Om vad betaläsarversionen/utkast 8 förde med sig

Ja, jag borde kanske summera innan jag går vidare?

Hursomhelst. Jag nämnde redan i mitt förra inlägg att Alster I aldrig har varit så klar som den är nu. Kapitlen och händelserna sitter. Jag skulle bli väldigt förvånad om det visar sig att jag börjar radera befintliga idéer i förmån för nya i nästa utkast. Eller började kasta om kapitel för att jag tycker att allt ska komma i en annan ordning.

Nej, nu tror (eller hoppas och hoppas innerligt) jag att allt sitter.

Det tog mig sex månader att skriva färdigt det här utkastet, från januari till mars och oktober till december. Däremellan en kanske välbehövlig vila från skrivandet.

Jag känner mig fortfarande missnöjd med några kapitel, mest på grund av att jag inte ägnat tillräcklig tid åt dem; bara skyndat vidare driven av otålighet. Men jag känner mig vrålnöjd med att jag fick till några andra kapitel. Jag känner mig nöjd med händelserna i de tre sista nutid-kapitlen, de som aldrig varit riktigt färdiga. Ja, förrän nu då.

Och så lite siffror:

Antal ord: 103183
Antal sidor (med marginaler): 331
Antal kapitel: "prolog"+24

Mest nöjd med: Att jag aldrig varit så klar som nu! Hurra! Det börjar likna en historia som jag vill skriva.
Mest missnöjd med: Att det inte visade sig vara någon betaläsarversion. Att texten inte är tillräckligt bra för att lämnas till andra.
Lärdom: Ingenting blir färdigt om jag lämnar ofärdiga kapitel bakom mig. Om jag hastar mig vidare. Stanna i kapitlet så länge som krävs.

Om att skynda mot slutet, eller om kapitel 19, igen!

Det inträffar förr eller senare, oftast senare. Jag tappar tålamodet, vill hemskt gärna vidare. Otåligheten börjar bryta mark när jag passerat halva berättelsen - eller i microformat när jag passerat halva kapitlet. När jag skrivit fyra femtedelar är det nästan kört. Då blir det en kamp att orka hänga sig kvar och inte bara strunta i allesammans för att komma vidare.

Det är därför innehållet i mina kapitel är betydligt bättre i början än i slutet (många har direkt ofullständiga slut eftersom jag tänker att jag tar det senare). Det är därför som första hälften av Alster I är mycket mer genomarbetat än den senare. (Därmed inte sagt att den första hälften är bättre - bara mer färdig.)

Att jag lyckades omarbeta så mycket av den senare halvan av Alster I i den här omgången beror nog på att jag började med kapitel 14. Då hade jag ork och tålamod att ta mig vidare. Men nu tryter tålamodet.

Istället för att ägna full uppmärksamhet på att skriva om kapitel 19 så märker jag att jag öppnar dokumentet "planerade ändringar" - och befinner mig alltså mentalt i början berättelsen. Så jag beslutar mig för att inte kämpa med kapitel 19. Istället tänker jag att de omarbetning som jag gjorde för ett tag sedan får stå som omarbetningarna i den här omgången. Nästa gång som jag tar itu med Alster I igen börjar jag om från början.

Jag gissar att jag kommer att bli irriterad på mig själv när jag kommer till kapitel 19 i nästa omgång. Men jag får ta det. Nu vill jag liksom bara vidare...

Om gamla kapitel, eller om kapitel 18 - igen!

Gamla kapitel, sådana där som hittat sin form för flera, flera, omskrivningar sedan. Som kanske till och med var "färdiga" redan i det första utkastet. Eller ok, det andra då - eftersom det första utkastet egentligen var en helt annan historia. Det är kapitel som jag inte behöver omarbeta, kanske bara fila på sin höjd. Visst raderar jag och lägger till. Men mest småsaker. Karaktärerna befinner sig där de befinner sig. Det är hela grejen. Eller nästa hela.

