Om att pricka in rätt årstid

Alster I börjar med hösten, inte för att jag började skriva historien på hösten utan för att hösten alltid har varit min favoritårstid. Det blir så kyligt, vackert. Kanske också för att hösten symboliserar det nya. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att studera, även under de år jag arbetat, vilket innebär att hösten varit en början på något nytt; en ny termin, en ny kurs. Nya kläder och pennor och block. Nya berättelser.

De skeenden i Alster I som utspelar sig i nutid utspelar sig under några höstdagar efter en lång indiansommar. Jag minns inte längre om det var indiansommar det året som jag började skriva min berättelse eller om indiansommaren dök upp i efterhand. Kanske lade jag till den i en senare omskrivning för att det passade in av någon anledning? För att det rättfärdigade något som redan har raderats?

Ja, nu är inte indiansommaren mer än en flyende detalj i berättelsen. Egentligen en av de där sakerna som jag med lätthet kan raderas eftersom den saknar vikt. Men jag raderar inte. Nix, för det är just där som jag är i omarbetningen just nu. I berättelsen har indiansommaren just slagit över i höst. Jeps! Precis som i min egen verklighet.

Det är väldigt sällan som stämmer för mig, det här med vilken årstid jag skriver om och vilken som pågår utanför fönstret. I mitt skrivande får jag ofta ägna mig åt att minnas årstider istället för att leva dem. Men det är väl antagligen så det blir när alla de fyra årstiderna dyker upp i berättelsen. Det känns ju lite onödigt att invänta rätt årstid när man som bäst ägnar sig åt att skriva. Så just nu njuter jag av att hösten äntligen har dykt upp efter denna indiansommar, och inte bara det; jag njuter av det kyliga grå vädret - det är ju precis det det som mina karaktärer upplever just nu.

Om en flyttkartong med innehåll som borde kastas

Jag går igenom en ouppackad flyttkartong, en av de där otaliga som hittas lite här och var i huset som renoveras. Den här flyttkartongen står i en skrubb som ska tömmas eftersom skrubben står på tur i renoveringslistan (eller ja, själva skrubben ska inte renoveras utan rivas för att ett annat rum ska bli större). Den här särskilda flyttkartongen innehåller mina dagböcker, almanackor, fotografier och så en massa anteckningsböcker.

Anteckningsböcker, ja. Alla dessa försök att skriva. Försök att lära sig, försök att hitta en berättelse, inte bara inledningar och enstaka händelser. Scener. Alla dessa ord som jag skrivit för att söka. Ord som jag varit stolt över, tyckt passat så bra. Ord som jag numera tycker är pinsamma. Som är fel. Ord och meningar som visar att det går att utvecklas.

Jag sitter på golvet bredvid flyttkartongen med minnen av hur det en gång började. Väger anteckningsböcker i handen. Läser lite, men bara lite eftersom jag inte vill kännas vid så dålig text. Jag frågar mig

Ska jag kasta det här?

Finns det någon poäng med att hålla fast vid gamla anteckningböcker med usel text? Jag har varit på väg att kasta dem länge, redan för femton år sedan hade jag en plan om att utveckla en ritual för att frigöra mig från en del av dem  (ja, det räcker visst inte bara att kasta rakt av), men då berättade någon som hade gjort sig av med sina tidiga alster att hon ångrade sig så. Att hon ville läsa dem, ville veta vad/hur hon en gång skrev. Kunde inte göra det ogjort. Så då lät jag bli.

Jag väger och funderar, skäms över texten. Jag borde kasta men lyckas inte. Inte den här gången. Heller. Men när? Hur gör man för att kasta, och när vet man att det är dags?

Om nattlig bokblues

Jag tänker på dem på natten när jag inte kan sova. På alla dessa böcker som är så bra, så välskrivna och intressanta och ... bortglömda. Böcker som får en recension här och en där. Kanske på flera ställen, men som ändå liksom förbises.

Jag tänker på bokens levnadstid, om natten tänker jag på dagsländor. Sådana som inte borde vara men som är. Om ett halvår kommer en färskvaran i pocket och sedan är det hejssvejs. Vad finns det för poäng?

