Om ett slut, eller två

Ja, allt har ett slut så ock år. Jag ska inte tråka ut någon med en lång sammanfattning av året, utan tänkte klara av det på mindre än femton ord.

Började blogga, och kom igång med skrivandet igen efter en längre tids paus

Så, då var det avklarat och jag har lämnat utrymme för mycket viktigare slut; slutet på historien.

Jag vet hur Alster I kommer att sluta, och inte bara det; jag vet hur de sista orden, den sista meningen, lyder. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag är inne på mitt sjunde utkast, men jag vet också att jag inte kommer att ändra min sista mening. Den liksom är. Jag kommer inte heller att ändra min första mening, men det är en annan historia - eller ett annat inlägg.

Ja, nu blir det här ett ganska trist inlägg eftersom jag inte låter er ta del av min sista mening. Men det beror inte på att jag är ogin, utan på det där sista-mening-problemet, dvs. spoilervarningen. Inte så att sista meningen i Alster I är i klass med Det var betjänten som gjorde det men den hänger ihop med historien, den bär information. Fördjupar. (Åtminstone hoppas jag att den fördjupar). Är lite mer än ett hejdå.

Jag har en känsla av att den sista meningen ofta att ses som mindre viktig än den första. När den första har som uppgift att dra igång historien har den samma ofta avslutats innan den sista meningen dyker upp. Den sista meningen blir bara ett alternativ till ett hejdå. The end. Eller har jag fel?

Om snö

Jag fick - den av Lacombe illustrerade - Snövit i julklapp. Läste ut Maxence Fermines Snö, och fick Anna-Karin Palms Snöängel.

Jag gjorde också en snöängel. Jag åkte på flera skidturer.

När solen sken gjorde det ont i ögonen. Snön gnistrade.

När vi åkte skidor på en väg över vilken snön tyngt ner träden till valvbågar tänkte jag på Alster I. En gång i tiden innehöll alstret  en beskrivning av liknande valvbågar. Fast sedan tröttnade jag på dem och raderade. Nu funderar jag på att återinföra vinterträden in i berättelsen.

Jag har samlat på tankar om snö, jag har samlat på lust att skriva.
Om några dagar sätter jag igång igen.

Om att lämna utrymme för att ta sats

Det är visserligen några timmar kvar av detta dygn, men eftersom inga tecken tyder på jordens snara undergång så startar jag datorn och öppnar ännu ett dokument. Hittar ett nytt kapitel som ska arbetas igenom.

Efter en genomläsning följer insikten att det är ett av de där putta-och-dutta kapitlen, ett kapitel som inte kräver större omskrivningar eller nytänk, bara finslipning. Så jag börjar tveka. Jag vet att kapitlet som följer är ett av de där omöjliga kapitlen som tar så mycket tid och kraft i anspråk.

Min tvekan har sin grund i vetskapen att jag inte kommer att skriva under julhelgen - det gör jag aldrig, åtminstone inte på denna historia - och kan komma att tappa min skrivflow. För just nu har jag skrivflow, de senaste kapitlen har varit så enkla att jag liksom skriver av bara farten.

Så jag undrar... är det klokt att finslipa ett putta-och-dutta kapitel under den kommande helgen - jag kommer med all sannolikhet att bli klar med genomgången under helgen - bara för att ta en skrivpaus? Borde jag inte lämna det till efter jul, då jag liksom kan ta sats i detta enkla kapitel och hitta ett flyt som - med lite flyt - tar mig igenom åtminstone en del av därpå följande omöjliga kapitlet?

Om domedagar

Det här är ett schemalagt inlägg. Det kanske säger sig självt, klockan bör just ha fört oss över gränsen till ett nytt dygn, den 21/12 2012, dvs. världens sista dag enligt vissa tolkningar av Mayakalendern.

Så. Kanske håller jag som bäst på att fly kometen/zombierna/tsunamin, kanske är jag ute på stan och plundrar; samlar på mig förnödenheter innan jag, i ilfart, far upp till torpet? Vem vet vad jag gör om domedagsprofeterna visar sig ha rätt. Jag tror dock inte att jag sitter och bloggar, skriver gör jag nog inte heller. Så det är liksom bäst att skriva sina sista ord så här i förväg. Tänkte jag.