Något som är förändrat i (det gamla/"färdiga") kapitel 18 är utifrån vems synvinkel kapitlet berättas. Genom att ändra berättarrösten har jag alltså fått se till att innehållet stämmer överens med denna. Men diskussionerna har (vad jag minns) varit ungefär de samma. Visst har jag lagt till korta dialoger i nästan alla omskrivningsomgångarna, tagit bort andra. Inre monologer kan ju inte längre vara inre monologer om det är en annan berättare, det är ju självklart. Så antingen blir det del av en dialog eller så raderas de.

Jag gjorde det senaste bytet i utkast 7, men jobbade egentligen inte på allvar med det förrän i utkast 8/betaläsarversion. Då återfick karaktären A tillbaka sitt ursprungliga kapitel. I den förra omgången raderade jag en hel del som hade att göra med den föregående berättarrösten. Och visst tycker jag, i denna genomläsning, att det blev lite tunt?

Något som är svårt med dessa kapitel som varit färdiga i eviga tider är att förändra dem. Trots att jag ser att jag behöver lägga till lite, utveckla, så drar jag mig för att göra det. Så ock den här gången. Fast det är mest för att jag behöver göra lite research, tror jag. Läsa på om ett ämne och jag gillar inte att gå direkt från research till att skriva eftersom det då blir lite pm/uppsats över det hela. Så nu gör jag bara lite småändringar, och går vidare.

Om att sakna distans till texten, eller om kapitel 14 - igen!

Jag har svårt att tro att jag utvecklats så mycket i mitt skrivande mellan kapitel 13 (som skrevs i våras, mars?) och kapitel 14 (som skrevs i oktober). Ändå så är det senare en helt annan text; så mycket bättre.

Den stora skillnaden mellan kapitlen kan ha sitt upphov i mina problem att överhuvudtaget skriva kapitel 13 (som har varit ett av de där kapitlen som jag alltid snavar på). Men det kan också ha sin förklaring i att jag saknar en nödvändig distans till kapitel 14. Jag omarbetade det i oktober, alltså två månader sedan. Jag har texten i färskt minne. Ser inte felen?

Ok, visst ser jag att några saker måste förtydligas. Ser att meningar är så där knasiga, och svårlästa, som de ibland blir när jag har för bråttom. Men jag ser inga stora fel, inte sådana som kräver omskrivningar. Utan tillräcklig distans till texten kan det vara bortkastat att rätta småfel - eftersom nödvändig distans kan visa att ett stycke som småfilats och sandpapprats helt ska kasseras.

Så. Efter några små justeringar lämnar jag kapitlet, igen, och går vidare.

Om betaläsarversion kontra utkast 8

Alltså. Plötsligt inser jag att jag har slutat att tänka på det här utkastet som betaläsarversion, och inte bara det - jag har faktiskt helt felaktigt kallat det för utkast 7 i några tidigare inlägg.

Ok. Det var tänkt att det skulle vara en betaläsarversion. Jag döpte den till just detta för att inte kunna smita från det faktum att jag någon gång måste lämna ifrån mig texten. Fast nu undrar jag. Jag har ju gjort ganska stora förändringar i det här utkastet, sådana som alltid måste få lite tid till att mogna. Nu står jag i valet och kvalet.

Är det här en betaläsarversion eller är det utkast 8 som jag skriver på?

Jag har visserligen redan haft en alfabetaläsare. En som läst halva Alster I och tyckt till - lite för vagt för att det ska vara givande. (Alltså inte haft tankar kring den helhet som jag ville få koll på, utan bara detaljer.) Och visst, jag skulle kunna ge texten till någon av de närmast sörjande, t.ex. sambon. Men har jag tid/lust att invänta respons? Eller ska han helt enkelt få texten när jag själv skriver ut den för genomläsning?

Frågor, frågor. Säkert är att jag inte kommer att ge det här till någon "riktig" betaläsare - åtminstone inte innan jag gått igenom texten en gång till. Hohojaja. Det är visst så det slutar. Alltid. Jag kommer aldrig att bli klar...

Om att banta bort musklerna, eller om kapitel 13 - igen!

Jag blev helt kall när jag gick tillbaka och läste kapitel 13. Därefter nedstämd. Är det så här jag skriver? Så illa? Hur har jag kunnat tro att det här är en omskrivning från färdigt?

