Om det som händer sedan - eller Berättelsen revisited

Jag älskar återbesök. Alltså sådana som författare gör till sina tidigare romaner; en karaktär ur en roman som dyker upp som en bifigur i en annan. Att få återanvända till en stad som man redan känner igen. Jag gillar också att veta vad som händer efter att berättelsen är slut. Ett hur-gick-det-sedan berättat på några få rader.

För ett par år sedan skrev jag själv ner några vad-hände-sedan sidor, sidor som utspelar sig 25 år efter händelserna i Alster I. Texten är inte tänkt att bli en del av Alster I, och sannerligen ingen efterföljare. (Den enda genren där jag tycker att det är ok att dela in berättelsen i flera delar är fantasy. Funderar man på efterföljare till vanliga romaner ska man nog fundera om man hade en berättelse till att börja med... Nåja. Grinollen har sagt sitt.)*

Hursomhelst. Att blicka in i sina karaktärers framtid var intressant. Det var en lek, men jag upptäckte att det gjorde det lättare att skriva om deras nu. Det var lättare att förstå vilka de är, vart de är på väg även om den framtid som de får inte kan utläsas ur Alster I. Det är en helt annan historia – som inte kommer att bli skriven ”på riktigt”.

Jag fick syn på en annan framtid nyss, under lunchen, när jag tittade i Margaret Atwood nya novellsamling Stone Mattress. En av novellerna handlar om de tre huvudkaraktärerna i Rövarbruden; Tony, Chariz och Roz! Åh, vad jag älskade Rövarbruden! Åh, vad jag älskade att få läsa några sidor om dem igen! Åh vilken lycka!  Novellen var på knappa tio sidor, men det räckte. Det här fick mig nästan att besluta mig för att jag ska göra likadant – om jag skriver fler berättelsen. Jag ska se till att återvända till platser (åtminstone som hastigast) eller att liksom låta de nya karaktärerna att stå i samma kassakö som tidigare bekanta. Men inte mer, alla berättelser har rätt att få vara sina egen.



*Ja förutom om man är Hilary Mantel och skriver om Cromwell, eller, ja, Margaret Atwood dådå – som ju skrivit tre delar i sin syndafloden-serie men å andra sidan är det ju lätt sci-fi så det räknas ju som fantasy. Så det så. Och Mantels böcker är ju historiska och historien är ju lång. Och så.

Om vad betaläsarversionen/utkast 8 förde med sig

Ja, jag borde kanske summera innan jag går vidare?

Hursomhelst. Jag nämnde redan i mitt förra inlägg att Alster I aldrig har varit så klar som den är nu. Kapitlen och händelserna sitter. Jag skulle bli väldigt förvånad om det visar sig att jag börjar radera befintliga idéer i förmån för nya i nästa utkast. Eller började kasta om kapitel för att jag tycker att allt ska komma i en annan ordning.

Nej, nu tror (eller hoppas och hoppas innerligt) jag att allt sitter.

Det tog mig sex månader att skriva färdigt det här utkastet, från januari till mars och oktober till december. Däremellan en kanske välbehövlig vila från skrivandet.

Jag känner mig fortfarande missnöjd med några kapitel, mest på grund av att jag inte ägnat tillräcklig tid åt dem; bara skyndat vidare driven av otålighet. Men jag känner mig vrålnöjd med att jag fick till några andra kapitel. Jag känner mig nöjd med händelserna i de tre sista nutid-kapitlen, de som aldrig varit riktigt färdiga. Ja, förrän nu då.

Och så lite siffror:

Antal ord: 103183
Antal sidor (med marginaler): 331
Antal kapitel: "prolog"+24

Mest nöjd med: Att jag aldrig varit så klar som nu! Hurra! Det börjar likna en historia som jag vill skriva.
Mest missnöjd med: Att det inte visade sig vara någon betaläsarversion. Att texten inte är tillräckligt bra för att lämnas till andra.
Lärdom: Ingenting blir färdigt om jag lämnar ofärdiga kapitel bakom mig. Om jag hastar mig vidare. Stanna i kapitlet så länge som krävs.

Om planerade ändringar - eller: Inför utkast 9

Jag har ett dokument som heter "Planerade ändringar". I det fyller jag i tankar och anteckningar under skrivandets gång - alltså sådant som dyker upp när jag redan lämnat ett kapitel, eller sådant som är tänkt att komma längre fram. Jag har dokumentet för att slippa avbryta arbetet med det kapitel som jag jobbar med just då.

Dokumentet består av stapelanteckningar och är åtta sidor långt vid det här laget. Nu när jag just skrivit om hela Alster I för den åttonde gången så är det - faktiskt - bara småsaker, detaljer, som jag skriver anteckningar om. Det kan vara påminnelser om i vilka  kapitel/sammanhang jag berör en och samma sak, några ord om hur jag kan förtydliga/utveckla eller förslag om att radera något som tappat sin betydelse.

Vad dokumentet inte innehåller är nya idéer, sidohistorier eller stora omskrivningsförlag. Det innehåller inget som ska planteras, eller skrivas om, i flera kapitel. Jag tror att jag är klar med själva historian. Faktiskt så tror jag att historian är färdigskriven, att det som krävs nu är redigering.

För mig är innebär "omskrivning" något omfattande. Det kan vara nya händelser och idéer som ska in i berättelsen. Det kan vara hela kapitel som skrivs om med andra ord. Det kan handla om att skriva om flertalet kapitel så att de är skrivna i samma stil. "Omskrivning" är alltså något som kräver sitt arbete.

Redigering i sin tur är - för mig - inte lika krävande. För mig handlar det om att se till att en text blir bra. Ok, jag ändrar mig på en gång - redigering kan visst vara mer krävande än en omskrivning där jag inte bryr mig om att se till att texten är i läsligt skick för andra än mig själv. Men jag tänker mig att det faktiskt är enklare just genom att jag ska mer ha koll på enstaka detaljer än på ett flertal kapitel. Att redigera är att fila. Ok, vissa kapitel behöver "filas" mer än andra. Men grundhistorian är färdig, faktum är att Alster I har aldrig varit så färdig som den är nu. Hurra!

Det jag kan slå fast inför utkast 9 är detta: Om jag inte tycker mig kunna lämna ifrån mig texten när den är färdigredigerad lägger jag ner den. Jag lovar. Man kan inte ägna hur mycket tid som helst åt en enda ynka historia. Puuh... äntligen tog jag beslutet.

Om att skynda mot slutet, eller om kapitel 19, igen!

Det inträffar förr eller senare, oftast senare. Jag tappar tålamodet, vill hemskt gärna vidare. Otåligheten börjar bryta mark när jag passerat halva berättelsen - eller i microformat när jag passerat halva kapitlet. När jag skrivit fyra femtedelar är det nästan kört. Då blir det en kamp att orka hänga sig kvar och inte bara strunta i allesammans för att komma vidare.

Det är därför innehållet i mina kapitel är betydligt bättre i början än i slutet (många har direkt ofullständiga slut eftersom jag tänker att jag tar det senare). Det är därför som första hälften av Alster I är mycket mer genomarbetat än den senare. (Därmed inte sagt att den första hälften är bättre - bara mer färdig.)

Att jag lyckades omarbeta så mycket av den senare halvan av Alster I i den här omgången beror nog på att jag började med kapitel 14. Då hade jag ork och tålamod att ta mig vidare. Men nu tryter tålamodet.

Istället för att ägna full uppmärksamhet på att skriva om kapitel 19 så märker jag att jag öppnar dokumentet "planerade ändringar" - och befinner mig alltså mentalt i början berättelsen. Så jag beslutar mig för att inte kämpa med kapitel 19. Istället tänker jag att de omarbetning som jag gjorde för ett tag sedan får stå som omarbetningarna i den här omgången. Nästa gång som jag tar itu med Alster I igen börjar jag om från början.

Jag gissar att jag kommer att bli irriterad på mig själv när jag kommer till kapitel 19 i nästa omgång. Men jag får ta det. Nu vill jag liksom bara vidare...

Om juleborden

Alltså inte julbord, utan om borden under jul. Borde skaffa gran, borde baka, pyssla. Ja, juleborden.

Jag börjar känna av dessa borden. Inte så konstigt, det är ju en vecka till jul. Inte konstigt, jag har ju prioriterat skrivandet. Fast nu borde jag...

Jag är rädd för att släppa skrivandet. Jag är rädd eftersom jag vet att mina skrivpauser brukar bli långa, långa. Jag tänker att jag inte har tid med en paus, jag tänker att jag inte har tid att skriva.

