Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?

Alltså. Ta itu med utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.

 Jag har redan börjat skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En orm som äter upp sin svans, eller en berättelse vars slut är dess början. (Kan man göra den jämförelsen?)

 Alster I slutar i en dåtid och börjar i en nutid 30 år senare, men ändå befinner sig karaktärerna sig i varsin del av slutet i de första kapitlen. Även om de två parallellberättelserna är linjära så är de också cirkulära. Det var faktiskt en av tidigaste berättartekniska detaljerna som jag bestämde mig för. Jag ville att allt skulle kroka in i varandra, återkomma precis som kyrkoåret. (Kanske var jag alldeles för inspirerad av mina teologistudier vid den tidpunkten?) Jag vet inte längre om det faktiskt är så – skulle nog behöva lite distans till texten för att avgöra det. Men det var tanken, och i början (och slutet) är tanken fortfarande närvarande.

Jag har tidigare berättat att kapitel 3 är ett av de där kapitlen där jag snavar. Visst har jag lyckats skriva om trean så att de fungerar i det stora hela, men det skaver fortfarande. Och jag tror mig äntligen ha hittat ”felet”; det karaktären upplever här är inte cirkulärt, kapitel 3 tar inte vid där kapitel 23 slutar…

Så. Att backa tillbaka för att ha slutet i minnet när jag ska skriva om 3:an, (för slutet behöver ju också bearbetas) eller köra på 10:an och utgå från att det är början som bestämmer slutet, inte tvärtom?

Om att pilla och pausa

Jag tänker på den tid som jag lagt ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.

Jag tror på pauser. Har alltid trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten, det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt medan det medvetna ägnar sig åt annat.

Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, precis som tanken var, och satte genast igång med en genomläsning. Och blev besviken. (Som alltid!) All den där tid som jag lade ner på att skriva in all text igen, all den tid som jag tog mig för att radera alla sidospår och finurliga formuleringar. Alla älsklingar som fick stryka på foten – och det blev inte bättre än så här?

Allt i enlighet med sedvanan blev jag alltså besviken. Men det tog bara någon vecka tills jag hämtade mig, hämtade kraft. Jag såg sanningen i något som jag redan visste: de två första kapitlen måste skrivas om 1) jag måste få en helt ny början i kapitel 1, samt att 2) alla de pretentiösa formuleringarna i kapitel 2 måste väck. Problemet var att kapitel 1 och 2 är sådana som jag slipat och slipat och filat och slipat ännu mer. Tills de blivit oåtkomliga.  Tills varje kommatecken är en darling. Inte ens chans att det går att mjuka upp alla meningar så att det går att börja rucka på dem.

Eller jo.

Det finns en chans. Det finns alltid en chans, det gäller bara att vilja ta den.

Jag radera helt enkelt de första styckena, och se där! Det var möjligt att hitta en ny början. En som faktiskt hörde ihop med den historien som Alster I blivit i sin 9.e omskrivning och inte en början till utkast nr 2. Fortsatte sedan genom hela kapitel 1 och  vidare till kapitel 2 – där jag lyckades hitta direkta felaktigheter (hänvisningar till saker som raderats men som var så genomarbetade i det här kapitlet att det var närmast omöjliga att få syn på). Fast sedan hände det:

Jag började scrolla. Upp och ner i dokumentet. Jag började pilla. Skriva om. Skriva om igen. Pilla lite till. Tills jag inte kunde se vad som blev en förbättring. Varje mening kunde skrivas om hundratals gånger.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.

Om bokdrömmar

Jag drömde om Alster I igen.

Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika, men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:

De handlar i princip om att jag ”skrivit färdigt” Alster I, att den kommit ut som bok och om reaktionerna kring boken (eller bristen på dem). Det som förenar drömmarna är att jag med fasa upptäcker att jag inte alls var klar med historien; att den är helt osammanhängande och inte alls så där bra som jag hade tänkt att den skulle bli. Drömmarna handlar allt om att jag försöker övertyga skeptiker att köpa boken, eller att jag t.ex. hittar boken bortglömd på en lagerhylla. I drömmarna ångrar jag bittert att jag inte gav allt, att jag inte orkade hela vägen. Att jag lät/tillät att alstret bara blev halvfärdigt. Så också i den senaste drömmen, då drömmen glädjande nog visade att boken inte bara hade kommit ut i inbundet utan också i pocket. Det som jag såg som problematiskt var att – trots att den älskats av bokbloggare – inte hade recenserats i gammelmedia. Och givetvis behövde jag få skriva om boken så att också de skulle intressera sig för den. Ok.