Jag kollade vad jag skrev om arbetet med kapitlet i våras. Då tyckte jag att jag hade löst problemet med kapitlet, tyckte att dialogerna stämde ihop med karaktärerna. Tyckte.

Ok, jag ska vara rättvis mot mig själv. Kapitlet stämmer överens med historien, jag snavar inte. Problemet med kapitlet är att det är så tunt och kraftlöst. När jag jobbade med sist lät jag banta bort en del övervikt. Tyvärr har det efteråt visat sig att kapitlet efter bantningskuren inte bara förlorat fett utan också muskler.(Eller så hade det helt enkelt inga muskler till att börja med?)

Fan.

Det kändes tungt i ungefär ett dygn, sedan slutade jag att tycka synd om mig. Även om kapitelinnehåller kändes tunt så var det rätt. Det saknades egentligen ingenting, jag behövde inte hitta på något nytt. Allt kommer i rätt ordning.

Vad jag behövde var bygga på det som redan fanns där. Alltså utveckla, förtydliga. Levandegöra. Och efter att ha gjort detta blev kapitlet dubbelt så långt, 19 sidor istället för 10 - tänka sig! Jag som tycker att det är svårt att brodera ut...

Men som alltid när jag producerar ny text så måste jag låta det vila innan jag filar. (När jag är inne i skrivandet, kapitlet, har jag ingen distans till texten.) Jag kommer antagligen att få en chock när jag ska ta itu med kapitlet igen. Då, troligtvis, för alla illa valda formuleringar, stavfel, floskler och uppenbara missar. Men det tar jag då. För jag kommer inte att behöva skriva om kapitlet än en gång, nu är det klart för att filas. (Tror och hoppas jag.)

Om kapitlen 22-24, och om att backa

Läser mest. Ändrar småsaker - förutom i kapitel 23 där jag lägger till ett nytt slut.

Det finns saker att ändra, kanske lite mer än jag vill erkänna. Jag har ju arbetat om saker som leder till dessa kapitel, och därför borde smitta av sig på dessa. Men jag låter bli. Det finns en anledning till det; jag har beslutat mig för att backa lite.

Jag har haft svårt att skriva klart flera kapitel på grund av stora förändringar, har dessutom anat att det längre fram kommer något som kommer att påverka det som redan skrivits. Så nu backar jag. Ända till kapitel 13.

Min nya plan innebär att jag arbetar om dessa kapitel medan jag fortfarande minns vad jag har skrivit, så att det inte blir som det blev tidigare; att jag inte minns ändringar och planer. Nu när andra halvan av Alster I är klart backar jag för att skriva om denna halva igen (ja, förutom de kapitel som utspelar sig i dåtid.)

Jag kommer varken att fila eller sandpappra, såvida inte alla fina formuleringar bara dyker upp så där ur intet, utan se till att alla förändringarna faktiskt stämmer. (Därtill kommer jag att radera några usla dialoger som stört mig ända sedan jag skrev dem...) 

Så, tillbaka till ruta ett.

Om kapitel 21

Det går rätt snabbt om man sätter igång. I alla fall att snabbskriva kapitlet efter en ny synopsis.

Fast det handlar om att snabbskriva, mycket hänger lite (för?) löst fortfarande. Kanske till och med i ett skick som jag inte borde lämna det i. För det är verkligen inte klart. (Har jag kanske tröttnat?) Ändå tycker jag att jag är klar. (För jag har nämligen en ny plan som jag strax ska sätta i verket.)

Det är lite märkligt, eller kanske inte alls, att jag ser kapitel 21 som det sista kapitlet. För det är det inte. Jag har tre kapitel kvar. Men på ett sätt är detta det sista kapitlet - det är liksom sista "nutid-kapitlet". Även om de kapitel som komma skall är en del av historien så är det här som historien ska få ett avslut. (Jaja, det finns säkert någon term för dem som kan en massa skriv-fikonspråk - men det kan inte jag så, ja.)

Hursomhelst. Det här kapitlet får vara i det här skicket ännu ett tag.