Fast nu tror jag att det måste bli en paus ändå. (Fast jag hoppas att jag har ork till att gå igenom kapitel 19 innan jag pausar. Om inte annat så lite överskådligt. Fast det blir inte idag, för idag är jag galet trött.)

Om gamla kapitel, eller om kapitel 18 - igen!

Gamla kapitel, sådana där som hittat sin form för flera, flera, omskrivningar sedan. Som kanske till och med var "färdiga" redan i det första utkastet. Eller ok, det andra då - eftersom det första utkastet egentligen var en helt annan historia. Det är kapitel som jag inte behöver omarbeta, kanske bara fila på sin höjd. Visst raderar jag och lägger till. Men mest småsaker. Karaktärerna befinner sig där de befinner sig. Det är hela grejen. Eller nästa hela.

Något som är förändrat i (det gamla/"färdiga") kapitel 18 är utifrån vems synvinkel kapitlet berättas. Genom att ändra berättarrösten har jag alltså fått se till att innehållet stämmer överens med denna. Men diskussionerna har (vad jag minns) varit ungefär de samma. Visst har jag lagt till korta dialoger i nästan alla omskrivningsomgångarna, tagit bort andra. Inre monologer kan ju inte längre vara inre monologer om det är en annan berättare, det är ju självklart. Så antingen blir det del av en dialog eller så raderas de.

Jag gjorde det senaste bytet i utkast 7, men jobbade egentligen inte på allvar med det förrän i utkast 8/betaläsarversion. Då återfick karaktären A tillbaka sitt ursprungliga kapitel. I den förra omgången raderade jag en hel del som hade att göra med den föregående berättarrösten. Och visst tycker jag, i denna genomläsning, att det blev lite tunt?

Något som är svårt med dessa kapitel som varit färdiga i eviga tider är att förändra dem. Trots att jag ser att jag behöver lägga till lite, utveckla, så drar jag mig för att göra det. Så ock den här gången. Fast det är mest för att jag behöver göra lite research, tror jag. Läsa på om ett ämne och jag gillar inte att gå direkt från research till att skriva eftersom det då blir lite pm/uppsats över det hela. Så nu gör jag bara lite småändringar, och går vidare.

Om att sakna distans till texten, eller om kapitel 14 - igen!

Jag har svårt att tro att jag utvecklats så mycket i mitt skrivande mellan kapitel 13 (som skrevs i våras, mars?) och kapitel 14 (som skrevs i oktober). Ändå så är det senare en helt annan text; så mycket bättre.

Den stora skillnaden mellan kapitlen kan ha sitt upphov i mina problem att överhuvudtaget skriva kapitel 13 (som har varit ett av de där kapitlen som jag alltid snavar på). Men det kan också ha sin förklaring i att jag saknar en nödvändig distans till kapitel 14. Jag omarbetade det i oktober, alltså två månader sedan. Jag har texten i färskt minne. Ser inte felen?

Ok, visst ser jag att några saker måste förtydligas. Ser att meningar är så där knasiga, och svårlästa, som de ibland blir när jag har för bråttom. Men jag ser inga stora fel, inte sådana som kräver omskrivningar. Utan tillräcklig distans till texten kan det vara bortkastat att rätta småfel - eftersom nödvändig distans kan visa att ett stycke som småfilats och sandpapprats helt ska kasseras.

Så. Efter några små justeringar lämnar jag kapitlet, igen, och går vidare.

Om betaläsarversion kontra utkast 8

Alltså. Plötsligt inser jag att jag har slutat att tänka på det här utkastet som betaläsarversion, och inte bara det - jag har faktiskt helt felaktigt kallat det för utkast 7 i några tidigare inlägg.

Ok. Det var tänkt att det skulle vara en betaläsarversion. Jag döpte den till just detta för att inte kunna smita från det faktum att jag någon gång måste lämna ifrån mig texten. Fast nu undrar jag. Jag har ju gjort ganska stora förändringar i det här utkastet, sådana som alltid måste få lite tid till att mogna. Nu står jag i valet och kvalet.

Är det här en betaläsarversion eller är det utkast 8 som jag skriver på?

Jag har visserligen redan haft en alfabetaläsare. En som läst halva Alster I och tyckt till - lite för vagt för att det ska vara givande. (Alltså inte haft tankar kring den helhet som jag ville få koll på, utan bara detaljer.) Och visst, jag skulle kunna ge texten till någon av de närmast sörjande, t.ex. sambon. Men har jag tid/lust att invänta respons? Eller ska han helt enkelt få texten när jag själv skriver ut den för genomläsning?

Frågor, frågor. Säkert är att jag inte kommer att ge det här till någon "riktig" betaläsare - åtminstone inte innan jag gått igenom texten en gång till. Hohojaja. Det är visst så det slutar. Alltid. Jag kommer aldrig att bli klar...

Om att banta bort musklerna, eller om kapitel 13 - igen!

Jag blev helt kall när jag gick tillbaka och läste kapitel 13. Därefter nedstämd. Är det så här jag skriver? Så illa? Hur har jag kunnat tro att det här är en omskrivning från färdigt?

Jag kollade vad jag skrev om arbetet med kapitlet i våras. Då tyckte jag att jag hade löst problemet med kapitlet, tyckte att dialogerna stämde ihop med karaktärerna. Tyckte.

Ok, jag ska vara rättvis mot mig själv. Kapitlet stämmer överens med historien, jag snavar inte. Problemet med kapitlet är att det är så tunt och kraftlöst. När jag jobbade med sist lät jag banta bort en del övervikt. Tyvärr har det efteråt visat sig att kapitlet efter bantningskuren inte bara förlorat fett utan också muskler.(Eller så hade det helt enkelt inga muskler till att börja med?)

Fan.

Det kändes tungt i ungefär ett dygn, sedan slutade jag att tycka synd om mig. Även om kapitelinnehåller kändes tunt så var det rätt. Det saknades egentligen ingenting, jag behövde inte hitta på något nytt. Allt kommer i rätt ordning.

Vad jag behövde var bygga på det som redan fanns där. Alltså utveckla, förtydliga. Levandegöra. Och efter att ha gjort detta blev kapitlet dubbelt så långt, 19 sidor istället för 10 - tänka sig! Jag som tycker att det är svårt att brodera ut...

Men som alltid när jag producerar ny text så måste jag låta det vila innan jag filar. (När jag är inne i skrivandet, kapitlet, har jag ingen distans till texten.) Jag kommer antagligen att få en chock när jag ska ta itu med kapitlet igen. Då, troligtvis, för alla illa valda formuleringar, stavfel, floskler och uppenbara missar. Men det tar jag då. För jag kommer inte att behöva skriva om kapitlet än en gång, nu är det klart för att filas. (Tror och hoppas jag.)

Om kapitlen 22-24, och om att backa

Läser mest. Ändrar småsaker - förutom i kapitel 23 där jag lägger till ett nytt slut.

Det finns saker att ändra, kanske lite mer än jag vill erkänna. Jag har ju arbetat om saker som leder till dessa kapitel, och därför borde smitta av sig på dessa. Men jag låter bli. Det finns en anledning till det; jag har beslutat mig för att backa lite.

Jag har haft svårt att skriva klart flera kapitel på grund av stora förändringar, har dessutom anat att det längre fram kommer något som kommer att påverka det som redan skrivits. Så nu backar jag. Ända till kapitel 13.

Min nya plan innebär att jag arbetar om dessa kapitel medan jag fortfarande minns vad jag har skrivit, så att det inte blir som det blev tidigare; att jag inte minns ändringar och planer. Nu när andra halvan av Alster I är klart backar jag för att skriva om denna halva igen (ja, förutom de kapitel som utspelar sig i dåtid.)

Jag kommer varken att fila eller sandpappra, såvida inte alla fina formuleringar bara dyker upp så där ur intet, utan se till att alla förändringarna faktiskt stämmer. (Därtill kommer jag att radera några usla dialoger som stört mig ända sedan jag skrev dem...) 

Så, tillbaka till ruta ett.

Om kapitel 21

Det går rätt snabbt om man sätter igång. I alla fall att snabbskriva kapitlet efter en ny synopsis.

Fast det handlar om att snabbskriva, mycket hänger lite (för?) löst fortfarande. Kanske till och med i ett skick som jag inte borde lämna det i. För det är verkligen inte klart. (Har jag kanske tröttnat?) Ändå tycker jag att jag är klar. (För jag har nämligen en ny plan som jag strax ska sätta i verket.)

Det är lite märkligt, eller kanske inte alls, att jag ser kapitel 21 som det sista kapitlet. För det är det inte. Jag har tre kapitel kvar. Men på ett sätt är detta det sista kapitlet - det är liksom sista "nutid-kapitlet". Även om de kapitel som komma skall är en del av historien så är det här som historien ska få ett avslut. (Jaja, det finns säkert någon term för dem som kan en massa skriv-fikonspråk - men det kan inte jag så, ja.)

