Om man så levde i tusen år

Härommorgonen hade jag en insikt som följde med från drömmen till verkligheten, det vill säga insikten om att när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Alltså; när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Jag kan inte minnas att jag ens tänkt tanken tidigare. Med tanke på allt som går förlorat genom döden känns fantiserandet ganska futtigt. Jag menar, det är ju ändå inte på riktigt…

Men sedan tänker jag på allt som är på riktigt men ändå inte. Allt det där som man aldrig kommer att hinna göra om man så levde i tusen år. Allt det där som man aldrig upplever … förutom gång på gång i fantasin. Världarna som inte finns men finns. Resorna som man aldrig behöver packa för. De oändliga möjligheterna – som förstörs av döden! Vilken sorg!

 Nåja. Än är jag inte död. Än kan jag fantisera.

Om dagdrömmar som ger novelltitlar som ger... noveller, kanske

Dagdrömmer igen. Liksom tjuvkikar på hur jag och Bullen kommer att ha det nästa höst. När hon är lite större, när vi kan vara ute och leka på ett annat sätt. Jag funderar på hur jag ska berätta om saker, och då kommer den; novelltiteln.

Alltså, en nästan självklar novelltitel. Fast om något helt annat än om min lilla Lilla. Mer liksom en … skräcknovell? Titeln är ju knasig.

Det får mig att tänka på skolan, om de uppsatser som skrevs i grundskolan. Hur läraren gav en titel och sedan var det bara att skriva på. Lite så är det nu. Jag har fått en titel till skänks, då och då dyker det upp en tanke som skrivs ner. Som sagt, det blir nog en skräcknovell. Tror jag. Fast vad det blir, om det blir något, får jag se när jag får tid att tänka på den på allvar - inte bara plocka de tankar som kommer automatiskt.

Om svårigheter att stänga av idéflödet

Lillen sover och jag borde sitta med kapitel 3, kapitlet som jag trodde skulle bli jobbigt att skriva. Det som jag fastnat med i tidigare omskrivningar. Det där som jag alltid fastnar med och aldrig får till.

Jag sitter inte längre fast. Redan igår när jag öppnade dokumentet släppte det. Den nya inledningen bara tjoffade fram och jag skrev febrigt ner den medan jag nattade Lillen. Nu behöver jag bara fila lite.

Det är bara det att... Inspirationsflödet upphör inte. Så snart jag öppnar dokumentet, i samma ögonblick jag nuddar tangenterna kommer en ny idé, en ny pusselbit. Till fel berättelse. Till en helt annan typ av berättelse, en annan målgrupp. Tjoff, tjoff, tjoff. Idé på idé på idé.

Och visst, jag är glad. Nöjd över att ha en ny berättelse. Intresserad av denna berättelse som liksom serveras på silverfat. Men nu vill jag ju ägna mig åt Alster I. Jag vill det. Jag vill stänga av idéflödet - eller den delen som ger mig idéer till fel berättelse. Om inte annat så för att få Alster I ur vägen så att jag kan ägna mig åt det nya...

Om att dagdrömma bort sin skrivtid

Jag kan inte hjälpa det, det är som att ryckas med av en tsunami. Jag kan inte sitta utan går omkring på nedervåningen, ser ut genom fönstret. Ser någonting helt annat än det som finns där utanför.

Jag tänker på en historia. En berättelse som jag ska skriva så småningom. Det är inte Alster II, eller Alster III. Tror jag. Det är en historia som jag har från början till slut - men som kräver ett speciellt språk. Därför skriver jag inte ner den nu. Utan senare.

Men jag tänker på den, dagdrömmer - ser bilder, spelar upp historien. Planerar efterforskning. Sveps med. Trots att jag borde skriva, sätta mig ner med Alster I. Hann ju inte skriva igår eftersom Bullen inte sov så länge som jag trodde. Slösade bort min skrivtid genom att läsa på bloggar - grämde mig resten av dagen. Nu försöker jag slå undan dagdrömmarna genom att blogga - att tänka på annat. Hoppas att kunna återigen ägna mig åt Alster I när detta inlägg är färdigskrivet. Fast, fy dagdrömmen flow:ar i mina ådror...