Om det år som var

En årssammanfattning, som sig bör, med högst femton ord:

Porlade av förväntan
inför allt som kunde hända.
Det bästa visade sig vara en Tjej.

Ett bra år (men fy vad trött jag var).

Om julberättelser

Det är tre dagar kvar till jul och jag tänker på julberättelser. Inte sådana som man läser utan sådana som man skriver.

Under de senaste jularna har jag ägnat mig åt en fantasyberättelse. Alltså; jag ägnar mig åt den enbart den under julhelgen. Julafton, juldag och annandag jul. Förvånansvärt vad enkelt det är att skriva tre dagar om året. Fast mest är det anteckningar, kanske något som kan likna en synopsis. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att skriva berättelsen. Den är mest till för att roa sig själv, att sitta tillsammans med någon annan och liksom... klura. Inte så mycket mer.

I år tror jag att jag hoppar över fantasyberättelsen. I år tror jag att jag ägnar mig åt den lilla berättelse som jag fick idén till i en dröm och som jag skrev om i inlägget Om drömmar som blir till berättelser. Jag tror att det bli lite lagom att ägna en (förhoppningsvis) lat julhelg åt.

Om den skrivmånad som var

Jag hade november som min stora redigeringsmånad, den månad då jag äntligen skulle få klart Utkast sju av Alster ett. Med tanke på att jag tvivlade stort på att klara målet gjorde jag bra ifrån mig. För oj, så jag skrev. Men klart blev det inte, för vissa kapitel krävde mer än andra. Jag fick ta till nya grepp, som det föregående inlägget visade.

Jag har inte skrivit något under december. Har inte tänkt att skriva något.* Men nu undrar jag om jag inte borde hitta tid för att skriva klart de få kapitel som behöver skrivas om? Det kunde ju vara trevligt att börja det nya året med ett nytt utkast? Därtill har jag ju redan börjat tänka på utkast 8. Har klart för vilka ändringar som ska in i kapitel 1 och 2 - för övrigt kapitel som jag trodde skulle klara sig utan omskrivningar (!). Ska jag eller ska jag inte..?

* Förutom att jag, min tradition trogen, tänkt att ägna julhelgen åt en helt annan berättelse.

Om att inte tänka, bara betrakta

Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.

Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?

Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem. 

Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.

Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.

Om drömmar som blir till berättelser

Alltså. Drömmar som dröms under natten, på morgontimmen. Just den där drömmen som är den som man minns när man vaknar. Jag älskar att drömma, desto galnare ju bättre. Man blir så imponerad av sin förmåga att koka ihop en berättelse. Eller ja, oftast är det ju bara en fragment av en berättelse som drömmen ger. Sedan kan man ju försöka att koka ihop något av det. Om man kan, oftast kan man väl inte eftersom det ligger i drömmars natur att vara knepiga, ologiska.

Hursomhelst. I morse fick jag en berättelse. En början till en. Därför har jag under denna morgon - eller förmiddag jag och Knatten (som tur är) sover länge - varit väldigt frånvarande. I tankarna. För jag bygger på den där gratisidén som kom men drömmen.

Det är en berättelse för barn, kanske för min lilla tjej? För visst har också jag önskat hitta en historia som jag kan berätta för min den Lilla. Nu kom den. Nu gäller det bara att hitta lösningen; att få en knasig dröm att bli en berättelse för barn.

Om favoritkapitel

Jag har ett favoritkapitel, ett sådant där som jag återvänder till gång på gång; ett kapitel som jag tycker att jag har lyckats med. Trots att det gått flera år sedan jag skrev det får jag fortfarande den där wow-känsla. Kapitlet är fortfarande ledstjärnan för hur jag vill skriva. För i det kapitlet har jag lyckats. Alltså på riktigt. När skrivandet varit segt, motigt, har jag alltid kunna gå tillbaka till kapitlet och få tröst; jo, jag kan.

Det är bara det att det finns ett problem, eller hur?

Precis! För kapitlet sticker fortfarande ut, jag har inte lyckas bräcka det. Det är frustrerande att jag inte har kunnat imitera mig själv genom de resterande 25 kapitlen. Vad är det som kapitlet så speciellt, som gör det så där bra? Jag kan inte det där litteraturanalys, jag är en av de där bibliotekarierna som inte har läst en endaste poäng i litteraturvetenskap. Varje gång jag möter en låntagare som vill ha min hjälp med att välja ut en rysk klassiker att läsa får det blir pikku-ryssä-tanssii-urvalsmetoden (eller ole-dole-doff-urvalsmetoden).

Men borde man inte kunna begripa sig på sin egen text? Utan någon vetenskaplig analysmetod, menar jag?

Jo, man tycker kanske det. Och visst, jag har insett att favoritkapitlet är vitt och brett men fokuserat på en sak. Typ. Men framför allt tror jag - och det är det som gör mig avundsjuk på mig själv - i just det kapitlet lyckats skriva smart. Inte så där hitta-på-smart utan inspirerat-utan-att-skriva-på-näsan-smart. Ja, jag tycker att jag fick till det riktigt bra. Och jag behövde inte anstränga mig. (Eller så väljer jag bara att inte minnas hur jag fick svettas.)