Hursomhelst. Det här kapitlet får vara i det här skicket ännu ett tag.

Om kapitel 20

Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg om hur skrivlusten bara försvann, hur allt blev så där oöverkomligt motigt. Det var så det kändes inför omskrivningen av kapitel 20.

Men det var fel. Det har aldrig varit så enkelt att skriva som nu. Och vilken lycka att få samla ihop trådar, att prova tankar, idéer.

Tänk om man kunde få jobba med det här...

Ja, tänk alla lyckliga som får ha skrivandet som sitt jobb, på riktigt.

Jag hade en sådan flow att jag skrev trots att det blev helg, trots att jag fick feber. Jag skrev av bara farten trots att jag inte borde kunna.

Inte borde kunna?

Nej, faktiskt. En av mina karaktärer är konstnär. Själv blir jag helt blank i huvudet när jag ska rita. Jag har verkligt svårt att hitta på motiv till teckningar - och tavlor. De få konstverk som jag beskrivit i Alster I har jag fått kämpa fram, och i det här kapitlet skulle jag beskriva ytterligare fem verk. Och det gick. Av bara farten. Alltså det gick! Huxflux så kom jag på motiv till målningarna.

Ok. Jag tror att jag har fått fram mitt budskap om att jag faktiskt hade flow när jag skrev kapitlet. men precis som med det föregående så behöver också det här kapitlet slipas och filas och sandpappras innan det kan ses som färdigt, och precis som med det förra kapitlet skjuter jag det jobbet till framtiden. (Eftersom det ju fortfarande kan komma förändringar så som de dök upp i kapitel 19 strax efter att jag tyckte att jag var färdig med det...)

Om kapitel 19

Det var för mycket, inte undra på att jag bara ville annat. För mycket att reda ut i kapitel 19, för mycket att omarbeta. Redan i våras jobbade jag lite med kapitel 19, och 20+21 (egentligen kapitel 13-21), med arbetet var på antecknings- och ny-synopsis-stadiet. Jag hade ändrat kronologin, och lite annat. Så jobbet som jag hade framför mig var sisådär lockande. För att överhuvudtaget komma igång krävdes en överblick av hela Alster I - som jag tycks ha glömt innehållet/ändringar i. Ajaj.

Men när jag väl fick överblicken var det förvånansvärt lätt att gå vidare. Jag känner att texten inte är perfekt i det skick ännu men jag vill inte fila, kan inte förrän jag vet att jag har koll på kapitlen 19-21 - eftersom alla dessa kapitel står inför omfattande förändringar.

(och det här inlägget skrev jag för mer än en vecka sedan, har bara glömt att publicera det...)

Om att bota skrivtrötthet

Jag ger inte upp. Kämpar med mina dokument, hänger mig kvar trots att jag verkligen skulle kunna tänka mig att se på någon tv-serie. Jag skaffar mig överblick över berättelsen, letar trådstumpar och skriver mellan raderna.

Skriver mellan raderna... använder du osynligt bläck?

Nej, bara lite plantering i andra kapitlen. För att  inte skriva på näsan men ändå leda tankar. Inte för att det är så lätt att leda tankar, folk tolkar som folk vill. Men det får vara så, det menar redan en av mina karaktärer (fast då angående att tolka målningar).

Och så händer det, jag känner lycka. Det finns ingenting jobbigt i att skriva, det är bara skär lycka.

Det här skulle jag kunna tänka mig att jobba med på heltid, tänker jag. 

Om skrivtrötthet

November... Jag kan inte undgå blogginlägg av folk som ger upp Nano-skrivandet. Som börjar prioritera annat, eller kanske bara tröttnar.

Själv är jag lika trött. Det kommer smygande, börjar med att jag öppnar andra dokument än de som hör till utkastet jag jobbar med nu. Liksom surfar runt bland mina egna mappar.

Ska bara kolla lite, heter det.

Men jag märker att jag fortsätter kväll efter kväll. Dagtid, under barnvagnspromenaderna, fungerar skrivarhjärnan. Jag talar in anteckningar i mobilen, längtar till kvällen. Men när kvällen kommer...

Ändå kan jag inte förmå mig att ta en paus. När jag är så här nära slutet är jag rädd för att pausa, rädd för att komma av mig. (Mina skrivpauser har ju en tendens att dra ut sig till det yttersta...) Så jag hänger mig kvar, läser gamla anteckningar, gamla utkast...  Bättre det än alternativet.

Om att nysta i hävan av förkastade idéer

Under åren lopp, och skrivandets gång, har jag provat mången mången idé till Alster I. Vissa idéer har bara levt en kväll, andra genom flera omskrivningar. Idéer har ynglat av sig, bildat ett pärlband av idéer, som sedan förkastats en efter en eftersom de inte längre fått plats. Kanske har idén inte passat den nya historien, andra har jag inte orkat skriva in i en ny kontext. Istället för att kämpa och tänka, har jag bara raderat.

Enklast så...

Ja, förutom att jag nu, när jag närmar mig slutet, kan inte längre blunda för avtryck av idéer som förkastats. Jag inser att jag skrivit som om idén, tanken, bakgrunden, fortfarande fanns där. Men det gör den ju inte... vissa saker saknar helt enkelt en logisk förklaring. Så nu ägnar jag tid åt att försöka nysta i härvan av förkastade idéer. Försöka minnas det där första fröet, leta mig tillbaka i utkastet för att hitta den bästa platsen för att återplantera det. Jag hoppas att jag lyckas, att historien i slutändan blir begriplig för andra än bara mig själv.

Om det första utkastet, och om karaktären P

Lite halvt om halvt nostalgiskt öppnar jag gamla dokument i datorn, anteckningar till Alster I. Läser illa skrivna dialoger (varför har jag sparat dem?), fragment som en gång passat in och utkast till något som var tänkt att ske. Jag påminns om något som jag glömt, dvs. att jag i mitt första utkast av Alster I lät en av huvudkaraktärerna, dvs. P, försvinna. Kanske dog hon, kanske inte. Borta var hon i alla fall, och det enda spåret av henne var hennes bil, dramatiskt nog övergiven på en parkering nära havet... De två andra huvudkaraktärerna blev kvar med hennes dagböcker.

Det finns ingen anteckning om var de två andra gör med hennes dagböcker, jag kan inte ens minnas hur jag tänkte. Eller kanske tänkte jag inte vidare, kanske förkastade jag idén eftersom den inte bar, eftersom jag inte kunde lösa det. Idén är så långt från utkast 7 att det inte går att komma längre bort. Det är faktiskt en helt annan historia. I den historien låg det stort fokus på karaktären P, faktiskt tror jag att jag helt fokuserade på henne. Men i och med att berättelsen tog en helt annan väg raderades dessa kapitel. Kvar blev karaktären, den där personen som jag sedan dess haft svårt att fånga. (Och nej, det går inte att låta henne försvinna, utan henne finns det faktiskt ingen historia.)

Nåja, vad jag ville med det här inlägget var egentligen bara att förundras över hur en historia kan förändras innan den är färdig...

Om att skönja slutet

Visst. Det är utkast 7 jag jobbar med, så jag har skrivit slutet. Flera gånger faktiskt. Och så har jag skrivit alla kapitlet som bär mot slutet. Det slut jag skönjer är på arbetet med Alster I.

Ok, jag har minst (minst? Skrev jag verkligen minst?) ett utkast kvar innan jag kan ta ställning till om det blev något av Alster I, om det liksom är något att ha. Satsa på. Men jag skönjer slutet. Allt det som skaver, och har skavt, är borta. Nu inser jag att jag inte kan fuska mig igenom de sista kapitlen, jag måste runda av, se till att det bär mot ett avslut inte ett slut. Så jag frågar mig om jag rundar av eller om jag liksom ... bara skriver mot ett slut.

Svaret är nog tyvärr att jag hittills skrivit mot ett slut, utan att runda av. Jag har litat till att slutet liksom kommer ... till slut.

Så här i slutfasen börjar jag ställa frågor till texten, sammanfatta för mig själv. (Så dags för det när jag är på kapitel 19 av 24 möjliga... ja, de tidigare 26 kapitlen har blivit 24 efter lite ihopslagning). Jag vet vad karaktärerna gjort, vad de. Jag vet hur de påverkar varandra, men vad är deras, var och ens, egentliga "quest"? Är den den samma som den alltid har varit eller har omskrivningarna påverkat det?

Nu gäller det att tänka, tänka, tänka. Och ta itu med kapitel 19, som jag bävar inför eftersom det - återigen - är ett ganska stort arbete jag har framför mig. Eftersom jag måste väga allt jag skriver mot det som jag redan skrivit...