Men så är det ju möjligt att dessa inte är mina sista ord, Kanske ligger jag som bäst och sover? Kanske vaknar jag om några timmar, och tar mig till jobbet. Kanske köper jag några sista julklappar, gör lite saffranspraliner och skriver. Kanske visar det sig trots allt bli en helt vanligt fredag, kanske är världen inte över.

Om vad jag läser när jag inte har tid att läsa

Det brukar vara något av ett problem, det här med att jag - när jag skriver som mest/bäst - inte tycker mig ha tid med läspauser. Det är ju då som behovet umgås med andra ord än mina egna är som störst.

Men så kom jag på lösningen; jag lånar de tunnaste böckerna som jag hittar på biblioteket. Det där som knappt orkar över hundra sidor, eller de där som med nöd och näppe tagit sig över två hundra. Böcker som det är möjligt att läsa på några timmar, kanske en kväll.

Jag kan redan nu säga att strategin - tunnast är bäst - har visat sig vara riktigt intressant.

En kort notering om Bilbo och Tove Jansson

Gollum och Bilbo enligt Tove Jansson

Man läser, man betraktar en berättelse genom sitt inre öga, föreställer sig. Det händer ibland att man får veta hur någon annan föreställt sig samma berättelse, t.ex. när en bok blir film. Eller när man stöter på en illustrerad utgåva av en bok. Då kan det hända att man blir grinig, eller imponerad.

Förra året råkade jag hitta ett exemplar av Tolkiens Bilbo i bibblans magasin. Ni vet den där utgåvan med Tove Janssons illustrationer. Eller hade ni missat att Jansson hade föreställt sig Bilbo och Midgård? Det hade i alla fall jag.

Hursomhelst.

Jag hade ju inte riktigt föreställt mig Bilbo eller Midgård på samma sätt som Tove Jansson. Det är inte alls mina inre bilder, vem tänker på Muminvärlden vid en läsning av Bilbo? (Inte Peter Jackson i allafall.) Men jag blir inte grinig, inte heller imponerad, bara så där varm inombords. Jag älskar Jansson illustrationer. Det är liksom så himla fel att de blir rätt.



ps. rätta mig om jag har fel men visst har Tove Janssons Bilbo kommit i nyutgåva?

Om en lyckad research

Den lyckade researchen handlar inte om skrivande, men research som research, tänker jag, och gör ett inlägg av det. Researchen hör ihop med huset som jag och sambon köpt, det där renoveringsobjektet.

Lite bakgrund, kanske?

Ok. Någon gång på 70-talet tyckte husets ägare att de fönster som satt på huset var alldeles för omoderna - vilket ledde till att personen bytte dessa till alldeles hypermoderna 70-tals fönster. Dessa fönster a lá 70-talets energikris blev små - kanske för att de inte skulle släppa ut värmen, kanske för att man på den tiden tyckte att små fönster var det finaste som fanns.

Jag och sambon tycker lite annorlunda, vi tycker att huset har förlorat sina proportioner. Det ser inte bara knasigt ut utan är direkt fult. Fult fult fult. Men hur såg de ursprungliga fönstren ut? Frö att hitta svaret tog vi oss, under förra lördagen, till biblioteket i den kommande hemkommunen för att spana in lokalsamlingarna. Eftersom huset är ett gammalt arbetarhus så kan det ju vara med i någon bok om ortens lokalhistoria.

Väl inne på bibblan möter vi en grupp pensionärer som sitter och julpysslar.

"Vad roligt, kommer ni för att pyssla?"

Vi beklagar och berättar om vår egentliga ärende. Då blir det liv i stugan - det visar sig att det är hembygdsföreningen som håller i julpysslet. Vi får hjälp att leta i olika böcker, vi får tips på vart vi ska vända oss. Vi får också reda på att det en gång stod en simhall nedanför vårt hus - 10-meters bassäng; nakenbad för kvinnor på fredagar, detsamma för män på lördagar - telefonnummer byts och trots att vi inte hittar någon bild så känner vi oss glada. Vilka trevliga och hjälpsamma människor det bor i den blivande hemkommunen. Och varför tänkte jag inte på att vi kunde vända oss till hembygdsföreningen på en gång?

Det kunde ha slutat som en lycklig påminnelse om hembygdföreningarnas kunnighet om bygden, men icke. För när jag på söndagskvällen kollade e-posten så låg den där; bilden på vårt hus så som det såg ut någon gång före 2.a världskriget!

Fint va? Och kolla in de fina fönstren - hur kan någon ha fått för sig att byta bort dem?

Så, över till dagens lekton i research. Vill ni veta något om bygden - vänd er till hembygdsföreningen! Där finns både kunskap och människor med kontakter. Ett bonustips är också att vända sig till släktforskarföreningar om man behöver hjälp med lite "historiska grejer".

Om Vårens böcker och debutantporträtt

 

Det är något av en höjdpunkt, det här när Svensk bokhandels (SVB´s) släpper sin katalog över de kommande böckerna.  Förra veckan landade katalogen för vårens böcker på informationsdiskarna i biblioteket. Och jag, jag dök som en hök för att kolla in debutantporträtten.

Jag älskar dem; debutantporträtten. Både de långa och korta. Både dem som börjar med ett ”Hej” eller de som kastar sig in i handlingens centrum utan att hälsa. Både de som är i sitt slag och de som inte utmärker sig. Jag är barnsligt förtjust i att läsa om hur allt började, varför en debutant började skriva, varför en viss historia kom att bli Debutromanen.

Jag bläddrar och läser. Jag undrar vilka av debutanterna jag kommer att läsa, undrar vilka av dem kommer att komma med ytterligare en bok, en tredje. Vem kommer man att skriva om i tidningar? Får någon av dem Augustpriset? Jag undrar hur länge det dröjer tills någon, vars resa jag har följt på nätet, finns bland dessa porträtt. Hoppas inte alltför länge.

Om en tillmötesgående omskrivning

Jag känner Alster I väl. Så väl att jag redan innan jag läser igenom ett kapitel vet var jag kommer att snava; jag vet precis vilka stycken jag måste skriva om. De där styckena, meningarna eller händelserna som jag aldrig riktigt får till; det där som jag skjuter på till nästa omskrivningsomgång, och nästa. Och nästa. När jag öppnar ett kapitel är jag alltså beredd.

Trodde jag.

I förrgår visade sig att jag i den förra omskrivningsomgången lämnat en överraskning åt mig själv: jag hade raderat alla hinder i kapitel 4. Raderat alla de där styckena, meningarna och händelserna som jag tidigare snavat på.

Ok, texten är lite stolpig, det finns luckor. Men jag snavar inte. Jag saknar inga "älsklingar", jag fastnar inte utan får ett skrivflyt. Jag hoppas att jag även fortsättningsvis kan ägna mig åt denna form av tillmötesgående omskrivningar.

Om en deadline

För några år sedan gjorde jag den olyckliga upptäckten att jag inte dör om jag missar en deadline. Upptäckten var olycklig för att jag sedan dess har haft svårt att hålla en. För visst har jag satt upp deadline för Alster I - när jag kommer in i skrivperioder brukar den befinna sig ungefär ett halvår framåt i tiden - men eftersom det saknas verkliga hot så har det blivit alltför lätt att skjuta på datumet.

Jag sitter i en något annorlunda sits just nu.

Jag och min sambo är på väg att köpa ett hus; vi har ett kontrakt (med förbehåll eftersom vi måste vänta in sotarens utlåtande om skorstenen). Huset som vi har siktat in oss på är inte vilket hus som helst utan ett renoveringsobjekt.

Så. Om allt går som det ska kommer jag att ha en deadline för Alster I om fyra månader - den 1.a april - då vi får besittningsrätt. Det är inte själva flytten som avgör datumet, det är mitt andra intresse; att renovera. Att planera, skapa och bygga om. Lite som att skriva men mer ... fysiskt. Jag vet att renoveringen kommer att ta mycket av den tid som nu ägnas åt att skriva.

Fyra månader. 20 kapitel kvar att skriva om. Kommer jag att klara det?

Det låter lite med 20 kapitel, men jag skriver långsamt. Särskilt när jag skriver om en befintlig text. Särskilt när åtminstone fyra av dessa kapitel är såna där omöjliga kapitel som det tar så lång tid att ta sig igenom. Särskilt när de sista fyra kapitlen mer liknar hastiga anteckningar än färdiga kapitel. Särskilt när hybrisen har en förmåga att åtföljas av starka tvivel.

Fyra månader. Det är en ganska lång tid. Visst kommer jag att klara det?