Det är inte det att jag vill att alla mina kapitel ska bli som mitt favoritkapitel. Jag vill inte bli övermätt, men jag vill ha mer balans och framför allt fler favoritkapitel. Det blir ju ensamt för den stackaren! Visst har jag favoritstycken i andra kapitel men det är inte samma sak.

Men det är klart; en favorit är en favorit är en favorit. Kan man inte få stanna där?

Om skrivar-november

Det är november och nästan alla skriver. Så ock jag. Jag skriver inte för att hitta något nytt, jag fortsätter på samma gamla vanliga Alster I.

Jag tänker mig att jag smittas av den skrivenergi som flyter omkring i atmosfären under denna månad. Jag ställer mig ett sånt där mål som jag själv tvivlar på - att skriva färdigt det här utkastet - men ändå kämpar för att nå. Jag tänker mig att jag kommer att klara det trots att allt pekar på det motsatta.

Nu har jag inte tid att blogga mer, har ju ett mål att passa.

Om notiser

"Polisen hittade pojken, en tioåring, som lämnade en fantasifull förklaring till sitt strövtåg i det farliga området."

Strax efter att ha läst notisen och lämnat verkligheten för en stund inser jag att det inte är just förklaringen som är det intressanta.

Det intressanta är att förklaringen viftas bort som fantasifullt. Varje spår av det äventyr (drakar? tidsresor?) som tagit slut vid spåret (om det nu har tagit slut..?) ses som en tioårings fantasier och istället för en full redogörelse (troll?) får det endast en notis i den lokala morgontidningen. Snopet!

Om att skriva med en yttepytteliten tjej

Ett yttepyttelitet knyte

Jag trodde att det skulle handla om tid. Om att ta sig, om att hitta. Kommer jag ens att vilja?

Det handlade om tid redan när den yttepyttelilla tjejen låg i magen. Tid som gick åt att må illa, tid som gick åt att vara galet trött under nio månader. Det var ett under att jag skrev alls med all den bomull som vadderade tankarna.

Visst handlar det om tid, men inte bara. Med en purfärsk liten tjej i mitt liv inser jag att det handlar också om att omvärdera. När jag ser på Beben och undrar hur man skyddar en sådan liten Liten kommer jag att tänka på en av mina karaktärer. Jag tänker på hennes förhållande till sin mamma. Hur hård hon tycker att mamman var. Nu får jag plötsligt mamman perspektiv, jag inser att mamman skyddar - även om hon saknar förmågan att förmedla att det är just det som hon gör.

Jag börjar planera för förändringar, förändringar som rör delar av texten som redan är klara - där jag inte hade tänkt att förändra. Än så länge är dock allt planer, för det handlar om tid. som jag kanske inte önskat hitta ännu.

Om att pricka in rätt årstid

Alster I börjar med hösten, inte för att jag började skriva historien på hösten utan för att hösten alltid har varit min favoritårstid. Det blir så kyligt, vackert. Kanske också för att hösten symboliserar det nya. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att studera, även under de år jag arbetat, vilket innebär att hösten varit en början på något nytt; en ny termin, en ny kurs. Nya kläder och pennor och block. Nya berättelser.

De skeenden i Alster I som utspelar sig i nutid utspelar sig under några höstdagar efter en lång indiansommar. Jag minns inte längre om det var indiansommar det året som jag började skriva min berättelse eller om indiansommaren dök upp i efterhand. Kanske lade jag till den i en senare omskrivning för att det passade in av någon anledning? För att det rättfärdigade något som redan har raderats?

Ja, nu är inte indiansommaren mer än en flyende detalj i berättelsen. Egentligen en av de där sakerna som jag med lätthet kan raderas eftersom den saknar vikt. Men jag raderar inte. Nix, för det är just där som jag är i omarbetningen just nu. I berättelsen har indiansommaren just slagit över i höst. Jeps! Precis som i min egen verklighet.

Det är väldigt sällan som stämmer för mig, det här med vilken årstid jag skriver om och vilken som pågår utanför fönstret. I mitt skrivande får jag ofta ägna mig åt att minnas årstider istället för att leva dem. Men det är väl antagligen så det blir när alla de fyra årstiderna dyker upp i berättelsen. Det känns ju lite onödigt att invänta rätt årstid när man som bäst ägnar sig åt att skriva. Så just nu njuter jag av att hösten äntligen har dykt upp efter denna indiansommar, och inte bara det; jag njuter av det kyliga grå vädret - det är ju precis det det som mina karaktärer upplever just nu.

Om en flyttkartong med innehåll som borde kastas

Jag går igenom en ouppackad flyttkartong, en av de där otaliga som hittas lite här och var i huset som renoveras. Den här flyttkartongen står i en skrubb som ska tömmas eftersom skrubben står på tur i renoveringslistan (eller ja, själva skrubben ska inte renoveras utan rivas för att ett annat rum ska bli större). Den här särskilda flyttkartongen innehåller mina dagböcker, almanackor, fotografier och så en massa anteckningsböcker.

Anteckningsböcker, ja. Alla dessa försök att skriva. Försök att lära sig, försök att hitta en berättelse, inte bara inledningar och enstaka händelser. Scener. Alla dessa ord som jag skrivit för att söka. Ord som jag varit stolt över, tyckt passat så bra. Ord som jag numera tycker är pinsamma. Som är fel. Ord och meningar som visar att det går att utvecklas.