Om kapitel 18

Egentligen kunde det här bli ett inlägg om mitt dåliga minne, men jag tror mig minnas att jag redan klagat på min glömska. Alltså vad gäller de omarbetningar jag gjort.

Visst. Jag hoppar ofta mellan kapitlen under arbetets gång. Det händer att jag behöver ändra lite i ordningen som saker och ting sker, ibland gör jag det för att väga nya idéer. Jag kollar liksom att allt stämmer längre fram. Och visst händer det att jag snabbskriver om något lite längre fram, eller raderar. Men oftast brukar jag komma ihåg att jag gjort det...

Ok, visst kändes det bra när det visade sig att jag redan jobbat om det mesta i kapitel 18 - åtminstone grovt. För det tog sin tid att få ordning på allt som kastats in i kapitlet, och allt som raderats utan att jag tagit hänsyn till kontexten. Stundtals kändes det som att det var omöjligt att hitta på något, till exempel behövde jag skriva en dialog som var småprat, alltså utan egentligen betydelse. Betydelsen låg i att det var småprat, men fy så svårt... vad småpratar man om för att få tiden att gå?

Nåja, till sist blev också kapitel 18 omskrivet. Någorlunda i alla fall...

Om en fläta

När jag nattade Lilla Tjejen passade jag på att tänka på slutet i Alster I. Slutet är skrivet sedan länge så det är egentligen inget jag behöver fundera på, jag gick liksom bara igenom det i tankarna. Bara för att ha något att tänka på. Och så slår det mig, jag lägger till en liten detalj. En fläta.*

Ja, en fläta som har betydelse i historien, och som jag inte vetat jag jag ska göra med så jag har liksom bara hoppats på att glömma den. En fläta som irriterar genom mina egna krumelurer i marginalen "vad hände med flätan?"

Nu vet jag vad som hände med flätan. Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto viktigare är det att flätan hamnar där jag just lagt den. Det som händer med, och kring flätan i slutet, förklarar ju faktiskt (ok, implicit då) saker som hänt i tidigare kapitel. Händelser som jag behandlat lite styvmoderligt. Jag kommer att få ändra lite i ett, eller två, tidigare kapitel, men det är så litet och fjuttigt att jag gärna gör det.

Hurra för ynkapynka detaljer som innehåller lösningar!


*Ok, det är något mer än just en fläta.

Om kapitel 17

Kapitel 17 är en milstolpe. Det är det sista kapitlet som berättar bakgrunden till händelser-som-komma-skall. Och givetvis undrar jag om jag nu fått med allt som krävs för att tolka det kommande. Fast jag tror det. Lägger faktiskt bara till en sak.

Sedan skriver jag om allt. Samma händelser med andra ord. Bara för att det ska flyta lite mer. Jag har några faktagrejer som jag måste kolla innan kapitlet är helt färdigt, men jag gör det snart. Sedan. Nu vill jag bara vidare. (Fast, tyvärr ser jag inte fram emot att omarbeta kapitel 18 - jag tror nämligen att det är ganska mycket som jag måste skriva om.)

Om kapitel 16

Faktiskt så ändrar jag inte mer än vissa ord i kapitel 16. Det är kanske inte ännu i sin bästa form men jag är väldigt angelägen om att komma vidare - jag har precis kommit på viktiga ändringar till den fortsatta historien...

Om kapitel 15

Ok, lika bra att säga det på en gång:

Kapitel 15 är mitt älsklingskapitel.*

Det är ett av de äldsta kapitlen i bemärkelsen att det är mest intakt - minst bearbetat. Det var här jag hittade stilen, språket. Här jag började skriva på ett sätt som jag gillade, och som jag sedan dess gjort allt i min makt att kopiera.

Kanske är jag inte ensam om att ha vissa kapitel, eller bara stycken, som jag återkommer till. Sådana där jag hämtar styrka, inspiration. Ord som jag läser när jag är på botten och tycker att jag inte alls kan skriva, sådan som får mig själv att ändra uppfattning - jag kan visst skriva! Det här är ett sådant kapitel!

Nåja. jag har faktiskt inte bearbetat kapitel 15 i den här omgången heller. Tror jag. När jag läste igenom såg jag ändringar, men minns faktiskt inte om jag skrev dem i våras eller i den förra omskrivningsomgången. Hursomhelst. Jag lämnar kapitlet utan att göra något annat än att glädjas över att det är jag som skrivit det.



*Alltså. så rädd jag är för att kapitel 15 ska visa sig vara en darling, att det efter alla mina omskrivningar inte längre får plats....

Om kapitel 14

När jag slutade skriva i våras var det på grund av att jag började arbeta efter barnledig, och att jag fastnade - början till kapitel 14 var verkligen inget att ha. Så det blev inget mer, då.

Under skrivpausen fann jag en ny början, och när jag åter började skriva fick kapitlet denna nya början, och därefter en slags mellantext som band samman den med den befintliga texten. Jag kämpade och filade - bara för att upptäcka att mellantexten var bättre. Och då fick den bilda en ny början. Bara för att jag skulle upptäcka att det inte fungerade och så var det bara att börja om på nytt. 

Men trots att jag skrivit, skrivit om  och raderat just början av kapitlet är det inte det som har präglat omskrivningen av Kapitel 14. Vad som präglat det är mitt dåliga minne.

Alltså. Jag kommer inte längre ihåg vad som hänt/händer i Alster I.  Missförstå mig inte. Visst kommer jag ihåg vad som har hänt, problemet är bara att jag också kommer ihåg saker från de tidigare utkasten. Saker som raderats. Jag kommer också ihåg tidigare utkast där händelser kommer i en annan ordning. När jag kontrollerar en detalj upptäcker jag något annat som jag glömt att jag lagt till, eller ändrat. Och hur mycket jag än läser så tycks jag oförmögen minnas min egen text. Den fastnar bara inte!

Efter många fallgropar har jag nu skrivit om kapitel 14, vad jag inte kan säga är att jag är klar. I kapitlet finns massor av kolla-upp-hänvisningar. Saker som jag måste kontrollera att de verkligen har sagt, eller gjorts, tidigare.

Ja, jag antar att det här är vådan av att vara borta från berättelsen alldeles för länge...

Om att inte hinna med NaNoWriMo

Novemberfeeling i oktober

Jag hade en plan. Planen var att medverka i NaNoWriMo,vilket i sig var en del av min plan att bli kvitt Alster I.

Tanken var att jag skulle vara färdig med det sjunde utkastet lagom tills novemberskrivet tog vid. De 50 k. ord som jag planerade att tok-skriva skulle få mig att släppa Alster I. Inte för att jag hade tänkt att skriva Alster II, utan bara ägna mig åt kravlöst skrivande. (Jag, som inte använder mig av synopsis, hade till och med en synopsis!)

Nu verkar det som att planen går om intet. För att hinna bli klar med det här utkastet skulle jag behöva hålla minst nano-takt. Och tyvärr...

Det grämer mig att jag kommer att missa NaNo. Jag ville verkligen medverka det här året. Jag ville tävla mig själv, peppad av tanken på alla andra som skrev. Jag ville undersöka en annan historia. Inte för att jag - med handen på hjärtat - tror att jag skulle ro alla dessa ord i land, men visst vore det något att försöka?

Men varför inte strunta i Alster I och skriva på en annan historia?

Omöjligt. Även om Alster I slutligen bara tar beslutet att lämna den i byrålådan så måste den bli klar. Jag har börjat nära en fix idé om att jag aldrig kommer att kunna avsluta en historia om jag inte avslutar just denna.

Fast det är klart, det är ju faktiskt 20 dagar kvar till november... Visst kan jag ändra mig? Visst kunde det vara nyttigt att skriva på något annat... Bara för den här gången?

Om en startsträcka som sträcker ut sig

Det som jag hittills har skrivit, sedan skrivartiden tog sin början i slutet av september, är en ny kapitelbörjan och en slags mellantext som knyter ihop början med den befintliga texten. I sin helhet handlar det om kanske två sidor text, max tre.  

Det handlar inte om att jag väljer att göra annat. Det har att göra med att jag tänker på texten. Ifrågasätter den. Alltså, inte att jag (just nu) grämer mig och tycker att den är dålig – så som jag skrev i det förra inlägget – utan funderar på om det som står där är logiskt.

Jag tänker också på kapitelstrukturen i kapitlen 14 och 18, funderar hur de förhåller sig till de övriga i alstret. Får alla karaktärerna det utrymme de behöver och ska ha? ”Pratar” de om samma saker? Hur stor chans är det att tre personer tänker på samma, eller liknande, saker? Att de ser på en händelse ur samma synvikel? Nej, inte mycket till chans där inte. Just nu känns det som att jag tvingar karaktären som för ordet i kapitel 14 och 18 att upprepa det de andra två karaktärerna har sagt och gjort. Och det går ju inte.