Ok.

Och så till den utveckling som jag ser i mina drömmar:

Drömmarna har alltså utvecklats från att jag försöker övertyga skeptiska (eller obefintliga) läsare om att alstrets förträfflighet till att alstret faktiskt älskats av vissa. Men alla utmynnar i att jag önskar hett att jag skulle få möjlighet att skriva om berättelsen, att ge berättelsen den tid den behöver. Ibland har jag vaknat helt gråtfärdig, ibland bara lite nedstämd. Senast vaknade jag harmsen –  besviken för att jag inte nått så långt som jag ville nå (även om jag också kunde se fram emot de berättelser jag skulle  komma att skriva. De där som skulle bli så där bra som de bara kunde bli).

Mina bokdrömmar följer utvecklingen av det faktiska alstret, den historia som finns i min dator och som blivit bättre med åren och omskrivningarna. Jag vet också att berättelsen ännu inte är färdig. och jag vet genom min dröm (om inte annat) att det inte räcker att den skulle gillas, eller till och med älskas, av bokbloggare. Jag vill tydligen att den ska gillas och kommenteras av gammelmedia. (!) Kanske för att jag tror att de är lite hårdare i sina omdömen, och jag vill passera det nålsögat... Nåja.

Hursomhelst. Mitt i det omskrivningsarbete som känns oändligt tror jag att mitt undermedvetna vill trösta mig, få mig att det den utveckling som skett. Se bara några inlägg tillbaka, på refuseringsdrömmar ; även om beskedet inte var positivt så hade något älskat. Allt blir bättre med lite jobb, och vem vet; snart drömmer jag kanske att jag slutligen lyckats med mina omskrivningar. att jag har något som kan bli en bok.

Om pausberättelser, igen

 

De är här igen, pausberättelserna.

De överraskar, alltid. Borde inte göra det. Jag borde ha lärt mig att de, de nya idéerna, dyker upp när jag pausar från Alster I. Men jag tror att de överraskar eftersom jag har svårt att krysta fram idéer ”på beställning”. Tänk bara på alla de novelltävlingar som finns där ute, de som endast kräver några få sidor och … ja, en idé. En vettig (eller bara intressant) tanke att bygga vidare på.

Jag måste inspireras; ”få” den där idén gratis för att sedan bygga vidare på – att det sedan kostar att bygga vidare gör inget (även om jag föredrar ju inspiration hela vägen, förstås…)

Hursomhelst. Under min nuvarande paus från Alster I har åtminstone en idé hamnat på papper, i synopsisform. Och det är de som gör att pauserna inte känns som bortkastad tid.

Om att fortsätta

Ja, jag fortsätter. Gör ännu ett försök att bli klar med Alster I. Jag höll min förra deadline, men jag håller inte löftet som jag gav inför omskrivningen 9 – dvs. att lägga ner om jag inte blir nöjd. Jag kan inte lägga ner. Inte än, inte förrän jag inte längre kan skriva bättre, göra bättre.

 

Så det blir en omgång 10 också.

 

Omgång nio gav mycket. Det var en intressant upplevelse att skriva in texten i ett tomt dokument istället att bara skriva in ändringar i ett befintligt. Jag hittade så många små älsklingar, och knasiga felaktigheter, att jag trodde att jag äntligen fått tag på alla. (Tji fick jag.) Metoden gav så mycket distans till texten att jag kommer att fortsätta med detta. Kanske inte vid varje omskrivning, men varannan? Var tredje?

 

Hursomhelst.