Jag sitter på golvet bredvid flyttkartongen med minnen av hur det en gång började. Väger anteckningsböcker i handen. Läser lite, men bara lite eftersom jag inte vill kännas vid så dålig text. Jag frågar mig

Ska jag kasta det här?

Finns det någon poäng med att hålla fast vid gamla anteckningböcker med usel text? Jag har varit på väg att kasta dem länge, redan för femton år sedan hade jag en plan om att utveckla en ritual för att frigöra mig från en del av dem  (ja, det räcker visst inte bara att kasta rakt av), men då berättade någon som hade gjort sig av med sina tidiga alster att hon ångrade sig så. Att hon ville läsa dem, ville veta vad/hur hon en gång skrev. Kunde inte göra det ogjort. Så då lät jag bli.

Jag väger och funderar, skäms över texten. Jag borde kasta men lyckas inte. Inte den här gången. Heller. Men när? Hur gör man för att kasta, och när vet man att det är dags?

Om nattlig bokblues

Jag tänker på dem på natten när jag inte kan sova. På alla dessa böcker som är så bra, så välskrivna och intressanta och ... bortglömda. Böcker som får en recension här och en där. Kanske på flera ställen, men som ändå liksom förbises.

Jag tänker på bokens levnadstid, om natten tänker jag på dagsländor. Sådana som inte borde vara men som är. Om ett halvår kommer en färskvaran i pocket och sedan är det hejssvejs. Vad finns det för poäng?

Böcker, böcker, böcker. Så många bra, så lite tid. Läser en stund om natten. Väntar på nya böcker som ska komma. Undrar vilka jag kommer att missa.

Om det omedvetna skrivandet

Ja, det där med att liksom skriva en kuliss till en händelse; pränta ner de där orden som inte har så stor betydelse. Orden som gör att det som skrivs inte är poesi utan prosa. Inte nödvändigtvis utfyllnad men inte heller något som bär berättelsen.

Man skriver och tänker att det inte är viktigt, om man överhuvudtaget tänker. Kanske skriver man bara. Sedan är det dags för en paus, en stund på soffan. Kanske surfar man lite, tänker på annat. Men så händer det. Man kastar ett öga på utskriften på bordet framför sig och ser det. Lägger märke till det där som knappt var av vikt, det som kunde bytas ut mot annat. Tänkte man.

Och så sitter man där och känner sig ... dum? Eller smart? Vilken som än är den dominerande känslan så tänker man på det omedvetna, fascineras över hur det omedvetna ställer allt till rätta. För det som står skrivet är ju i direkt överensstämmelse med karaktären som betraktas, med det som redan berättats med karaktärens egna ord. Omedvetet har man gett sig själv en möjlighet att bygga vidare, ge en annan åsikt eller reaktion. En utomståendes synvinkel i förbifarten så där, utan att skriva på näsan ...

Hur kunde jag missa det här?

Kanske beror på att det aktuella kapitlet är skrivet ur en annan karaktärs perspektiv, karaktär X känner inte till att det hon lägger märke till har särskild betydelse för karaktär Y. I så fall har jag hamnat djupare i karaktär X än vad jag var medveten om. Kanske beror det på att det omedvetna (intuitiva?) skrivandet är mycket smartare än det medvetna (det uttänkta?) skrivandet? Det ger en möjlighet att skriva utan att skriva på näsan, något som (kanske?) ökar trovärdigheten? Eller så är allt bara en slump?* Intressant är det i vilket fall som helst.



* Jag har några riktigt bra exempel på slump - eller är det synkronicitet? - när det gäller detaljer i Alster I. Jag skriver mer om dem en annan gång, såvida jag inte glömmer bort det ...

Om ett oväntat skrivflyt

Ja, det här är högst oväntat. För det var med sinnesstämningen från mitt föregående inlägg som jag satte mig ner vid datorn häromdagen; en sinnesstämning som jag tänker mig att jag delar med Sisyfos när han inser att det återigen är dags att knuffa stenen uppför berget. Suck.

Ja, det är väl bara att...

Jag kommer inte ihåg vad det var Sisyfos var skyldig till.* Högmod? Ville han vara som gudarna, eller var det något annat? Jag vet inte om han någonsin kom (kommer?) att möta förbarmande men tydligen kan jag. Möta förbarmande, upptäcka att den där bautastenen är gjort av papier mache. (Ha!) Det är skrattretande enkelt att knuffa den uppför berget, är det ens ett berg som det handlar om? Det liknar ju faktiskt mer en nedförsbacke..?

Det tacksammaste är att skrivflytet infinner sig när jag ska ta itu med ett kapitel som satt krokben för mig under hela våren. Ett som jag inte tagit mig igenom, ett där jag inte har kunna tänka två tankar för att förbättra. Kanske beror skrivflytet på att jag tog mig i kragen och backade i berättelsen, skrev om de kapitel som jag lämnat för att skava? Kanske ska man helt enkelt inte analysera inspiration utan bara flyta med?