Därtill har jag svårt att komma ihåg alla ändringar som jag gjorde tidigare i våras. Var placerade jag informationen, vad sades och vad gjordes?  Vad tänkte jag på när jag beslutade att skjuta på et visst kapitel, och vad blir konsekvensen av att jag flyttar tillbaka det? Måste jag gå tillbaka i det redan omskrivna för ytterligare omskrivningar?

Nåja. Nu tror jag att har har det. Mer om det i ett senare inlägg. Nu försöker jag äntligen lyfta.

Om en andra läsning

När jag befinner mig mitt i en omskrivning tycker jag oftast att det jag skriver är bra. Särskilt efter att ha jobbat med en ny idé, löst ett problem eller bara filat tills något sitter. När jag lämnar texten blir det annorlunda. Den blir allt sämre och sämre. Tvekan och tvivlet infinner sig vid tanken på, minnet av, texten. Det händer (ofta) att jag, efter att ha återvänt, får mina farhågor besannade. Hur var det jag tänkte här? Vad är det här för uselt språk? Pinsamt - och så vidare och så vidare.

Roligt nog hände detta inte när jag dammade av texten för någon vecka sedan. Alltså innan jag planerade att skriva igen. Det verkade som att det stämde, det där som alfabetaläsaren sade ("Du kan skriva"). Ja, tills sist har jag nog lärt mig att skriva. Yes!

Ja, och det hände alltså innan jag beslutade mig för att lämna ifrån mig texten på riktigt. Alltså innan jag på allvar började tröttna på mitt beroende. När jag läste - ok, skummade - igenom texten nyligen för att veta var jag ska ta vid började jag snubbla. På fulord. På pinsamheter. Hur var det jag tänkte när jag tyckte att jag skrev bra? När jag tyckte att jag äntligen lyckats? Vem tror jag egentligen att jag är?

Ja,det är nog inte helt ovanligt att saker, texter, förändras efter att ha blivit "på riktigt". Men varför måste det vara så?

Om att tacka nej till att besöka bokmässan

Mm, nej till både resa och hotell. Bara så där. Inte ofta vi får åka hela arbetslaget, men det fick vi detta år. Till och med jag som bara jobbar på måndagar. Men jag tackade nej.

Om hur det kändes?

Jag ångrade det. Självklart ångrade jag det. Fast sedan tyckte jag att det var skönt. Vi skulle - i princip - bara vara där under torsdagen och sedan åka hem. Det är ju inte då det mest spännande händer. Fast sedan ångrade jag det igen. Och sedan tyckte jag att det var rätt skönt att kolla på seminarier på Kunskapskanalen istället för att knapp se och höra på plats.

Ett annat år ska jag försöka vara lite mindre tråkig. Ett annat år ska jag se till att åka. Hälsa på hos alla de bloggare som jag följer som är där. Men inte det här året.

Om att vara en omskrivning från klar

Jag är omskrivning från att vara klar med Alster I! Det här måste firas, hurra!

Synd bara att jag varit det de senaste fyra, fem, omskrivningarna. 

Det har tagit mig oacceptabelt lång tid att inse sanningen; jag är beroende av min egen text. Jag kan inte släppa den. Jag är beroende av att överträffa mig själv, att göra varje utkast till något mycket bättre än den föregående. Och visst har det blivit så. Självklart går det alltid att överträffa sig själv. Därtill går det alltid att utveckla, att kila in små små förändringar som i slutändan förändrar hela historien. Och som i sin tur kräver (minst) en till omskrivningsomgång så att historien hänger ihop i sin helhet.

Men om jag slutar med att försvara mitt beroende? Om jag slutar skylla min oförmåga att jobba med  beroendet genom att säga att historien ju hela tiden blir bättre, vad finns det kvar?

Jag tänker på tid. Jag tänker att det kanske har att göra med tiden som jag lagt ner på historien. Ju mer tid som investerats, desto viktigare att det är väl investerad tid? Eller har det att göra med drömmar? Alla drömmar som jag hunnit drömma om Alster I? Drömmar som drömt sig allt längre bort från (den krassa) verkligheten.Tänk om alla omskrivningarna bara upprätthåller en illusion om en lyckad historia?

Sedan kommer ursäkterna igen. Jag filar inte på Alster I, omskrivningarna är rejäla, riktiga. Alster I var absolut inte klar i sin förra omgång. Inte en chans. Det har faktiskt aldrig varit klar i sin helhet. Det är sant. Men sant är också att jag aldrig tillåtit det att bli klar i sin helhet. Eftersom jag ändrar så mycket har historien inte en chans att bli klar. Jag måste skriva om allt en gång till. Och en gång till. Hur många historier har jag inte skrivit i en och samma historia? Och många historier har jag inte missat genom att jag måste skriva klart Alster I först av dem alla...

Jag leker med tanken om att skicka in Alster I till förlag efter denna omskrivning. För ett avslut. Jag leker med tanken om att strunta i det där dokumentet som är fullmatat med ändringsförslag till nästa omskrivning. Nej, jag leker inte med tanken, jag försöker tvinga mig att tänka den, att acceptera den. Det är svårt. Skulle det vara lätt skulle det inte vara ett beroende... men jag är så trött, så trött, på mitt beroende...

Om att göra höst

Jag gjorde höst igår, i grönsakslandet. Plockade det sista som plockas skall, drog därefter upp växterna och slängde dem på komposthögen. I natt gjorde någon annan höst i Norduppland – vilka stormar! Vilken skrivarfeeling! Typiskt nog är det just på måndagar som jag jobbar (veckans övriga dagar är jag föräldraledig). Det var bara att sätta sig på bussen till jobbet.

Anyway. Att göra höst. Att avsluta något för att låta något annat ta vid. Själv har vi jag pausat renoveringen av huset för några månader framåt.* Den 20/9 inföll deadline för renoveringen av delar av nedervåningen och vi fixade det. Resten av höstkvällarna är därmed frigjorda för skrivtid! Hurra!

Så jag har sett fram emot att kunna skriva igen. Att ta mig tid att sitta med en text utan att känna skuld när den andra parten sliter med huset – ett renoveringsobjekt som jag insisterat på att vi ska köpa.  Har massor av lappar – anteckningar – att gå igenom. Massor av idéer som jag samlat på hög. I höst kommer mitt skrivande också att förändras lite. För hur länge kan man sitta med en och samma historia?

I höst gör jag höst. Avslutar för att låta något annat ta vid. Är det tänkt.

*Att en annan person direkt därpå drog i gång renoveringen av lill-toalett och hall har jag inget med att göra – det ska sannerligen inte få påverka min skrivtid.

Om man så levde i tusen år

Härommorgonen hade jag en insikt som följde med från drömmen till verkligheten, det vill säga insikten om att när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Alltså; när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Jag kan inte minnas att jag ens tänkt tanken tidigare. Med tanke på allt som går förlorat genom döden känns fantiserandet ganska futtigt. Jag menar, det är ju ändå inte på riktigt…

Men sedan tänker jag på allt som är på riktigt men ändå inte. Allt det där som man aldrig kommer att hinna göra om man så levde i tusen år. Allt det där som man aldrig upplever … förutom gång på gång i fantasin. Världarna som inte finns men finns. Resorna som man aldrig behöver packa för. De oändliga möjligheterna – som förstörs av döden! Vilken sorg!

 Nåja. Än är jag inte död. Än kan jag fantisera.

Om vad jag skriver när jag har en bloggpaus

Om vad jag skriver när jag har bloggpaus?
Nja, faktiskt inget.
Eller jo, jag har en ny roman - åtminstone utkast till en - på små papperslappar som dräller här och där i fickorna och var jag nu lagt dem. Men jag skriver inte på Alster I. Jag hann halvvägs med omskrivningen av det åttonde utkastet innan jag började jobba och där är jag ännu.
Just nu väljer jag inte skrivandet. Jag välder det andra. Jag väljer Bullen, familjen, renoveringen av huset och drömmarna om grönsakslandet. Kanske väljer jag också torpet, inte minst läsningen. Jag väljer den kommande sommaren. Jag väljer det prestigelösa klottrandet på papperslappar. Jag väljer att läsa allt färre bloggar, jag väljer bort min egen. Jag skriver inga utkast till inlägg - och kan slutligen annonsera min bloggpaus.
Jag återkommer till bloggen i slutet av juli (semester) allra senast i september. Händer det något revolutionerande på skrivfronten dyker jag upp tidigare. Men jag skulle inte tro det.