 

Utkast nio innebar att jag raderade. Raderade, raderade, och raderade. Jag skrev till och fyllde ut – men det räckte inte. Texten hackar, det blir lite katalogstil över det hela. Så nu måste jag fortsätta arbetet med att fylla ut. Bli tydligare, läsligare. (Ja!) Ge detaljer, skriva in ljud. (Jag har upptäckt att det i Alster I inte finns något som låter. Jag beskriver inga ljud. Visst pratar folk, men därutom? Tystnad…

Och om jag inte blir klar med alstret i denna omgång? Ja, då fortsätter jag väl en omgån gtill. och en till, och en till och ...

Om tiden det tar...

Jag tänker på den tid jag lägger ner på mitt skrivande, jag tänker på hur lite det egentligen är. Och så tänker jag på vilken tid denna lilla tid tar...

Alltså. Jag har jobbat med utkast 9 ända från annandag jul. Med relativt få längre pauser har jag alltså suttit med texten varje vecka. Kanske inte varje dag, varje kväll. Men ändå hyfsat ofta. Om man skulle räkna om det till heltid så är det kanske... Säg tre veckor?

Alltså 120 arbetstimmar?
Ja, typ...
Under omkring 240 dagar plus lite till?
Mm...

Så börjar jag tänka. Det handlar om ca tre veckors heltidsarbete som drar ut på mer än ett halvår. Tre veckors arbete...

Fast håll in hästarna. Jag skulle nog aldrig kunna skriva åtta timmar om dagen. Det mesta som jag skrivit är nog fem timmar, och då har jag varit rätt så urlakad när jag blivit klar. Och så har jag ju alltid förespråkat att ge berättelsen tid, alltså att man ska ta sig tid för sin historia, det är då den blir bäst.

Men tre veckor... Vore det inte mer energieffektivt att ta tjänstledigt i tre veckor för att gå igenom texten? Varför låta det dra ut på tiden?

Men skulle jag kunna skriva om / redigera hela Alster I på tre veckor om jag hade tid till det? Tänk om jag började prokrastinera, slösa med mina besparingar? Och hur skulle jag kunna övertyga min omgivning om att tjänstledighet vore det bästa? Och för att Lopparo-Lou ska kunna gå på dagis (ja, annars kan jag ju inte skriva) måste jag ju verkligen övertyga (till och med skaffa mig ett företag...) och tror jag själv tillräckligt mycket på mitt skrivande för att kunna lägga ner en månadslön på att leka författare? Många frågor, men jag medger att jag börjar tänka i dess banor. Tänk bara, tjänstledigt i tre veckor,  eller en månad, för att skriva... Hmm.

Om att byta spår

Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.

"Aha, det var därför som...?"

"Ja, precis!"

Så känns det just nu, och så dags!

Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt tillbaka som i det förrförra?). Jag förstärkte det lite i det här utkastet men det skulle liksom bara vara en liten detalj, inte en hel spårändring. Jag var inte medveten om dess betydelse... Inte förrän jag sitter med slutet i handen och ser att det har hänt något med historien. Ser att det skulle kunna fungera...

Är det här vad de pratar om som pratar om att karaktärerna lever ett eget liv? (Förresten ett påstående som jag tidigare varit mycket skeptisk till, mina karaktärer är så hårt hållna att det verkligen inte har funnits utrymme till att de ska förvåna mig.)

Nu måste jag bara bestämma mig. Ska jag låta historien löpa på det nya spåret, på det som löper parallellt med den "gamla" ända till en viss punkt, eller ska jag hårdnackat radera fram det gamla? Eller kanske bara strunta i alla insinuationerna? Fast det går ju inte, det skulle väl handla om falska ledtrådar?

Jag tror att jag måste läsa igenom historien för att kunna bestämma mig...

Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

Om ställtid

Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.

Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.

Tidigare har startsträckorna varit onödigt långa, både när det gäller att komma igång efter oplanerade skrivstopp men också de där som inträffar "kvällsligen". Genom att ge skrivandet tid har ställtiden blivit närmast obefintlig.

Visst, det finns fortfarande dagar, kvällar då jag inte känner för att skriva. Men om jag känner för det så är det bara att öppna ett dokument så är jag igång. Jag är så inne i historien just nu att jag till och med kan skriva under lunchen på jobbet - en tidigare omöjlighet.

Och min stora lärdom är att ju mer jag hänger med texten desto mer tid får jag till att skriva - eftersom jag inte har någon ställtid! Lovely!

