer jag boken på busshållplatsen ...

Lyckligtvis fick dramat en lycklig upplösning, det visar sig att sambon hann före alla presumtiva förbipasserande boktjuvar. Min förbipasserande är räddad av att dagens bokälskande förbipasserare valde en annan väg!

Om anteckningsböcker

Anteckningsböcker, någon föredrar blommiga, andra stilrena. De finns de som väljer ett speciellt märke, ett som har använts av konstnärer och författare sedan urminnes tider. Mina, däremot, är mest pinsamma; trasiga och lortiga. Sidorna korvar sig.

Jag borde skämmas (borde jag?)

Den ena av böckerna som jag för anteckningar i just nu är ett hederligt collage-block i A5-format. Det är den som jag bär med mig dagligen, dem som jag har använt för mötesanteckningar, utkast till blogginlägg och anteckningar för både romaner och noveller. Och köplistor. Och planskisser för trådgården, ja, för i princip allt som behöver skrivas ner. Dess pärmar används också för att samla alla lösa lappar som tycks dyka upp dagligen.

Den andra av böckerna  fick jag i present för väldig, väldigt, många år. En sådan där lila, men blommor på. En sådan där med linjerade blad. Jag började använda den, skrev ner en rad här, en sida där. Antecknade tills jag insåg att jag skrivit mer i den än någon annan av mina anteckningsböcker.

När jag har fyllt alla sidorna kommer jag att vara klar med min berättelse.

Mm. Det var så jag tänkte. Lite magiskt sådär. (Magiskt i bemärkelsen världsfrånvänt.) Nu när jag bara har ett fåtal tomma sidor kvar visar det sig att  Alster I börjar alltmer likna en bok. Ok, då ska man veta att 95 procent av anteckningarna som jag för till Alster I har plitats ner på lösa lappar eller direkt i datorn, så kanske handlar allt bara om att jag ska ”spara” på anteckningsboken för att min egen profetia ska gå i uppfyllelse?

Nåja, profetior och lort, vad vill jag säga om anteckningsböcker?

Jag har en annan också (alltså, jag har en uppsjö av anteckningsböcker men just en annan lite speciell). Den är svart och fin, stilren sådär. Lite dyr i inköp i jämförelse med de tjugokronorsböcker som jag använder mig av. På dess vita olinjerade/orutade sidor har jag försökt att skärpa till min handstil. Skrivit fint. Passat på att välja tankar, göra den vacker. Så vad hände?

Precis! Den svarta fina anteckningsboken är död. Oanteckningsbar.

Vad jag vill säga om anteckningsböcker är att trots att jag skäms, eller borde skämmas, för mina trasiga och lortiga så behöver de vara så. Jag vill kunna skriva de där dåligt formulerade halvtankarna. Jag vill skriva de där ideérna till berättelser och noveller som dagen efter bara verkar pinsamma. Jag vill klottra och jag vill kunna använda min fulaste handstil bara för att hinna få ner något innan jag förstör tanken med eftertanken.