Om vad jag skriver när jag har en skrivpaus

Inte för att jag har en skrivpaus. Det är inte tänkt så. Men när alfabetaläsaren for iväg med den första delen av Alster I kom jag av mig.

Medan jag väntar på inspiration (jeps, väntar på inspiration!) för att fortsätta med Alster I skriver jag på en novell. Eller ja, novell och novell, jag har ju lite svårt att hålla mig till att skriva en novell. En långnovell, då. Eller kortroman. Fast efter att ha skrivt färdigt novellen (eller kapitlet?) skriver jag bara i korthet vad som är tänkt att följa. Planerar kapitlen. Tänker att jag i första hand ska låta det vara en novell. Fast det är ju svårt när inspirationen ligger på.

Jag skriver också en ny början till det som jag länge har trott är, eller kommer att bli, Alster II. Som jag fortfarande hoppas är Alster II, men så finns ju novellerna där, de som växer sig till romaner.

Det är vad jag ägnar mig åt när jag har skrivpaus; dvs sådant som det är tänkt att jag ska ägna mig åt när jag är klar med Alster I...

Om rödmarkeringar, alfabetaläsare och om en halv utskrift

Tidsbrist, ja, fortfarande. Men jag har några extra minuter så jag tänkte bara skriva att jag nu har "ordnat" kapitel 14-26. eller ja, 14-23 eftersom jag slog ihop de tre sista kapitlen. De är korta och de ska sitta ihop, bestämde jag.

I övrigt har jag sett över kapitel 1-13, t.ex tagit bort alla mina rödmarkeringar i texten. Ja, det finns alltid något som ska kollas upp eller funderas på. Sådant som lämnas rödmarkerat för att det ska bli enkelt att hitta i efterhand.

Men varför ta bort rödmarkeringar utan att ändra texten, utan att kolla upp saker?

För att min första betaläsare (egentligen alfaläsare eftersom det är vad hon är) dyker upp snart och jag tänkte att hon ska få en utskrift av Alster I med sig (eller egentligen en halv utskrift för hon får ju bara kapitlen 1-13) och så ska hon inte behöva snubbla på rödmarkeringar i texten. Det är ju inte så att jag ska peka på sådant som ska ändras utan hon. Eller hur?

Jo, förresten. En sak ändrade jag. En tanke som slog mig och som jag skrev ner allra sist i kapitel 13. Något som liksom blev en cliffhanger. Utan att tanken var att skriva en cliffhanger. Men något måste man väl locka sina alfabetaläsare med... (Eller om det är mig själv jag vill locka till fortsatt skrivning. Vem vet.)

Om tvivel, snabbskrivning och flow

Tidsbrist, stress. Tvivel. Jag sätter igång med att skriva om Kapitel 14 när jag känner mig som mest stressad och drabbas tvivel. Att tvivla när man är stressad är som att gjuta olja på vågorna. Tvivlet sprider sig.

Jag tvivlar på allt. Förstår inte hur jag kunde tro att berättelsen var något. Hur dum kan man vara?

Jag känner att jag ropade hej innan jag ... ja, ja, det vanliga. Jag kan inte fortsätta att skriva på kapitel 14 utan måste snabbskriva mig igenom flera kapitel, kolla vad det där "ordnandet" som jag ägnade mig åt i helgen egentligen gjorde. Tappade jag helt bort mig? Så jag snabbskriver. Att snabbskriva betyder det samma som att ansa. Att radera tills kärnan finns kvar, utan krav på att texten ska bli bra. Ens läslig. Faktiskt så behöver texten bara vara den enklaste enkla. Det enda kravet som finns är att radera så mycket som möjligt för att det ska bli enkelt att skriva.

Så händer det. Det vänder. Bara så där. Flow, tilltro. Måste till att surfa på den vågen...

Om att ordna

Ordna, ja. Att ta befintligt material, text och idéer, och hitta en ny ordning för dem. Alla de där 5 kapitlen (och lite lösa anteckningar) som jag behövde gå igenom för att ordna ett ”nytt” kapitel - där en karaktär ska få mer egenutrymme - och skriva om 4 kapitel så att de blir 3.

Det visar sig vara förvånansvärt enkelt att ordna 32679 ord och 108 sidor text. Ett förväntat mastodontarbete tar knappa två dagar. Vilket bara kan betyda en sak; rätt spår. (Och så raderade jag rätt mycket... finns det liksom ingen text att ta ställning till då är det ju, ja, rätt enkelt att ... ordna.)

Mitt ordnade kaos måste innebära rätt spår. Det som tidigare har känts forcerat är borta. Som genom ett trollslag har det också blivit enklare att hitta lösningar på sådant som gnager, och att klämma in nödvändig information som jag inte hittat "rätt" plats för tidigare.  Kanske ett tecken på att jag till sist är på väg att bli ”färdig” med berättelsen?

En skrämmande grej som händer är att jag ställer mig en enkel fråga om en bikaraktär och får en aha-upplevelse. Skrämmande? Ja, jag borde nämligen ha ställt den här solklara frågan för årtal sedan… Hur kunde jag missa det? Vad mer har jag missat? (Ok, det är väl här betaläsarna kommer in, antar jag.)

Det tråkiga nu är att jag måste ta itu med kapitel 14... när jag helst skulle jag vilja göra ett skutt till 19, 20 och 21. Varför? För att kaoset är mer ordnat därborta... 14 kräver mer tankearbete och därtill känns det lite ... tråkigt. Ja, tråkigt, men jag hoppas att det är bara som det känns till följd av att jag ju hellre vill jobba med 19-21... Ack, ack.

Om Betaläsarversionen - en halvvägsrapport

Puh! Halvvägs, hurra! Eller?

Lite siffror*:

Antal omskrivna kapitel: 13 av 26
Antal ord: 60403
Antal sidor: 194 (med marginaler som ger plats för kommentarer - det är ju en betaläsarversion)
Antal månader som det tagit att skriva: drygt 2,5 månader. Och då skriver jag under (nästan) all min "fritid" som föräldraledig. (Den förra omskrivningen tog 1,5 år...)
Antal föregående omskrivningar: 7

Och känslan?

Fin, fin! Så härligt att skriva en halvvägsrapport just när jag känner att allt flyter på. Ja, förutom att jag upptäckt att saker som borde finnas med har raderats. Nåja, ingen panik. Det ordnar sig.

Några utmaningar (hittills) i den här omskrivningen?

Främst dessa:

1) Att få stilen att bli genomgående den samma.
2) Att få de kapitlen där jag alltid snavar att flyta på.
3) Att orka fortsätta när jag inte orkar, när jag börja småfuska (när jag ser mig som klar med ett kapitel fast jag inte är det).

Pinsamheter som jag inte vill kännas vid?

Mm. Lite prettospråk på sina ställen. Förhoppningsvis borta vid det här laget.

Det bästa med omskrivningen hittills?

Att upptäcka att jag fortfarande kan överraska mig själv!

Tankar inför den andra halvan?

Ojdå. Det blir en utmaning, tror jag. Jag har just upptäckt att jag "ordnat" bort saker som borde vara med. Därtill har jag just kommit på att jag nog ska ordna lite till; skjuta på ett kapitel (tillkommer omskrivning så att den kommer att stämma kronologiskt), lägga till ett kapitel (i princip låta en person få huvuddelen av ett kapitel för sig själv), och skriva om 4 befintliga kapitel så att de blir 3 (alltså, fördela handlingen, tänka igenom vad som ska/kan raderas.). Det är ingen omöjlighet, det kräver lite sammanhållen "tänkartid". Men jag tror att jag fixar det.

Det största problemet med nästa halva?

Tidsbrist. Jag börjar jobba om två veckor (två veckor!). Skrivtiden kommer att bli minimal.

Finns det något som ger en skjuts trots tidsbrist?

Jag har feeling! Få saker stör arbetet. Jag ser fram emot att skriva om vissa kapitel, längtar.. Första halvan av Alster I har aldrig varit så bra som den är nu - om den andra halvan blir hälften så bra så... Åh, vad jag ser fram emot att skriva om återstående kapitel. Det är klart att jag hittar tid. Det är klart att det alltid går att hitta tid om man bara vill.  




* Där ser man, till och med jag är en siffermänniska :)

Om kapitel 13

Kapitel 13 har länge varit ett av de där kapitlen där jag snavar. Länge, men inte längre. I den förra omskrivningsomgången kom jag på lösningen - att gå tillbaka för att skriva om två andra kapitel. Klart. Jag snavar inte längre, utan skriver. Kommer vidare, rör mig mot slutet.