Hursomhelst. Det är skrattretande enkelt att skriva. När jag tar en lite paus och sätter mig på soffan för att vila ryggen hittar jag nya ord; en inledning till en novell. Kanske en till samlingen noveller (eller är det i själva verket Alster II?) som ligger och gror i gömmorna? Jag tar mig tid att skriva ner den utan att Alster I tar illa vid sig. Varför skulle jag inte göra det? Om det nu var högmod Sisyfos gjorde sig skyldig till tänker jag inte göra mig skyldig till det samma. Jag tackar och bockar och tar emot inspirationen när den dyker upp.

* minns inte och tänker inte heller surfa runt efter ett snabbt svar

Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.

Så varför denna drastiska åtgärd?

Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.

Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?

Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.

Om att skriva sig vilsen

Jag känner mig vilsen i det sjunde utkastet av Alster I, känner inte igen mig. Aldrig tidigare har jag ägnat så mycket tid åt en omskrivning. För ja, det är en omfattande omskrivning. Inte en runda där jag flyttar på kommatecken och pillar med ord. Det händer att jag raderar gamla kapitel och skriver nya. Ger plats åt för nya händelser som gör berättelsen mer intressant, mer sammanhängande.

Samtidigt som jag skriver nytt skriver jag också långsamt. Låter berättelsen ta tid, tvingar inte fram något utan låter tankarna flöda tills de hittar rätt. Låter mig inspireras.

Tillåter mig inspireras.

Men. Denna kombination av nya kapitel och en lång arbetsperiod får mig också att känna mig vilsen. Jag glömmer bort vad jag har skrivit. Lägg därtill det faktum att jag tidigare under vårvintern "ordnade till" några kapitel, att jag flyttade om stycken och händelser för att ordningsföljden skulle bli mer logisk, bara för att därefter backa tillbaka och ägna tid åt att skriva om kapitel som skavde.

Nu har jag återigen nått de kapitel som jag ... ordnade till. Och jag känner mig vilsen. Jag har gått från att komma ihåg kapitelinnehållet utantill till att tvingas fundera hur det nu var jag tänkte. Varför har ditten flyttats dit och datten hit? Varför tyckte jag att det var bättre att händelse x berättades från y´s synvinkel och inte från z´s - som ju var den som bar händelsen från början?

Ja, vilsen är ordet. Men jag tröstar mig med att det endast är två kapitel som är ordnade; därefter är jag inne på välkända marker igen - åtminstone för ett tag.

Om en massa borden under en semesterförmiddag

Det är så kvavt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske plocka undan det där skräpet på bordet, det är ju inte så svårt. Det ligger ju bredvid datorn och jag behöver bara sträcka ut handen och rafsa ihop det. Då har jag ju åtminstone gjort något vettigt.

Men det är ju inte mitt skräp, det är ju inte jag som ska plocka undan det..?

Tänker jag. Dessutom har killarna lovat att plocka undan det och jag kan ju inte riskera deras uppfostran genom att göra ett jobb som de lovat att göra. Kanske borde jag plocka undan sotluckan? Borde inte den ligga i köket när muraren kommer?

Jag tänker att jag borde skriva. Jag tänker att jag borde komma på något vettigt att blogga om. Istället lyssnar på jag på elektrikern pratar med F en trappa ner, i det utrymme som alltmer börjar likna ett kök. Jag tänker att jag borde hjälpa F med något. Kanske finns med som ett moraliskt stöd när han sågar taklister. (För er som aldrig har sågat taklister så kan jag säga att det är riktigt klurigt, särskilt när de är profilsågade.) Men så tänker jag att elektrikern nog tycker att tre personer är i ett blivande kök är "typ minst en för många".

(Nu vet ni ju inte det här men det här blogginlägget stördes av att jag började lyssna efter ett ljud - "Är det sopbilen?" - och gick ut för att flytta soptunnorna; inte för att jag vet om det är dags eftersom jag fortfarande inte har googlat på vad det är för dag idag, tisdag eller onsdag?)*

Sedan funderar jag vad jag ska blogga om, om jag nu inte kan fokusera på att skriva när jag hör hur folk arbetar en trappa ner och jag borde ju hjälpa till. Kanske om skrivandet, det där jätteansträngningen som är det enda som jag hunnit med under min semester (har haft en vecka nu - tre veckor kvar; tjohoo!).

Jag har dödat en darling.

Det tog en vecka av funderande innan jag insåg att det var det enda att göra. Det går att ha det kvar men det är inte värt besväret att krångla till ett kapitel för att ge darlingen en snygg ram; liksom bädda in den så där fint att ingen lägger märke till att man har bäddat in den lite så där. Och nu när jag har dödat darlingen så är det rätt enkelt att skriva igen. Så jag borde skriva. Men det är ju så kvavt, jag tror att jag väntar till kvällen. Eller så.



*det visade sig att jag hörde rätt, det var sopbilen och eftersom vi nu fick soporna tömda pga min försorg så kan man väl säga att jag gjort dagens ansträngning..?

Om att åldras



Såna här hittar man bakom mitt torp...

Häromdagen fyllde jag 40, vilket får mig att skriva lite om att åldras.

Kris?