Om sistameningar

De senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.

Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag inte behövt "slå fast" en avslutande mening. Men nu har jag en. (Åtminstone tills vidare.)

Nu behöver jag bara backa tillbaka några kapitel för att ta tag i ältandet, som jag skrev om i det förra inlägget, för att bli klar med Alster I.


*Ok, ok. Lyft ur sitt sammanhang betyder den inte mycket, men som en sistamening i Alster I bär den sin betydelse. Och ok, ok. Jag skrev ner den i all hast och kan ändra den redan imorgon. Och ännu några ok: det finns egentligen ett avslutande kapitel som inte rubriceras som epilog men som nog fungerar som en sådan. Ett kapitel som varit en darlingarnas darling men som jag nu funderar på att radera helt... Så även om ovanstående sistamening skulle överleva skymning och gryning är det inte säkert att det kommer att vara den faktiska sistameningen.

Uppdatering: Ja, sistameningen stod alltså här tidigare, men jag tog bort den eftersom det finns det som menar att det stör att känna till sistameningen förhand. Nu får man bara vänta på att Alster I faktiskt blir en bok för att kunna läsa den...

Om att älta

Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.

Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller bara på det mest bakåtsträvande sätt och får mig att tänka på böcker som jag läst, sådana där med usla slut. Sådana där man tänker att den stackars författaren nog fick slut på fantasin. De är just en sådan historia är Alster I just nu. Och det går ju inte.

För sjuttiofemte gången tvingas jag gå igenom historien, påminna mig om vad det är som driver karaktärerna, varför de träffas just nu, vad har de berättat, vad vill de ha för lösningar på sina problem. Vad är förresten deras problem?

För att komma vidare, eller låta karaktärerna komma vidare, har jag fått gallra.

Gallra, gallra, gallra.

Det har skett en dramatisk förminskning av sidantalet i kapitlen 19-21. Endast ryggraden är kvar. Och jag som trodde att jag hade fixat det i den förra omgången...

Om ångesten

När hallen ser ut så här...

... som man känner när man småsurt skickar iväg Sambon och den Underbara Tjejen bara för att man själv ska få Tid Att Skriva.

När man inser att det man skrivit är kackabjal.

När det skulle vara så mycket viktigare att komma vidare i renoveringen av hallen. Hallen är ju Trots Allt Verklig; På Riktigt. Inget Luftslott.

Den ångesten är inte kul alls.

(Ok. Jag löste det mest akuta problemet i texten, men ångesten var så stark att jag fortfarande känner av den, flera timmar efteråt.)

Om kallprat, eller om svårigheten med klyschor

Jag antar att felet ligger i att jag inte är mycket till kallpratare, att det är därför som jag har så svårt att låta karaktärerna kallprata. Sitter just nu och skriver och raderar och skriver och raderar - eftersom jag inte har inte den blekaste aning om vad mina två karaktärer ska kallprata om. I princip behöver jag bara en mening. Något ynka litet som den ena kan säga till den andra.

Fast sedan så tänker jag hur klyschigt det är att låta den ena personen avbryta tankegången hos en annan - och därigenom leda till ett annat spår i berättelsen - genom att denna ska säga något ovidkommande. Är det på grund av det som jag faktiskt raderar det som jag skriver? För att jag i princip är motståndare till sådana simpla trick?

Men ack, ack. Om jag bara vore bättre på kallprat. Då kunde jag ägna denna tid till att skriva istället för att blogga...

Om osäkerhet kring sommarens inträde

Alltså, det har funnits små tecken som har gått att tolka som att sommaren är här, eller att den åtminstone har åtminstone varit på besök. Förra veckan upptäckte jag t.ex - och till min stora förtret - att syrenerna var på väg att blomma över. Jag vill också minnas att jag en dag noterade ovanligt många sommarklänningar.

Men i övrigt?

Nja...

Så när börjar sommaren? 1.a juni, midsommar eller kanske när det har varit sommarvarmt i en vecka i sträck?  Ja, nu börjar inte min semester förrän i mitten av juli, så jag är inte direkt desperat efter sommaren (hej ego!) men det är klart jag undrar, om inte annat så för att få koll på huruvida jag kommer att hålla min egen deadline. För visst menade jag - faktiskt i mitt förra inlägg - att jag skulle bli klar till sommaren?

Det blir jag inte. Men att jag inte blir klar beror inte på att jag inte skulle ha skrivit. För det har jag. Jag har till och med tagit en paus från bloggandet för att vinna lite skrivtid.

Det är min nya redigeringsteknik som bromsar mig. Det där med att skriva in texten i ett tomt dokument istället för att köra med klippa-och-klistra-och-skriva-in-ändringar-metoden. När man skriver in allt blundar man inte för dåliga formuleringar, oklara idéer eller spretighet. Man raderar, tänker. Och skriver nytt. Och får lön för mödan, för det blir verkligen mycket bättre. Hade jag känt till den här metoden hade jag både använt mig av den tidigare och antagligen också blivit klar med historien tidigare trots att den år så tidskrävande.

Hursomhelst. Eftersom det råder sådan osäkerhet kring sommaren detta år har jag beslutat mig för en ny deadline. Istället för att låta deadline infalla vid något så osäkert som sommarens inträde bestämmer jag mig helt enkelt för att bli klar till den 1 september. Det kommer att bli tight om tid - det är inte så lätt att hitta skrivtid bland ettåringar, renovering, familjeliv och allt annat som ska få plats - men det kan gå, för jag har förhandlat till mig lite skrivtid under semestern. Minst tre förmiddagstimmar varje dag!  I utbyte mot dessa timmar får sambon bygga in verandan så att vi får en större hall. Bra deal, eller hur?

Om att bromsa

Jag bromsar farten, stannar kvar i texten. Jag har skrivit om det förut, om min brist på tålamod, hur den genomsyrar texten trots att jag är medveten om den. Och gör mig tok-frustrerad.

Men nu bromsar jag. Filar, kan man också säga. Filar och omformulerar. Hur som helst skriver jag in allt som ska hända. Skriver om allt. Går tillbaka och filar. Funderar ett varv till. Skriver om allt en gång till. Tydliggör. Framför allt tydliggör jag. Och hänger mig kvar en stund. (Det är viktigt; att hänga sig kvar.) Och tok-raderar. Alltså vad jag raderar – jag trodde inte att skulle vara möjligt i utkast 9, men det är det. Trots detta växer sidantalet.

Jag har ett nytt sätt att jobba i det här utkastet. Jag skriver inte bara in varje ord på nytt, jag kan också bestämma att den här scenen, just det här som händer, ska ta (t.ex.) fyra sidor i anspråk istället för (t.ex.) tidigare två.

Uhuh?

Mm, jag håller med. Det känns som besatthet vid siffror när besattheten borde gälla bokstäver. Men det hjälper texten att bli bättre. För jag måste stanna kvar! Jag måste verkligen fundera på vad jag säger och vad jag inte behöver säga. Och det har hjälpt mig att inse missar… Alltså i utkast 9 har jag fortfarande logiska missar! (Och vilka missar! Jag blir lite skrämd/förundrad/förtvivlad när jag upptäcker dem.)

Så jag bromsar med gott mod. För jag ökar också. Inte så att jag gasar mig igenom texten, kapitlen. Jag ökar tiden som jag ägnar mig åt att skriva. I det förra utkastet jobbade jag – när jag jobbade som mest – kanske en halv till en timme fyra kvällar i veckan. Nu (eller just nu, ska jag kanske skriva – för det kan ändras när som helst) sitter jag hela kvällarna från det att jag (eller sambon) nattat lilla Lopparo-Lou, tills jag somnar. Jag kan till och med sitta på helgerna. Unnar mig endast att titta på Walking dead (och snart Game of Thrones). Men det är allt. Typ. För jag tänkte fortfarande bli klar till sommaren…

Om att skaffa sig en deadline

Alltså. Jag är urdålig på deadlines. Lyckas helt enkelt aldrig hålla dem, så varför låtsas?

Men nu har jag insett att jag behöver en, jag behöver ha något att jobba mot. När jag tänker på arbetstakten som jag hållit under denna omskrivnings/redigerings/omformuleringsomgång så tänker jag att jag blir klar om något år. Fast det går ju inte. Jag behöver bli klar till sommaren!

Inspirerad av Mia räknade jag ut hur många sidor jag måste ta mig igenom varje dag för att klara det:

3,2 (jo det är intressant att veta).

Jag måste säga att jag blev rätt tagen av det här – det är ju typ inget att orda om. Borde gå på ett kick. På en timme typ. Varför har jag tyckt att jobbet är så oöverkomligt? 3,2 sidor är ju typ inget!

Ja, jag säger att det här med att skaffa sig en deadline har redan betalat sig. Jag inser hur lite jag måste gå igenom för att faktiskt bli färdig med det här utkastet till sommaren… det är alltså bara att sätta igång.

Om att komma loss med bra research

Och så fastnar jag. Kommer. Inte. Vidare.
Jag försöker hitta nya ingångar, men ingenting fungerar. Jag inser att det krävs lite research. Suck. (Fy vad tråkigt med research.) Fast tur att jag jobbar bibblan, det förenklar ju det hela.

Jag söker i kataöogen, väljer en bok, väljer en till. Väl hemma letar bläddrar jag fram till sidan som jag tror kan vara till hjälp. Läser några meningar, och sedan; Jaa!

Jag har kommit loss, och inte bara det. En ny tanke börjar frodas och jag inser att jag har hittat en mycket bättre förklaring varför det som händer i kapitlet händer. Yes!

Så tänker man:

F-n, vad jag är bra på det här. Jag borde borde jobba med det här. Fast sedan kommer jag på att jag faktiskt jobbar med det, och då låter det ju inte så himla spännande längre…

Om refuseringsdrömmar

Inte att jag går omkring och drömmer om att bli refuserad. Det var bara en dröm jag hade inatt. Tydligen hade jag skickat in Alster I till förlag, och tydligen kunde jag inte hålla mig tills förlaget hörde av sig.

När jag ringde fick jag höra att en person älskade medan de andra i manusgruppen tyckte att det var för många händelser på en sida. Vad det nu betyder.

Jag blev besviken, så klart. Det är ju den enda rätta känslan att känna vid en refusering. Men jag drömde också om att jag efter besvikelsen tog fasta på att en hade älskat. Och beslutade mig för att skicka manuset till fler förlag.

Trots beslutet hade jag en dålig smak i munnen när jag vaknade. Jag vill verkligen inte få någon/några refuseringar. Inte heller drömma refuseringsdrömmar.

Om att hamna i skrivpausläge

Ofrivilliga skrivpauser, ja. Sådana där som uppkommer efter att man läst igen sin text och tyckt att det bara är blajblaj. Man tappar farten, man tappar intresset.

Jag hamnade i skrivpausläge efter att ha läst igenom kapitel 3 (ja, ett av de där kapitlen där jag alltid fastnar fast nog tyckte jag väl att den blev bra efter den förra omskrivningsomgången?) Texten var så spretig att den föll isär under min granskande blick. Blev till intet.

Efter lite pausande tror jag dock att jag är redo att komma igång igen. Jag har gått igenom texten och insett att allt som jag behöver finns där, jag måste bara gallra och rensa för att det viktiga ska bli synligt. För att komma igång behöver jag skriva en synopsis - bara för att lättare få syn på det som ska bort. Sedan är jag igång igen.

Om närhet till berättelsen som skapar avstånd till texten (eller - kapitel 2)

Äntligen har jag skrivit mig igenom kapitel 2 igen, nu för nionde gången!

När jag började redigerandet, eller omformulerandet, hade jag ingen aning om att det skulle ta så lång tid. Innan jag hade skrivit ut kapitlet och läst igenom texten, ville jag mig minnas att det inte skulle handla om särskilt stora förändringar. De förändringar kapitlet behövde skrevs i det förra varvet.

Tänk så fel man kan ha.

Alltså:

1. Jag kan hemfalla åt att skriva väldigt sparsamt. I princip obegripligt luddigt.
2. Jag har varit blind för konsekvenser av ändringar. Flera stycken! Och viktiga!
3. Jag har blundat för saker som inte fungerar.

Därtill har jag gjort ungefär tusen småmissar. Puuh. Och så själva texten?

Efter lite självanalys har jag dock kommit fram till att ju djupare jag sjunker in i en berättelse, med dess detaljer och händelser, desto svårare har jag för kontrollera de ord som ska förmedla berättelsen, alltså själva texten. Ju mer jag känner, desto mindre koll har jag på vad jag förmedlar. Så jag har jobbat hårt för att inte svepas med, för att hålla avstånd till texten.

Fast nu är det gjort. Jag har skrivit och skrivit och skrivit. Alltså omformulerat och fyllt ut luddigheter. Och slitit mig i håret över uppenbara missar. Jag tror att jag har fixat det. Problemet är bara att det är alldeles för många ändringar i texten, har jag verkligen den distans jag behöver?

Hoppas det. 

Om att omformulera

Det finns vissa ord som jag inte tycker om, sådana där hårda och tråkiga. Sådana som kan innehålla flera betydelser och vad betyder de egentligen? Redigera är ett ord som jag inte tycker om. Först trodde jag att det berodde på att jag inte tycker om att ”redigera” – men jag älskar det! Det är så tillfredsställande att lämna omskrivningsfasen för att träda in i redigeringsfasen. Fast jag gillar inte ordet redigeringsfas heller, det låter så tråkigt. Så jag omformulerar. Det säger mer om vad jag gör, tycker jag.

Omformulera, det låter lite lagom mjukt så där. Så det är det jag gör, klär berättelsen i nya ord. Samma berättelse, samma händelser. Men berättat på ett lite annorlunda sätt, mer tydligt (fast kanske också mer vanligt). Och allting blir så mycket bättre! Ja, det här kan jag lämna ifrån mig. Någon gång. För det här tar tid, för vad jag gör är att jag vrider och vänder på formuleringar. och njuter av det. Jag önskar att jag fick göra det här på heltid.

Om det första kapitlets gissel (Kapitel 1)

Ja, jag tog faktiskt itu med arbetet med kapitel 1 redan på annandag jul. Under dagarna som följde gick jag igenom hela kapitlet, tyckte att jag lyckades med de småändringar som jag hade kvar. Tyckte att det faktiskt blev bättre, att kantigheten försvann.

Denna omskrivning började med ett nytt arbetssätt. Istället för att kopiera ett befintligt dokument och skriva in förändringarna gjorde jag en utskift av kapitlet - och skrev in allt på nytt. Ord för ord.

Fördelar: Man går igenom hela kapitlet grundligt, därtill finns det inget utrymme för att tappa tålamodet och börja fuska. Skriver jag inte in orden så saknas de i kapitlet.
Nackdelar: Det är tidsödande, vid den nionde omskrivningen behöver jag knappast väga varje ord, bara ta itu med de ställen där det skaver.

Nåja, sagt och gjort. Och klart blev det. Men eftersom det verkligen är det sista utkastet, det som antingen hamnar i skrivbordslådan eller läses av andra börjar jag läsa om kapitlet innan jag skriver ut det. Och fastnar.

Jag fastnar redan vid andra meningen. Alltså... vaffan?

Det är inte så att jag tvivlar på att kapitel 1, eller Alster I, ska börja så som det nu börjar. Jag tvivlar på meningsbyggnad. Jag tycker att det saknas något för att början ska vara logisk. Är det inte lite väl oklart, finns det någon som överhuvudtaget kommer att förstå vad som sägs? Det går så långt att jag själv inte förstår vad som står.

Alltså. Tvivel. In absurdum.

För att kunna komma vidare tycker jag att jag måste sätta igång med research igen. Sagt och gjort. Tills jag kommer till sans. Det går inte att låta sig själv gå under av tvivel, jag måste vidare. När jag återvänder till kapitlet igen, för att kolla igenom stavfel och liknande börjar jag tycka att det nog ändå går att förstå vad som står, det är nog är svenska trots allt...

Jag undrar om det finns något annat kapitel som jag har tvivlat på lika mycket som just kapitel 1. Jag tror inte det. Fast å andra sidan är det ju lätt att förstå. Den som börjar läsa Alster I börjar med början, kapitel 1, första meningen... Inte för att jag tror att en förstamening någonsin kan fälla en bok. Första meningar är kuriosa. En berättelse faller snarare på temat, på språket, oförmågan att förmedla något. Men det första kapitlet, eller första sidorna, måste visa att där finns något.

Jag frågar mig om det är här som Alster I kommer att falla? På första sidan?

Nej. Nej, det tror jag inte. Även om det skulle visa sig att det endast är jag som förstår vad som står på sidan ett så tror jag inte att det är den första sidan som fäller Alster I. Inte när det kommer till förlag. (Däremot kan enskilda läsare alltid fälla Alster I på sidan ett, precis som jag själv kan fälla böcker på basis av en enda sida.) Har jag tur så kommer (det eventuella) förlaget att läsa den första sidan, därefter, på måfå, pricka in alla de sidorna som jag själv är så där löjligt nöjd med. Har jag otur så prickar de in alla de sidor som är lite så där.

Så varför tvivla?

Jag kan ju inte annat än att skriva den berättelse som jag skriver. Det är den här berättelsen som jag vill skriva. Den som kommer att börja precis så som den börjar. (Såvida inte någon pekar på ett direkt fel och logisk kullerbytta. Men den dagen, den sorgen.)

Om att inte ge några (skrivrelaterade) nyårslöften

Jag tycker om nyårslöften. Jag tycker inte att det viktiga är att hålla dem, det viktiga är att tänka igenom de områden där det finns plats för förändring. Förbättring. Jag tycker om att skapa nya mål att sträva mot. Tänk om man skulle ta och fira månadsskiften bara för möjligheten att fundera över mål för en kommande månad – eller varför inte fira nyveckoafton? Tänk dessa oändliga rader av löften som man skulle kunna ge! (Jag är inte ironisk.)
 
Med detta i ryggen är det förstås märkligt att jag inte har några nyårslöften, eller snarare att jag inte har några läs- och skrivrelaterade sådana.* Finns det verkligen inga behov av förändring på det planet?
 
Nej. Nej, det finns det inte. Alltså, vad skulle det vara i så fall? Jag skriver ju. Jag tar en stund varje kväll, i vissa fall till och med på helgerna, för att skriva. Jag har börjat jobba igen, lilla Lopparo-Lou börjar på dagis snart. Jag skriver allt vad jag hinner och orkar. Dessutom har jag redan börjat omskrivningen av Alster I (utkast 9!) med siktet på att stanna kvar i varje kapitel så länge som det verkligen behövs, att inte hasta vidare för att komma vidare - för då kommer jag ju ingenstans!
 
Alltså, det finns ju ett skrivrelaterat löfte som jag skulle kunna ge. Jag skulle kunna lova att begrava Alster I i skrivbordslådan om jag efter denna omskrivningsomgång inte tycker att den är redo att läsas av andra. Men det har jag kanske redan lovat? Och så är det ju inget nyårslöfte, bara ett vanligt löfte.
 
Så befriande att inte ha några löften, inget som måste uppfyllas! Så befriande att känna att allt rullar på precis så där som det ska. Hurra, vilket skrivår 2015 kommer att bli!
 
 
 
*Jag har förstås löften inför det nya året, kör till exempel klassikern ”inte äta godis på ett år”. Jo, det är sant. Jag tänkte faktiskt inte äta godis på ett år. Förutom om jag befinner mig på Åland, eller Finland (tänk: Pantteri, Pätkis… går ju inte att låta bli). Jag får också äta fina praliner. Alltså sådana som man köper på chocolaterier och betalar dyra penningar för. Därtill funderar jag på att undantag för Kicks med havssalt. Jag tänker mig att jag får äta hela tre Kicks efter varje avslutad del i Alster I (som består av 24 kapitel och fem delar, men mer om det i ett senare inlägg). Eller efter en avslutad omskrivning. Eller om jag ska fira att jag äntligen släpper ifrån mig alstret för läsning av andra. Eller andra ”framgångar” på skrivarplanet. Nej, nu hinner jag inte blogga mer, nu måste jag sätta mig ner och skriva lite… Tänk alla dessa Kicks som hägrar…