Jag skriver, saker hamnar på rätt plats, dialogerna stämmer överens med karaktärerna och är inte längre kallprat. Men så gnager ändå frågan. Vad är egentligen meningen med det här kapitlet? Vad säger kapitlet som inte sagt tidigare? Vad tillför det berättelsen i dess helhet?

Lösningen finns där, jag tänker på en dialog som finns längre fram i berättelsen. Det är ju här dialogen - med dess problematik - ska in, givetvis! Och så letar jag mig framåt, skummar kapitel på kapitel... Dialogen finns inte att hitta någonstans. Någon gång har jag tydligen ansett att den inte platsar i ett visst kapitel, kanske tänkt att jag måste hitta en annan plats åt den. Och sedan glömt det hela...

Jag gör vad jag kan göra, jag skriver ett stycke om det som dialogen handlade om. Lämnar kapitel 13, tills vidare. Går vidare, vilket betyder att jag måste sätta mig för att kolla igenom kapitel 14 och kapitlen 18-21. Vad mer har jag raderat av det som jag tror ska finnas där?  

Om kapitel 12

Det här kapitlet är - liksom kapitel 11 - nytt för den förra omgången. I princip.

I det förra utkastet (utkast 7) jobbade jag med kapitel 12 i två omgångar. Första gången filade jag mest, tyckte att det räckte, gick sedan vidare för att jobba med följande kapitel. Fast det skavde. Å sedan skavde det ännu mer. Det var bara att återvända, att skriva om början och radera resten. Så; i princip blev det ett helt nytt kapitelinnehåll.

Men som brukligt med helt nya kapitel så kräver de ordentliga genomarbetningar för att fungera, för att vara tillräckliga och inte bara utfyllnad. Ett kapitel måste ha en mening, inte bara finnas för att alla karaktärerna ska ha lika mycket att säga till om. Helst ska man älska kapitlet, tycka att det är det bästa hittills.

Ok, det var väl lite att ta i. Det räcker långt att lämna ett kapitel som är mycket bättre än det jag hittade när jag öppnade dokumentet. Det är skönt att se att ett kapitel kan växa, bli bättre. Skönt att upptäcka att det finns mer att ge när man ger sig tid (för att inte tala om lyckan i slumpen). Nu, vidare till kapitel 13, ett av de där omöjliga kapitlen som är som snubbeltrådar...

Om lyckan i slumpen

Ibland händer det. Det där med att man hittar en liten detalj som stämmer så himla bra med berättelsen, med karaktären. En sådan där detalj som man inte kan söka sig till, som man måste ramla över. Av en slump. Alltså; vilken känsla. Vilken lycka! Vilken skjuts för skrivandet!

Om kapitel 11

I den förra omskrivningsomgången var jag tvungen att skapa ett helt nytt kapitel. En idé fick lösgöra sig från ett kapitel och bilda ett nytt. Allt för att karaktären P skulle få lika utrymme som de två andra karaktärerna - rätt ska vara rätt.

I den här omgången fick jag skriva det lite väl tunna kapitlet lite fylligare; dvs förtydliga, radera utfyllnader, lägga till saknad information, gräva grund åt händelser som ska komma. Sådant. Och det satt långt inne. Ok, ett sportlov kom emellan - och minimalt med skrivtid - och jag kom av mig. Bläddrade hellre i inredningstidningar än skrev. Typ. Men nu är det klart. Åtminstone tills vidare. Dags att läsa igenom kapitel 12.

Om kapitel 10

Tidspress, ja det är nog den som jag börjar känna av. Utan att ha en deadline känner jag att den börjar närma sig. F blir föräldraledig och jag börjar jobba. Skrivtiden kommer att bli minimal, så visst fasen har jag en deadline - på ett sätt.

Kanske är tidsbristen som medverkar till att jag inte småpillar med det här kapitlet. Att jag tänker att det är slöseri med tid. Jag tänker att när alla mina kapitel är så här är Alster I redo att skickas till förlag. Så efter några raderade rader och stycken anser jag det här kapitlet vara klart för en betaläsare, och börjar läsa igenom kapitel 11...

Om kapitel 9

9:an är ett av de där kapitlen där jag tidigare snavat, fastnat. Ett av de där kapitlen som varit svårfångade. Där jag misslyckas med att säga något viktigt om karaktären, där jag undrat om jag inte fokuserat på fel saker. (Visst har jag nämnt att alla dessa fastna-kapitel har att göra med en och samma karaktär?)

Fast det var då. Redan i den förra omskrivningsomgången tog jag mig igenom kapitlet, hittade spåret. Men all den där sökan efter ett kapitel som är ok med karaktären har lett till spretighet. Så, ledordet inför den här omskrivningsomgången har varit:

Radera, radera, radera.

Att radera tills endast kärnan är kvar och sedan jobba vidare från den.(Ärligt talat trodde jag mig vara färdig med det här massiva raderandet...) Nu när jag tycker mig vara färdig lämnar jag kapitlet med en känsla av att det kanske blev lite tunt... Jag vet inte. Behöver - som vanligt - lite distans till texten innan jag vet. Så jag lämnar det och börjar läsa kapitel 10 - som jag inte tror kräver så mycket omskrivning; det är ett kapitel som blev färdigt rätt tidigt i skrivprocessen. Nu håller jag tummarna för att det håller än.

Om dagdrömmar som ger novelltitlar som ger... noveller, kanske

Dagdrömmer igen. Liksom tjuvkikar på hur jag och Bullen kommer att ha det nästa höst. När hon är lite större, när vi kan vara ute och leka på ett annat sätt. Jag funderar på hur jag ska berätta om saker, och då kommer den; novelltiteln.

Alltså, en nästan självklar novelltitel. Fast om något helt annat än om min lilla Lilla. Mer liksom en … skräcknovell? Titeln är ju knasig.

Det får mig att tänka på skolan, om de uppsatser som skrevs i grundskolan. Hur läraren gav en titel och sedan var det bara att skriva på. Lite så är det nu. Jag har fått en titel till skänks, då och då dyker det upp en tanke som skrivs ner. Som sagt, det blir nog en skräcknovell. Tror jag. Fast vad det blir, om det blir något, får jag se när jag får tid att tänka på den på allvar - inte bara plocka de tankar som kommer automatiskt.

Om kapitel 8

Det finns två saker som var utmärkande för arbetet med kapitel 8, dvs

1. Distans till texten
2. Flytt av textsjok

Det har gått omkring ett år sedan jag skrev om kapitel 8 (utkast 7), och alltså äger jag en viss distans till texten. Jag har inte längre tillgång till alla de där känslorna som jag hade när senast skrev. När jag läser igenom kapitlet är orden som talar, inte minnet av de känslor, händelser, som jag vill förmedla.

När jag läser igenom utskriften lägger jag märke till några krumelurer i marginalen. Det är mina egna anteckningar, frågor till texten och eventuella förbättringsförslag - krumelurer som kom till strax efter att jag var färdig med kapitlet för ett år sedan. Det är så att man kan skratta, eller gråta för den delen. Nu när jag skriver ner tankar om texten är det inte små krumelurer som hamnar i marginalen, det är massiva omskrivningsförslag. Massiva. Raderingar till höger och vänster, därtill saker som måste förtydligas. Det finns abrupta övergångar, konstiga hopp och ... ehum ... pretentiösa stycken som måste taggas ner.

Allt på grund av lite distans till texten.

Eller faktiskt så mycket distans att jag blir överraskad när jag öppnar kapitlet för att starta en omskrivning. I början av kapitlet finns ett textsjok som jag inte har något minne av. Ok, visst minns jag själva texten, men att det är hitflyttat från ett annat kapitel har jag inget minne av. Ok, igen. Textsjoket hör hit, det finns ingen tvekan om det, men att det flyttats hit från ett annat kapitel kräver sin omskrivning. Så pass omfattande att det i slutändan inte kan kallas för en flytt av en textsjok utan flytt av en idé. Därtill fick jag skriva om början - där textsjoken/idén hamnat - tre gånger för att det skulle fungera, för att det skulle platsa här. Så pass. Fast nu är jag klar, eller nästan klar. Jag kommer att få återvända till kapitlet innan jag ger det till en första-läsare. Jag lämnar nämligen kapitlet med en känsla av att jag tappade bort mig lite...

Om kapitel 7

Jag fyller i detaljer. Lägger också märke till saker som jag missat att berätta. Det där som är så självklart i tanken, men som saknas på papper. Det måste vara varje historieberättares mardröm, det där med att glömma berätta självklarheter; att inte upptäcka att missat att förmedla väsentligheter.

Kapitlet växer. När jag i pappersutskriften fortfarande befinner mig på första sidan, är jag redan på sidan fyra i e-dokumentet. Det säger nog en hel del om arbetet med kapitlet.