Om kapitel 20

Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg om hur skrivlusten bara försvann, hur allt blev så där oöverkomligt motigt. Det var så det kändes inför omskrivningen av kapitel 20.

Men det var fel. Det har aldrig varit så enkelt att skriva som nu. Och vilken lycka att få samla ihop trådar, att prova tankar, idéer.

Tänk om man kunde få jobba med det här...

Ja, tänk alla lyckliga som får ha skrivandet som sitt jobb, på riktigt.

Jag hade en sådan flow att jag skrev trots att det blev helg, trots att jag fick feber. Jag skrev av bara farten trots att jag inte borde kunna.

Inte borde kunna?

Nej, faktiskt. En av mina karaktärer är konstnär. Själv blir jag helt blank i huvudet när jag ska rita. Jag har verkligt svårt att hitta på motiv till teckningar - och tavlor. De få konstverk som jag beskrivit i Alster I har jag fått kämpa fram, och i det här kapitlet skulle jag beskriva ytterligare fem verk. Och det gick. Av bara farten. Alltså det gick! Huxflux så kom jag på motiv till målningarna.

Ok. Jag tror att jag har fått fram mitt budskap om att jag faktiskt hade flow när jag skrev kapitlet. men precis som med det föregående så behöver också det här kapitlet slipas och filas och sandpappras innan det kan ses som färdigt, och precis som med det förra kapitlet skjuter jag det jobbet till framtiden. (Eftersom det ju fortfarande kan komma förändringar så som de dök upp i kapitel 19 strax efter att jag tyckte att jag var färdig med det...)

Om kapitel 19

Det var för mycket, inte undra på att jag bara ville annat. För mycket att reda ut i kapitel 19, för mycket att omarbeta. Redan i våras jobbade jag lite med kapitel 19, och 20+21 (egentligen kapitel 13-21), med arbetet var på antecknings- och ny-synopsis-stadiet. Jag hade ändrat kronologin, och lite annat. Så jobbet som jag hade framför mig var sisådär lockande. För att överhuvudtaget komma igång krävdes en överblick av hela Alster I - som jag tycks ha glömt innehållet/ändringar i. Ajaj.

Men när jag väl fick överblicken var det förvånansvärt lätt att gå vidare. Jag känner att texten inte är perfekt i det skick ännu men jag vill inte fila, kan inte förrän jag vet att jag har koll på kapitlen 19-21 - eftersom alla dessa kapitel står inför omfattande förändringar.

(och det här inlägget skrev jag för mer än en vecka sedan, har bara glömt att publicera det...)

Om kapitel 18

Egentligen kunde det här bli ett inlägg om mitt dåliga minne, men jag tror mig minnas att jag redan klagat på min glömska. Alltså vad gäller de omarbetningar jag gjort.

Visst. Jag hoppar ofta mellan kapitlen under arbetets gång. Det händer att jag behöver ändra lite i ordningen som saker och ting sker, ibland gör jag det för att väga nya idéer. Jag kollar liksom att allt stämmer längre fram. Och visst händer det att jag snabbskriver om något lite längre fram, eller raderar. Men oftast brukar jag komma ihåg att jag gjort det...

Ok, visst kändes det bra när det visade sig att jag redan jobbat om det mesta i kapitel 18 - åtminstone grovt. För det tog sin tid att få ordning på allt som kastats in i kapitlet, och allt som raderats utan att jag tagit hänsyn till kontexten. Stundtals kändes det som att det var omöjligt att hitta på något, till exempel behövde jag skriva en dialog som var småprat, alltså utan egentligen betydelse. Betydelsen låg i att det var småprat, men fy så svårt... vad småpratar man om för att få tiden att gå?

Nåja, till sist blev också kapitel 18 omskrivet. Någorlunda i alla fall...

Om kapitel 17

Kapitel 17 är en milstolpe. Det är det sista kapitlet som berättar bakgrunden till händelser-som-komma-skall. Och givetvis undrar jag om jag nu fått med allt som krävs för att tolka det kommande. Fast jag tror det. Lägger faktiskt bara till en sak.