Nä, jag har så fullt upp att det skulle kännas lite lyxigt att ha tid för en liten kris. Men nej. Det här med att åldras handlar inte om mig själv, utan om mina karaktärer och det faktum att de inte åldras… fast de kanske borde? Eller borde de?

Jag började skriva Alster I för flera, flera, år sedan, så de har hängt med länge.  År, år och år. I berättelsen har ett läsår, 1984/85, betydelse, och under detta läsår var de tolv år gamla. Enkel matematik visar att de är lika gamla som jag. Fast ändå inte. För de är typ 32 och året är 2013.

Alltså ljuger de om sin ålder?

Nja, så kan man kanske säga. Om man vill skylla på dem. Eller så kan man säga att det är jag som är överkänslig, för karaktärerna bryr sig inte om ålder och i Alster I nämns inga årtal förutom 1984/85. Grejen är bara den att jag "vet" att de borde vara typ 40, men att de står stilla på samma ställe där jag mötte dem för åratal sedan. Borde de inte ha hänt lite mer i deras liv under de här åren som har gått? Borde de inte begära skilsmässa, skaffa barn, hitta en älskare? Byta jobb? Överleva cancer?

Okej. I brist på egen kris väljer jag visst att krisa åt mina karaktärer. Själva har de inte tid, det finns annat som händer, och har hänt, som är mycket viktigare. Verkliga kriser, eller åtminstone verklig kris. En händelse som får dem att förvånas att det finns "folk" som är känsliga för trivialiteter som huruvida de hunnit med allt som vanliga 40-åringar borde ha hunnit med...

Om en åsna mellan två hötappar

Jag, alltså, som velar mellan Alster I - som känns intressantare än på länge - och en av de där novellerna som är allt mindre novellika och liknar mer Alster II (?!).

Självklart tänker jag mig att jag borde ägna mig åt Alster I. Självklart, men vad gör väl det om jag skriver lite, bara några stycken, på den nya berättelsen? Det betyder ju inte att jag kommer att överge min stora darling? Om jag bara skriver det där som dök upp häromdagen?

Jag känner mig som en åsna. Det borde vara så lätt att bestämma sig; att sätta sig en kväll och skriva rent de där anteckningarna, få ihop början på en ny novell (ett nytt kapitel?) till samlingen. Det betyder ju inte att något annat överges, bara att jag skriver rent det redan tänkta?

Men de där nya spännande anteckningarna till Alster I, då? Är inte de värda att skrivas rent? Ska jag inte ta dem först så att... Ja, en åsna.

Varför känns skrivandet plötsligt så svårt trots att kreativiteten - uppenbarligen - flödar?

Om förbipasserande

Ja, jag vet inte, det är väl det klassiska. Man sätter sig på bänken vid busshållplatsen, lägger boken bredvid sig och handväskan på boken. När man ska kliva ombord på bussen tar man handväskan. Efter några kilometer ringer man till sin sommarlediga sambo (som ännu inte klivit upp ur sängen) i full panik.

Hämta boken!!

Jag tänker på alla år som jag jobbat på bibblan, på alla tusen och åter tusentals böcker som släpats hem och ut och till torpet och stranden, förundras över att jag aldrig tappat bort en bok. Men jag biter på naglarna. Inte för att jag är rädd för bibliotekspolisen (det är ju jag som är bibliotekspolisen), utan för de förbipasserande. Tänk om de hinner till busshållplatsen före sambon, tänk om de ser boken och tycker att den verkar så himla intressant att de bara måste ta den och aldrig att de ska lämna boken till bibblan - de är ju inte de som har lånat den.

Fast sedan tänker jag på den kvarglömda boken. En magasinsbok som handlar om en decennier gammal nedläggning av ett stålverk på någon bortglömd bruksort. Vilken normal människa (förutom jag) skulle vara intresserad? En samlare, tänker jag, en sådan där som går omkring på gatorna och samlar på bra-att-ha-saker. En bokälskare, kanske. En äkta bibliofil som dessutom är jätte-jätteintresserad av stålverksvokabulär.

Grejen med boken är att den hör till min research. I Alster I finns en bifigur som bör få mer utrymme. En förbipasserande som dyker upp ett kapitel där han också försvinner. En förbipasserande, en sådan som räddat ett kapitel men liksom på ett deus-ex-machina-sätt. Nu har jag ägnat en tid åt att fundera kring honom och beslutat mig för att ägna mer intresse åt honom - och vips! så har andra småproblem funnit sina lösningar. Det finns saker som har fått ett tydligare sammanhang, någons motiv har skruvas åt. Jag har skapat en ny händelse som skvätter över på flera kapitel, och så skulle jag bara kolla en grej och så glömmer jag boken på busshållplatsen ...

Lyckligtvis fick dramat en lycklig upplösning, det visar sig att sambon hann före alla presumtiva förbipasserande boktjuvar. Min förbipasserande är räddad av att dagens bokälskande förbipasserare valde en annan väg!

Om anteckningsböcker

Anteckningsböcker, någon föredrar blommiga, andra stilrena. De finns de som väljer ett speciellt märke, ett som har använts av konstnärer och författare sedan urminnes tider. Mina, däremot, är mest pinsamma; trasiga och lortiga. Sidorna korvar sig.

Jag borde skämmas (borde jag?)