Men jag tappar lite också. När jag känner mig som mest urlakad sitter jag och ändrar utan att tillföra något. Ändrar för ändrandets skull. Som om nya ord vore förbättringar i sig. En stunds deppighet; blir det inte bättre än så här? Men redan nästa dag får jag grepp om berättelsen igen. Ändringarna är förbättringar. Får ny ork.

Om att känna sig urlakad

Det brukar oftast komma senare. Inte redan vid kapitel 7.  Det handlar inte om tömda resurser, inte om att tröttna. Bara att känna sig urlakad. Att inte palla med att öppna ett till dokument, att skriva. Inte en till ändring, tack. 

Nu sker allt med racerfart. Haha, tänker den som följt bloggen och vet att jag ägnat januari och nästan halva februari till att skriva, det var sannerligen racerfart; hela 6 genomgångna kapitel på en och en halv månad? Racerfart? Moahahah! Men det är racerfart med tanke på att jag använder att tid som jag har till förfogande - dagtid - när Polly-Bullen sover. All tid som jag har över. (Ok, jag läser visst bloggar under den tiden också…) Jag har inte lessnat på att skriva, jag har inte tappat idéerna, jag låter inte bli. Men fy vad jag känner att jag behöver pausa lite. Ladda batterierna. 

Fast pauser blir det inget av och nu gäller det att fortsätta att skriva innan Bullen vaknar. Det var bara det jag ville säga.

(Fast fy vad jag känner att jag borde lägga mig på soffan, bara en stund. Max en vecka...)

Om kapitel 6

Detaljer. Sånt som inte märks men som gör en berättelse mer levande. Ju mindre mängd ren och skär hitta-på-omskrivning, desto större utrymme till att stanna till; att fundera över detaljer som kan göra berättelsen mer levande.

Att kunna stanna till innebär också att det blir enklare att radera. För när man stannar till lägger man märke till alla de där småsakerna som en gång lagts till för att ... förlänga ett kapitel. Det handlar inte om direkt spretighet men om något överflödigt, likväl.

Något annat som jag noterade vid arbetet med kapitlet var att obetydliga bifigurer blev intressantare. De fick inte större betydelse för berättelsen, men blev - för mig - mer levande. Det var inte längre bara nödvändiga namn, utan personer. Eller berodde det på att två av figurerna fick nya namn? (Det där med namn är ju intressant, men ett annat inlägg.) Så, nu är kapitlet klart för den här gången, och det blir dags att ta itu med kapitel 7.

Om kapitel 5

Jag känner hur den lättar, skrivarbördan. Eller vad den nu ska kallas. Kapitel 5 behöver ingen omskrivning. Det finns inget behov av nya övergångar mellan abrupta stycken, inget behov av nya händelser/idéer som ska överensstämma med händelser i 25 andra kapitel.

Visst, jag raderar. Jag uppskattar att jag formulerar om ungefär 3/5 av kapitlet, om inte mer. Lättar upp kilometerlånga stycken. Tänker till. Ändrar ord och flyttar på kommatecken. Men jag behöver inte hitta på något nytt. Blir inte frustrerad över det som jag skrivit.

Även om kapitlet tar sin tid p.g.a omformuleringarna så känns det skönt att skriva. Lättsamt, nästan lekfullt. Precis så där som man önskar att skrivandet alltid vore.

Ok. Igår kväll tyckte jag mig vara klar med kapitlet, och i morse kom jag på en viktig ändring. En ynkapynka detalj, förvisso, men ändå en ändring. Så kan det gå. Men nu tror jag att det är dags för att ta itu med kapitel 6...

Om kapitel 4

Ärligt talat trodde jag att de skulle vara borta vid det här laget, att jag slipat bort den otåliga kantigheten. Men nej, det märks att jag har skrivit för att komma vidare, att jag inte har haft ro att stanna vid en tanke.

Så jag stannar, utvecklar. Försöker att skriva bort de abrupta övergångarna som (fortfarande!) finns. Därtill raderar jag spår efter en annan historia. Sånt som haft betydelse i en annan variant av Alster I, men som förlorat sin betydelse. Darlingar, darlingar. Ack!

Men nu är allt klart (för det här utkastet). Dags att läsa kapitel 5.

Om kapitel 3

En gång i tiden började allt med kapitel 3. Eller snarare med karaktären som kommer tills tals i kapitel 3. Jag skrev febrigt i en månad, och förstod att jag hade en historia. Äntligen hade jag en historia! Så jag fortsatte att skriva, och fortsatte. Faktiskt så länge att historian blev en annan och händelserna i kapitlet inte längre rymdes i Alster I. Det var onödiga villovägar. Så jag raderade och skrev om hela kapitlet. Och raderade och skrev om. Ännu en gång. Och började förtvivla. Fastna.

Det gick så långt att jag försökte mig på återbruk. Att använda ett annat raderat kapitel (dvs. en darling)- ur en annan karaktärs synvinkel - och forma om för att passa denna karaktär. Nu kommer det väl ändå att fungera?

Nej. Det gjorde det inte. Eller jo, för ett tag. Tills jag insåg vad jag (egentligen) visste från början; det fungerar inte att återanvända händelser och tankar som tillhör en annan karaktär. Ja, för de tillhör ju en helt annan karaktär...

Så, nu har jag skrivit om ännu en gång. Utan att återanvända sådant som inte hör karaktären till. Den här gången tror jag att det fungerar. Åtminstone hoppas jag att det inte kommer att skava. Men jag lämnar en brasklapp - jag låter bli att fila på orden. Jag avvaktar en stund. Försöker känna in kapitlet. Håller tummarna. Fortsätter med kapitel 4 så länge.

Om svårigheter att stänga av idéflödet

Lillen sover och jag borde sitta med kapitel 3, kapitlet som jag trodde skulle bli jobbigt att skriva. Det som jag fastnat med i tidigare omskrivningar. Det där som jag alltid fastnar med och aldrig får till.

Jag sitter inte längre fast. Redan igår när jag öppnade dokumentet släppte det. Den nya inledningen bara tjoffade fram och jag skrev febrigt ner den medan jag nattade Lillen. Nu behöver jag bara fila lite.

Det är bara det att... Inspirationsflödet upphör inte. Så snart jag öppnar dokumentet, i samma ögonblick jag nuddar tangenterna kommer en ny idé, en ny pusselbit. Till fel berättelse. Till en helt annan typ av berättelse, en annan målgrupp. Tjoff, tjoff, tjoff. Idé på idé på idé.

Och visst, jag är glad. Nöjd över att ha en ny berättelse. Intresserad av denna berättelse som liksom serveras på silverfat. Men nu vill jag ju ägna mig åt Alster I. Jag vill det. Jag vill stänga av idéflödet - eller den delen som ger mig idéer till fel berättelse. Om inte annat så för att få Alster I ur vägen så att jag kan ägna mig åt det nya...

Om kapitel 2

Jag trodde att det skulle bli enkelt, gå fort. Jag trodde att det enda som behövde göras var att lägga till lite bakgrundsinformation. Oj, vad fel jag hade. Och oj, vad matt jag blev när jag läste igenom kapitlet. Det språk som jag hade fått för mig var helt ok var ... inte ok. Milt sagt.

Det blev några dagar med tungsinne. Skriver jag verkligen så dåligt? Jag hade ju för mig att kapitlet var ok, att det var mycket bättre än mitt första kapitel.

När tungsinnet lagt sig återfick jag minnet, eller tvärtom; när minnet återkom lade sig tungsinnet. Jag kom på hur jag hade tänkt i den förra, och förrförra och förrförrförra, omskrivningen. Jag skulle ju inte pilla med orden! Inte rätta till småsaker utan fokusera på historien; att få den rätt. Det är ju så ofta man fastnar med småpillet - filar på något som ändå raderas i nästa omskrivning.

Efter det blev det enklare att skriva. Inte jättekul att behöva ändra på något i varje mening, inte kul att radera darlingar. Men skönt att se kapitlet bli bättre. Och bättre.

Men det gick sakta, så sakta. Den lilla Tjejen i mitt liv har ändrat sovmönster. Från att ha sovit (minst) i tre timmar kring lunchtid har det mest blivit tupplurar. Och trög som jag är har jag haft svårt att hänga med i svängarna och planera skrivtid. Men nu är kapitlet klart och jag kan börja bäva mig för att ta itu med kapitel 3 - ett av de där kapitlen som jag aldrig tycks få rätt...

Om såpbubblor

Såpbubblor, underbara vackra såpbubblor.

Mina snygga ord, mina tjusiga meningar.

Bara såpbubblor. 

Delete, delete. Suck.