Sedan skriver jag om allt. Samma händelser med andra ord. Bara för att det ska flyta lite mer. Jag har några faktagrejer som jag måste kolla innan kapitlet är helt färdigt, men jag gör det snart. Sedan. Nu vill jag bara vidare. (Fast, tyvärr ser jag inte fram emot att omarbeta kapitel 18 - jag tror nämligen att det är ganska mycket som jag måste skriva om.)

Om kapitel 16

Faktiskt så ändrar jag inte mer än vissa ord i kapitel 16. Det är kanske inte ännu i sin bästa form men jag är väldigt angelägen om att komma vidare - jag har precis kommit på viktiga ändringar till den fortsatta historien...

Om kapitel 15

Ok, lika bra att säga det på en gång:

Kapitel 15 är mitt älsklingskapitel.*

Det är ett av de äldsta kapitlen i bemärkelsen att det är mest intakt - minst bearbetat. Det var här jag hittade stilen, språket. Här jag började skriva på ett sätt som jag gillade, och som jag sedan dess gjort allt i min makt att kopiera.

Kanske är jag inte ensam om att ha vissa kapitel, eller bara stycken, som jag återkommer till. Sådana där jag hämtar styrka, inspiration. Ord som jag läser när jag är på botten och tycker att jag inte alls kan skriva, sådan som får mig själv att ändra uppfattning - jag kan visst skriva! Det här är ett sådant kapitel!

Nåja. jag har faktiskt inte bearbetat kapitel 15 i den här omgången heller. Tror jag. När jag läste igenom såg jag ändringar, men minns faktiskt inte om jag skrev dem i våras eller i den förra omskrivningsomgången. Hursomhelst. Jag lämnar kapitlet utan att göra något annat än att glädjas över att det är jag som skrivit det.



*Alltså. så rädd jag är för att kapitel 15 ska visa sig vara en darling, att det efter alla mina omskrivningar inte längre får plats....

Om kapitel 14

När jag slutade skriva i våras var det på grund av att jag började arbeta efter barnledig, och att jag fastnade - början till kapitel 14 var verkligen inget att ha. Så det blev inget mer, då.

Under skrivpausen fann jag en ny början, och när jag åter började skriva fick kapitlet denna nya början, och därefter en slags mellantext som band samman den med den befintliga texten. Jag kämpade och filade - bara för att upptäcka att mellantexten var bättre. Och då fick den bilda en ny början. Bara för att jag skulle upptäcka att det inte fungerade och så var det bara att börja om på nytt. 

Men trots att jag skrivit, skrivit om  och raderat just början av kapitlet är det inte det som har präglat omskrivningen av Kapitel 14. Vad som präglat det är mitt dåliga minne.

Alltså. Jag kommer inte längre ihåg vad som hänt/händer i Alster I.  Missförstå mig inte. Visst kommer jag ihåg vad som har hänt, problemet är bara att jag också kommer ihåg saker från de tidigare utkasten. Saker som raderats. Jag kommer också ihåg tidigare utkast där händelser kommer i en annan ordning. När jag kontrollerar en detalj upptäcker jag något annat som jag glömt att jag lagt till, eller ändrat. Och hur mycket jag än läser så tycks jag oförmögen minnas min egen text. Den fastnar bara inte!

Efter många fallgropar har jag nu skrivit om kapitel 14, vad jag inte kan säga är att jag är klar. I kapitlet finns massor av kolla-upp-hänvisningar. Saker som jag måste kontrollera att de verkligen har sagt, eller gjorts, tidigare.

Ja, jag antar att det här är vådan av att vara borta från berättelsen alldeles för länge...

Om rödmarkeringar, alfabetaläsare och om en halv utskrift

Tidsbrist, ja, fortfarande. Men jag har några extra minuter så jag tänkte bara skriva att jag nu har "ordnat" kapitel 14-26. eller ja, 14-23 eftersom jag slog ihop de tre sista kapitlen. De är korta och de ska sitta ihop, bestämde jag.

I övrigt har jag sett över kapitel 1-13, t.ex tagit bort alla mina rödmarkeringar i texten. Ja, det finns alltid något som ska kollas upp eller funderas på. Sådant som lämnas rödmarkerat för att det ska bli enkelt att hitta i efterhand.

Men varför ta bort rödmarkeringar utan att ändra texten, utan att kolla upp saker?

För att min första betaläsare (egentligen alfaläsare eftersom det är vad hon är) dyker upp snart och jag tänkte att hon ska få en utskrift av Alster I med sig (eller egentligen en halv utskrift för hon får ju bara kapitlen 1-13) och så ska hon inte behöva snubbla på rödmarkeringar i texten. Det är ju inte så att jag ska peka på sådant som ska ändras utan hon. Eller hur?

Jo, förresten. En sak ändrade jag. En tanke som slog mig och som jag skrev ner allra sist i kapitel 13. Något som liksom blev en cliffhanger. Utan att tanken var att skriva en cliffhanger. Men något måste man väl locka sina alfabetaläsare med... (Eller om det är mig själv jag vill locka till fortsatt skrivning. Vem vet.)

Om att ordna

Ordna, ja. Att ta befintligt material, text och idéer, och hitta en ny ordning för dem. Alla de där 5 kapitlen (och lite lösa anteckningar) som jag behövde gå igenom för att ordna ett ”nytt” kapitel - där en karaktär ska få mer egenutrymme - och skriva om 4 kapitel så att de blir 3.

Det visar sig vara förvånansvärt enkelt att ordna 32679 ord och 108 sidor text. Ett förväntat mastodontarbete tar knappa två dagar. Vilket bara kan betyda en sak; rätt spår. (Och så raderade jag rätt mycket... finns det liksom ingen text att ta ställning till då är det ju, ja, rätt enkelt att ... ordna.)

Mitt ordnade kaos måste innebära rätt spår. Det som tidigare har känts forcerat är borta. Som genom ett trollslag har det också blivit enklare att hitta lösningar på sådant som gnager, och att klämma in nödvändig information som jag inte hittat "rätt" plats för tidigare.  Kanske ett tecken på att jag till sist är på väg att bli ”färdig” med berättelsen?

En skrämmande grej som händer är att jag ställer mig en enkel fråga om en bikaraktär och får en aha-upplevelse. Skrämmande? Ja, jag borde nämligen ha ställt den här solklara frågan för årtal sedan… Hur kunde jag missa det? Vad mer har jag missat? (Ok, det är väl här betaläsarna kommer in, antar jag.)

Det tråkiga nu är att jag måste ta itu med kapitel 14... när jag helst skulle jag vilja göra ett skutt till 19, 20 och 21. Varför? För att kaoset är mer ordnat därborta... 14 kräver mer tankearbete och därtill känns det lite ... tråkigt. Ja, tråkigt, men jag hoppas att det är bara som det känns till följd av att jag ju hellre vill jobba med 19-21... Ack, ack.

Om Betaläsarversionen - en halvvägsrapport

Puh! Halvvägs, hurra! Eller?

Lite siffror*:

Antal omskrivna kapitel: 13 av 26
Antal ord: 60403
Antal sidor: 194 (med marginaler som ger plats för kommentarer - det är ju en betaläsarversion)
Antal månader som det tagit att skriva: drygt 2,5 månader. Och då skriver jag under (nästan) all min "fritid" som föräldraledig. (Den förra omskrivningen tog 1,5 år...)
Antal föregående omskrivningar: 7

Och känslan?

Fin, fin! Så härligt att skriva en halvvägsrapport just när jag känner att allt flyter på. Ja, förutom att jag upptäckt att saker som borde finnas med har raderats. Nåja, ingen panik. Det ordnar sig.

Några utmaningar (hittills) i den här omskrivningen?

Främst dessa:

1) Att få stilen att bli genomgående den samma.
2) Att få de kapitlen där jag alltid snavar att flyta på.
3) Att orka fortsätta när jag inte orkar, när jag börja småfuska (när jag ser mig som klar med ett kapitel fast jag inte är det).

Pinsamheter som jag inte vill kännas vid?

Mm. Lite prettospråk på sina ställen. Förhoppningsvis borta vid det här laget.

Det bästa med omskrivningen hittills?

Att upptäcka att jag fortfarande kan överraska mig själv!

Tankar inför den andra halvan?

Ojdå. Det blir en utmaning, tror jag. Jag har just upptäckt att jag "ordnat" bort saker som borde vara med. Därtill har jag just kommit på att jag nog ska ordna lite till; skjuta på ett kapitel (tillkommer omskrivning så att den kommer att stämma kronologiskt), lägga till ett kapitel (i princip låta en person få huvuddelen av ett kapitel för sig själv), och skriva om 4 befintliga kapitel så att de blir 3 (alltså, fördela handlingen, tänka igenom vad som ska/kan raderas.). Det är ingen omöjlighet, det kräver lite sammanhållen "tänkartid". Men jag tror att jag fixar det.

Det största problemet med nästa halva?

Tidsbrist. Jag börjar jobba om två veckor (två veckor!). Skrivtiden kommer att bli minimal.

Finns det något som ger en skjuts trots tidsbrist?

Jag har feeling! Få saker stör arbetet. Jag ser fram emot att skriva om vissa kapitel, längtar.. Första halvan av Alster I har aldrig varit så bra som den är nu - om den andra halvan blir hälften så bra så... Åh, vad jag ser fram emot att skriva om återstående kapitel. Det är klart att jag hittar tid. Det är klart att det alltid går att hitta tid om man bara vill.  




* Där ser man, till och med jag är en siffermänniska :)

Om kapitel 13

Kapitel 13 har länge varit ett av de där kapitlen där jag snavar. Länge, men inte längre. I den förra omskrivningsomgången kom jag på lösningen - att gå tillbaka för att skriva om två andra kapitel. Klart. Jag snavar inte längre, utan skriver. Kommer vidare, rör mig mot slutet.

Jag skriver, saker hamnar på rätt plats, dialogerna stämmer överens med karaktärerna och är inte längre kallprat. Men så gnager ändå frågan. Vad är egentligen meningen med det här kapitlet? Vad säger kapitlet som inte sagt tidigare? Vad tillför det berättelsen i dess helhet?

Lösningen finns där, jag tänker på en dialog som finns längre fram i berättelsen. Det är ju här dialogen - med dess problematik - ska in, givetvis! Och så letar jag mig framåt, skummar kapitel på kapitel... Dialogen finns inte att hitta någonstans. Någon gång har jag tydligen ansett att den inte platsar i ett visst kapitel, kanske tänkt att jag måste hitta en annan plats åt den. Och sedan glömt det hela...

Jag gör vad jag kan göra, jag skriver ett stycke om det som dialogen handlade om. Lämnar kapitel 13, tills vidare. Går vidare, vilket betyder att jag måste sätta mig för att kolla igenom kapitel 14 och kapitlen 18-21. Vad mer har jag raderat av det som jag tror ska finnas där?  

Om kapitel 12

Det här kapitlet är - liksom kapitel 11 - nytt för den förra omgången. I princip.

I det förra utkastet (utkast 7) jobbade jag med kapitel 12 i två omgångar. Första gången filade jag mest, tyckte att det räckte, gick sedan vidare för att jobba med följande kapitel. Fast det skavde. Å sedan skavde det ännu mer. Det var bara att återvända, att skriva om början och radera resten. Så; i princip blev det ett helt nytt kapitelinnehåll.

Men som brukligt med helt nya kapitel så kräver de ordentliga genomarbetningar för att fungera, för att vara tillräckliga och inte bara utfyllnad. Ett kapitel måste ha en mening, inte bara finnas för att alla karaktärerna ska ha lika mycket att säga till om. Helst ska man älska kapitlet, tycka att det är det bästa hittills.

Ok, det var väl lite att ta i. Det räcker långt att lämna ett kapitel som är mycket bättre än det jag hittade när jag öppnade dokumentet. Det är skönt att se att ett kapitel kan växa, bli bättre. Skönt att upptäcka att det finns mer att ge när man ger sig tid (för att inte tala om lyckan i slumpen). Nu, vidare till kapitel 13, ett av de där omöjliga kapitlen som är som snubbeltrådar...