Den ena av böckerna som jag för anteckningar i just nu är ett hederligt collage-block i A5-format. Det är den som jag bär med mig dagligen, dem som jag har använt för mötesanteckningar, utkast till blogginlägg och anteckningar för både romaner och noveller. Och köplistor. Och planskisser för trådgården, ja, för i princip allt som behöver skrivas ner. Dess pärmar används också för att samla alla lösa lappar som tycks dyka upp dagligen.

Den andra av böckerna  fick jag i present för väldig, väldigt, många år. En sådan där lila, men blommor på. En sådan där med linjerade blad. Jag började använda den, skrev ner en rad här, en sida där. Antecknade tills jag insåg att jag skrivit mer i den än någon annan av mina anteckningsböcker.

När jag har fyllt alla sidorna kommer jag att vara klar med min berättelse.

Mm. Det var så jag tänkte. Lite magiskt sådär. (Magiskt i bemärkelsen världsfrånvänt.) Nu när jag bara har ett fåtal tomma sidor kvar visar det sig att  Alster I börjar alltmer likna en bok. Ok, då ska man veta att 95 procent av anteckningarna som jag för till Alster I har plitats ner på lösa lappar eller direkt i datorn, så kanske handlar allt bara om att jag ska ”spara” på anteckningsboken för att min egen profetia ska gå i uppfyllelse?

Nåja, profetior och lort, vad vill jag säga om anteckningsböcker?

Jag har en annan också (alltså, jag har en uppsjö av anteckningsböcker men just en annan lite speciell). Den är svart och fin, stilren sådär. Lite dyr i inköp i jämförelse med de tjugokronorsböcker som jag använder mig av. På dess vita olinjerade/orutade sidor har jag försökt att skärpa till min handstil. Skrivit fint. Passat på att välja tankar, göra den vacker. Så vad hände?

Precis! Den svarta fina anteckningsboken är död. Oanteckningsbar.

Vad jag vill säga om anteckningsböcker är att trots att jag skäms, eller borde skämmas, för mina trasiga och lortiga så behöver de vara så. Jag vill kunna skriva de där dåligt formulerade halvtankarna. Jag vill skriva de där ideérna till berättelser och noveller som dagen efter bara verkar pinsamma. Jag vill klottra och jag vill kunna använda min fulaste handstil bara för att hinna få ner något innan jag förstör tanken med eftertanken.

Om att läsa en bok med samma tema som i ens egen berättelse

Det är alltid lite spännande det där med att hitta en bok som har samma tema som den berättelse som man själv skriver på. Temat är inte helt vanligt, det är ingen pojke-möte-flicka-berättelse, men inte heller svindlande ovanligt.

Så. Jag lånar och börjar läsa. Och visst känner jag mig en aning besviken. Det är samma tema, men i en helt annan skrud. Lite mindre intressant - tycker jag och det bör jag väl tycka? - lite mer "vanlig". Jag möter inte mina karaktärer, inte deras bakgrund eller motiv. Däremot lägger jag märke till detaljer, sådana som liknar detaljer som återfinns i min berättelse. Borde jag ändra på vad jag skrivit? Men så slår jag bort det, det handlar om detaljer. Ynkapynka detaljer som återfinns i vilken vardag som helt. Det enda anledningen till att jag lägger märke till dem är för att temat är det samma; för att jag letar efter likheter.

Ja, jag är besviken, det är inte alls min berättelse. För visst hade det varit roligt att få läsa den någon gång? Men givetvis är jag lättad. Givetvis. För att det inte är samma berättelse, för att jag kan fortsätta att skriva. För att jag inte dröjt så länge med att bli färdig att någon annan hann skriva "min" berättelse.

Kort reflektion kring huvudkaraktärer som dör

Jag grämer mig fortfarande efter det senaste Game of Thrones avsnittet.

”Det känns som om författaren pissar på sina huvudpersoner…”
”Ja, men det är ändå modigt.”

Ok, jag håller med. Det är modigt att låta huvudkaraktärer dö. Det blir lite diskbänksrealism över det hela, för handlar det om en serie med mycket våld så borde folk ju stryka med i en större omfattning än vad de gör. Men det känns lite ”Ähmenvaf..?”.

Samtidigt borde jag ju vara van. Tänker på det senaste avsnittet jag såg av Boardwalk empire – som är några säsonger gammalt – tänker på karaktären som strök med (”Va!? Mäh?”).* Tänker på Walking dead där man liksom spänner sig när säsongen närmar sig sitt slut för man vet ju att någon av de större karaktärerna kommer (måste?) dö.

Jag grämer mig, håller inte alls med författaren att just den och den karaktären måste dö. Skulle kunna ge förslag på vissa andra som borde möta en långsam, plågsam död. Men ändå. Visst blir det rätt bra ibland trots att man inte håller med?

Min lunchtidsfilosofi säger att döden fungerar när det finns många karaktärer, när det finns en balans bland de större karaktärerna; många (möjliga) hjältar och många (möjliga) skurkar. Det blir inte alls så där sentimentalt som det riskerar att bli om det bara finns en eller två större karaktärer. Om döden drabbar en av de många så finns det fortfarande hopp. Det finns alltid någon som kan ta hämnd, det finns plats för någon annan att växa.

Men det hindrar ju inte att jag blir chokcad när döden väl slår till. Varför skulle det prompt vara just den karaktären som skulle dö?

* Har fortfarande inte kommit mig för att titta på senare säsonger av Boardwalk empire, kollat hur manusförfattarna har löst bristen av en karaktär.

För inspiration: Retronaut

bild från retronaut.com

Det finns få saker som väcker fantasin så som bilder, fotografier av både kända och okända. Gärna av det lite udda slaget. 

Extra trevligt är det att finna en hemsida som faktiskt samlar dessa lite udda bilder. Eller vad sägs om en bild från 1984 som försöker gissa sig till hur Michael Jackson skulle kunna komma att se ut år 2000. 

"At 40 he will have aged gracefully and have a more mature look."

Fascinerande och inspirerande, tycker jag. 

Finns det någon vars fantasi inte väcks av detta? Som inte åtminstone för några minuter far ut på en resa genom ett alternativt universum? Tänk om.

För fler inspirerande bilder kan ni kolla in retronaut.com.

Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.

Om onödiga mysterier

Jag är i färd med att beskriva ett drag hos en av mina karaktärer - ett drag som en av de andra karaktärerna finner märkligt, närmast mystiskt, ett drag som aldrig har fått en förklaring - när jag inser det; jag luras. Jag försöker få det till att det är en av mina karaktärer inte begriper - fast det i själva verket är jag som inte har tänkt färdigt. 

Problemet med att låta något bli märkligt, närmast mystiskt, är att det i slutändan måste få en förklaring. Beroende på hur mycket jag har laddat det (dvs. hur mycket betoning jag har lagt på det i texten, hur märkligt, mytiskt jag gjort det) desto mer intressant måste förklaringen vara.

Det jag just var i färd med att göra var att ladda en småsak, skitsak, en pyttedetalj som inte har någon större betydelse för berättelsen i dess helhet. En sådan bisak som inte ska laddas eftersom det medför merarbete - för i slutändan ska det ju förklaras, eller än värre; den riskerar att dra ut berättelsen på villovägar.

Så. Jag tar ett steg tillbaka. Söker en förklaring, löser onödiga mysterier innan de blir mysterier. Skriver vidare om något alldagligt, en småsak som knappast kan betraktas som en tråd.  

Om cliffhangers

Cliffhangers. Ett avbrott i flödet, i värsta fall reklam. (Inte så ofta i böcker, dock - tack och lov.) Läsaren måste ta sig genom en annan passage för att få reda på hur det går för den stackare som författaren lämnat dinglande över ett stup. Läsa den ena sidan efter den andra.

En cliffhanger kan driva läsaren framåt, men också att få denna att lägga ifrån sig boken. Dan Brown skriver cliffhangers så att det gränsar till komik. Louise Penny driver mig till vansinne med sina.

Hos Penny dyker de upp på var och varannan sida. Jag tröttnar, lägger ifrån mig boken. Jag har länge varit nyfiken på hennes böcker, men det här överdrivna användandet av cliffhangers gör att den känns tafflig. På gränsen till usel. Och jag lämnar den oläst.

Cliffhangers. Hos Penny förstörde de en historia som (nog) skulle ha varit läsvärd utan. Hos andra har jag säkert inte ens lagt märke till dem. 

Jag minns inte om jag någonsin tog ett medvetet beslut om att inte använda mig av cliffhangers i Alster I, eller om det bara blev så. Det blir inga avbrott i mina scener, varje karaktär får berätta delar sin historia utan att någon annan avbryter. För det finns ju annat än cliffhangers som driver en berättelse framåt? Som intrigen, typ..?

Ok, det är klart att jag inte lägger ifrån mig varje bok som innehåller en cliffhanger eller två, men jag skulle vilja utfärda en varning för att gödsla en berättelse med dem - den kan få läsaren (åtminstone mig) att misstänka att det är det enda som finns. Ett simpelt trick att få en ointressant historia att bli läst.

*

ps. dessutom gillar jag inte ordet cliffhanger, vad katten heter det på svenska?

Om startsträckor

Ja, sådana där startsträckor som är flera dagar långa. Ett dokument öppnas, kanske två, det skrivs lite stolpanteckningar. Det testas, vad händer om kommatecknet flyttas lite? Först åt vänster sedan åt höger. Hur skulle det bli om väljer att radera kommatecknet, eller om jag skrev dit två, gjorde ett parentetiskt inskott?

Arbetet med kommatecknet varvas med arbetet att stirra på anteckningarna. Vad var det nu som jag planerade att skriva? Funkar det verkligen?

Sedan kommer insikten att det inte duger, ska det bli något skrivet är det bara att skriva. Så jag skriver; tätt, tätt, tätt står orden. Tät, tät står tvekan (Varför skriva något som ändå kommer att suddas?)

Men det är ju inte heller så lätt att tänka nytt när det finns en given ram, när det gäller att hitta nya ord till samma händelser, föra fram samma info. Annorlunda. Samma personer men helst i ett annat arrangemang. Andra ord ska föra fram samma betydelse. Så svårt, så mycket enklare att flytta kommatecknet först åt vänster, sedan åt höger.

