Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...

Om kreativt skrivande

När jag lyfter på sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen får jag syn på den; broschyren från Linnéuniversitetet. Den om kurser i kreativt skrivande.  Jag snappade åt mig den på Bok- och biblioteksmässan, men var nog ändå mest intresserad av godisskålen i montern. Nu hajar jag till, blir sittande en stund.

Jag minns den första gången som jag funderade på att gå en skrivarkurs, det var omkring tjugo(!) år sedan. Jag vill minnas att det var någon i min närhet som pratade om en, kanske att personen själv hade tänkt gå. Jag kände mig lockad, redan då. Men full av hybris -

Jag behöver ingen skrivarkurs för att lära mig att skriva

- lät jag bli. Till mitt försvar kan sägas att jag skrev hyfsat bra på den tiden, vilket nog kan förklaras genom att jag läste mängder av böcker. Då var läsningen mycket viktigare än skrivandet, nu har det olyckligtvis blivit tvärtom – olyckligt eftersom jag påstår att det är genom att läsa mycket som vi lär oss att skriva bra. Ibland tänker jag att jag skrev bättre då än vad jag gör idag. Visst, jag har ett personligare sätt att skriva nu, jag kommer längre och kan avsluta berättelser, men är jag bättre när det gäller hantverket? (Ok, det borde jag nog vara, men är det så mycket bättre?)

Hursomhelst. Sedan den där gången för tjugo år har jag ofta tänkt på skrivarkurser, tänkt att jag borde. Jag vill ju ha tid till att skriva, att bara ägna mig åt skrivandet  – och det är väl det skrivarkurser går ut på? En gång anmälde jag mig till en kurs i skrivande med retorik som utgångspunkt (ni vet, det där som renässansens skribenter ägnade sig åt) på Högskolan på Gotland, men den kursen blev aldrig av. Tråkigt nog.

Men nu sitter jag här igen. Funderar. Går så långt som till studera.nu för att kolla läget bland högskolekurser i kreativt skrivande. Det visar sig att det finns en kurs på högskolan här i staden. Ska jag? Men hur går det för Alster I om jag ska ägna mig åt helt andra skivarövningar? Sedan upptäcker jag att kursen som erbjuds är en fortsättningskurs, och jag hittar ett spår av den grundläggande kursen.

Så blir mina planer på skrivarkurser skjutna på framtiden, igen, och broschyren från Linnéuniversitetet hamnar i papperskorgen. Eller är på väg att hamna, för jag hejdar mig och lägger tillbaka den i sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen. Det är bra att ha en påminnelse, tänker jag.

En kort reflektion efter kvällens bokcirkel

Vad futtig ens egen berättelse känns i jämförelse med Bulgakovs Mästaren och Margarita. Futtig.

Om ett bakslag

Det kändes som om jag befann mig på den säkra sidan i höstas. Ja, att inte bara vara några hårsmån närmare att bli klar med Alster I, utan nästan en hel hästsvans. Känslan kom av att jag istället för att skynda mig vidare kunde stanna kvar i ett ögonblick, en händelse, en dialog. Jag hade ro att börja fylla ut istället för att bygga på, skynda vidare. Jag hade koll på händelserna, visste var jag kunde stanna upp en stund. Jag tyckte mig se att en hel del av det som stod skrivet kunde överföras till boksidor.

Men nu?

Nej.

Nej. Nej. Nej.

Den här andra halvan av Alster I är inte i närheten av att vara likna en bok. Inte ens en bok som är illa skriven.

Jag har fått ordning på händelserna – har dock inte kommit så långt p.g.a. två förkylningar (två! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt att vara förkyld två gånger inom loppet av en månad) – men språket. Språket! Jag kan låta det stanna vid avslöjandet av att jag ryser av obehag när jag läser mina idiotiska dialoger. Vad tänkte jag på när jag lät dem passera i den förra omskrivningsomgången?

Så .Ett bakslag, alltså. Istället för att fylla ut måste jag börja radera. Skriva stolpanteckningar istället för att ägna mig åt att göra texten levande. Jobb, jobb, jobb. Nåja, det är väl bara att ta itu.

Hindenburg av Susanna Lundin

Behöver man vara säker på att ha förstått en bok för att älska den?



Jag läste och älskade. Hindenburg, alltså, men kan jag vara säker på att jag begrep den? Förresten, att begripa, behövs det? Förlaget skriver att Hindenburg är en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa. Huvudkaraktärerna Bertil och Prickly pear är leksaker. Eller är det en leksak och en flicka? Eller förresten, är de någotdera? Och om Prickly pear är en flicka varför kan Bertil ta ut hennes hjärta, lukta på det (det luktar lite surt och har en grönaktig ton), lägga tillbaka det för att sedan väcka henne?

Jag tycker, jag anar. Har jag fel? Men det finns inget behov av att förstå. Ju förr man upphör med att försöken och bara läser dess förr får man följa med. Älska det drömska, det poetiska, fantasifulla. Älska de där vindlande gångarna från torpet Hindenburg, till Los Angeles där de heta Santa Ana-vindarna blåser, och till underjorden.

Jag känner mig så himla nöjd över att ha läst en riktigt, riktigt, bra debutroman.