Böcker, böcker, böcker. Så många bra, så lite tid. Läser en stund om natten. Väntar på nya böcker som ska komma. Undrar vilka jag kommer att missa.

Om det omedvetna skrivandet

Ja, det där med att liksom skriva en kuliss till en händelse; pränta ner de där orden som inte har så stor betydelse. Orden som gör att det som skrivs inte är poesi utan prosa. Inte nödvändigtvis utfyllnad men inte heller något som bär berättelsen.

Man skriver och tänker att det inte är viktigt, om man överhuvudtaget tänker. Kanske skriver man bara. Sedan är det dags för en paus, en stund på soffan. Kanske surfar man lite, tänker på annat. Men så händer det. Man kastar ett öga på utskriften på bordet framför sig och ser det. Lägger märke till det där som knappt var av vikt, det som kunde bytas ut mot annat. Tänkte man.

Och så sitter man där och känner sig ... dum? Eller smart? Vilken som än är den dominerande känslan så tänker man på det omedvetna, fascineras över hur det omedvetna ställer allt till rätta. För det som står skrivet är ju i direkt överensstämmelse med karaktären som betraktas, med det som redan berättats med karaktärens egna ord. Omedvetet har man gett sig själv en möjlighet att bygga vidare, ge en annan åsikt eller reaktion. En utomståendes synvinkel i förbifarten så där, utan att skriva på näsan ...

Hur kunde jag missa det här?

Kanske beror på att det aktuella kapitlet är skrivet ur en annan karaktärs perspektiv, karaktär X känner inte till att det hon lägger märke till har särskild betydelse för karaktär Y. I så fall har jag hamnat djupare i karaktär X än vad jag var medveten om. Kanske beror det på att det omedvetna (intuitiva?) skrivandet är mycket smartare än det medvetna (det uttänkta?) skrivandet? Det ger en möjlighet att skriva utan att skriva på näsan, något som (kanske?) ökar trovärdigheten? Eller så är allt bara en slump?* Intressant är det i vilket fall som helst.



* Jag har några riktigt bra exempel på slump - eller är det synkronicitet? - när det gäller detaljer i Alster I. Jag skriver mer om dem en annan gång, såvida jag inte glömmer bort det ...

Om ett oväntat skrivflyt

Ja, det här är högst oväntat. För det var med sinnesstämningen från mitt föregående inlägg som jag satte mig ner vid datorn häromdagen; en sinnesstämning som jag tänker mig att jag delar med Sisyfos när han inser att det återigen är dags att knuffa stenen uppför berget. Suck.

Ja, det är väl bara att...

Jag kommer inte ihåg vad det var Sisyfos var skyldig till.* Högmod? Ville han vara som gudarna, eller var det något annat? Jag vet inte om han någonsin kom (kommer?) att möta förbarmande men tydligen kan jag. Möta förbarmande, upptäcka att den där bautastenen är gjort av papier mache. (Ha!) Det är skrattretande enkelt att knuffa den uppför berget, är det ens ett berg som det handlar om? Det liknar ju faktiskt mer en nedförsbacke..?

Det tacksammaste är att skrivflytet infinner sig när jag ska ta itu med ett kapitel som satt krokben för mig under hela våren. Ett som jag inte tagit mig igenom, ett där jag inte har kunna tänka två tankar för att förbättra. Kanske beror skrivflytet på att jag tog mig i kragen och backade i berättelsen, skrev om de kapitel som jag lämnat för att skava? Kanske ska man helt enkelt inte analysera inspiration utan bara flyta med?

Hursomhelst. Det är skrattretande enkelt att skriva. När jag tar en lite paus och sätter mig på soffan för att vila ryggen hittar jag nya ord; en inledning till en novell. Kanske en till samlingen noveller (eller är det i själva verket Alster II?) som ligger och gror i gömmorna? Jag tar mig tid att skriva ner den utan att Alster I tar illa vid sig. Varför skulle jag inte göra det? Om det nu var högmod Sisyfos gjorde sig skyldig till tänker jag inte göra mig skyldig till det samma. Jag tackar och bockar och tar emot inspirationen när den dyker upp.

* minns inte och tänker inte heller surfa runt efter ett snabbt svar