Men så kommer dag tre (eller är det rent av dag åtta, dag tolv?) då det släpper. Och allt känns så rätt igen. Jag känner mig nöjd över att jag än en gång lyckades skaka om bokstäverna, bilda nya. Mycket bättre, och inte så tätt. Nu kommer det nog att fungera, nu när jag tog mig igenom startsträckan för den här gången.

Om en (tillfällig?) arbetsplats

Att skaffa sig en arbetsplats. Någonstans att ställa datorn, kanske i ett hörn av vardagsrummet uppe? Inte den mest idealiska platsen eftersom rummet är öppet för alla, saknar dörrar att stänga. Men likväl en plats för att sitta med datorn.

För nu går det inte längre att halvligga i soffan. Jag behöver skriva, inte tänka. Inte anteckna. Skriva. Jag har backat i Alster I. Sett över två kapitel som skavt. Fått en tanke från ett kapitel som kommer längre fram. Något som jag glömt. För att kunna skriva behöver jag en arbetsplats. Hörnet i vardagsrummet en trappa upp får duga så länge.

(Så jag längtar efter ett eget rum!)

Om genrer; Rediga böcker

Ja, det finns deckare förstås. Och chit-lit, fantasy, dystopier. Science fiction, romance, thriller, humor och så. Och så finns det Rosa böcker, Riktiga romaner och Rediga böcker.

Just idag skulle jag (i mitt yrke som bibliotekarie) samla ihop en liten hög med just Rediga böcker till en låntagare. Ja, ni vet, rediga.  Inte sådana – tänker jag mig – där kvinnor förvandlas till grisar eller män som vaknar upp och upptäcker att de förvandlats till kackerlackor (inte för att jag försöker peka ut några orediga böcker). Inget lullull, ingen uppvisning utan en historia. Ok att språket är fint, men att det är korrekt är nog ändå viktigare och viktigast är nog ändå den sammanhållna historien. Tänker jag mig.

Jag tänker mig att Rediga böcker är lite som böckerna som hör till genren Riktiga romaner. (Ja, ni vet väl alla vad som menas med en ”riktig roman”?) Fast ändå lite mer redigt, med rediga karaktärer som inte får psykbryt på hallmattan. Karaktärer som tar rediga beslut och får ett redigt slut. Eller lyckligt, för det är ju den logiska leden efter de rediga besluten som karaktären tagit. Tänker jag mig.

Om Pausberättelser

Pausberättelser. Lite så där som pausfåglar, sådant som man fyller ut en paus med. Läspaus, skrivpaus, bloggpaus. Fikapauser.

Pausberättelsen som fyller ut min tid just nu hör till de där novellerna som sysselsatte mig under sensommaren och den tidiga hösten förra året. Eller ja, om det nu är noveller eller en roman eller något annat; i vilket fall som helst är det en berättelse. Just nu handlar arbetet mest om tankar, utkast. En utveckling i idén. Anteckningar som ännu inte har nått ett sammanhållet dokument utan hittas på lösa lappar.

Det känns så skönt att bara få hitta på, så befriande att få tänka nytt istället för att traggla med en omskrivning. Att få skriva fritt, att få hamna på villovägar - det kan ju hända att det tar för villovägar i själva verket är den rätta vägen?

Jag har inga planer på att ge upp Alster I, jag återgår till den så snart jag får mer sammanhållen tid än fika- eller lunchpauser på jobbet, men tills dess lutar jag mig tillbaka med pausberättelsen.

Om en bloggpaus

Tjoff, så går en månad från bloggens liv och kommer aldrig åter.

Så vad var det som hände? Hamnade jag i ett maskhål, låg jag i koma? Tidsbrist, lättja eller kanske bloggkramp? Blev jag kidnappad, gick min dator sönder? Tröttnade jag på vintern, kom aldrig våren?

Nä, jag vet inte. Det bara blev så. Tiden gick. Det är sånt som händer ..?

Det ligger en massa utkast i korgen med blogginlägg. Tankar som jag aldrig tänkte klart, orkade inte formulera. Det samma hände med skrivandet under mars. Orkade inte formulera.

Så inget hände med Alster I under en månad?

Nja. Jo. Jag hann tvivla rätt mycket på Alster I. Men jag kom över tvivlet, främst genom att jag skrev mig fram till ett av mina favoritkapitel; ett av de där kapitlen som står i skarp kontrast mot de omöjliga kapitlen som jag aldrig får till. I detta favoritkapitel fungerar allt. Jag har hittat mitt språk och händelserna kommer i precis den ordning som de ska. Allt flyter. (Varför är inte alla mina kapitel så? Varför är det knappt mer än ett ynka kapitel så är så där perfekt?) Kapitlet gav mig en idé, och jag backade i arbetet. Tog mig tillbaka till ett annat kapitel som jag lämnat lite halvfärdigt så där. Och där fastnade jag, trots att jag vet vad jag ska skriva. Men så kom ju aldrig våren. Och så skulle jag packa för vi skulle ju flytta. Och så flyttade vi. Och så är allt i oordning. Och vem kan skriva när man knappt hittar sin dator?

Ok, undanflykter och sånt. Men vad hände med den där deadlinen, den som inföll den 1.a april... eller var det den 31 mars?

Ja just ja. