Om skrivtrötthet

November... Jag kan inte undgå blogginlägg av folk som ger upp Nano-skrivandet. Som börjar prioritera annat, eller kanske bara tröttnar.

Själv är jag lika trött. Det kommer smygande, börjar med att jag öppnar andra dokument än de som hör till utkastet jag jobbar med nu. Liksom surfar runt bland mina egna mappar.

Ska bara kolla lite, heter det.

Men jag märker att jag fortsätter kväll efter kväll. Dagtid, under barnvagnspromenaderna, fungerar skrivarhjärnan. Jag talar in anteckningar i mobilen, längtar till kvällen. Men när kvällen kommer...

Ändå kan jag inte förmå mig att ta en paus. När jag är så här nära slutet är jag rädd för att pausa, rädd för att komma av mig. (Mina skrivpauser har ju en tendens att dra ut sig till det yttersta...) Så jag hänger mig kvar, läser gamla anteckningar, gamla utkast...  Bättre det än alternativet.

Om svårigheter att stänga av idéflödet

Lillen sover och jag borde sitta med kapitel 3, kapitlet som jag trodde skulle bli jobbigt att skriva. Det som jag fastnat med i tidigare omskrivningar. Det där som jag alltid fastnar med och aldrig får till.

Jag sitter inte längre fast. Redan igår när jag öppnade dokumentet släppte det. Den nya inledningen bara tjoffade fram och jag skrev febrigt ner den medan jag nattade Lillen. Nu behöver jag bara fila lite.

Det är bara det att... Inspirationsflödet upphör inte. Så snart jag öppnar dokumentet, i samma ögonblick jag nuddar tangenterna kommer en ny idé, en ny pusselbit. Till fel berättelse. Till en helt annan typ av berättelse, en annan målgrupp. Tjoff, tjoff, tjoff. Idé på idé på idé.

Och visst, jag är glad. Nöjd över att ha en ny berättelse. Intresserad av denna berättelse som liksom serveras på silverfat. Men nu vill jag ju ägna mig åt Alster I. Jag vill det. Jag vill stänga av idéflödet - eller den delen som ger mig idéer till fel berättelse. Om inte annat så för att få Alster I ur vägen så att jag kan ägna mig åt det nya...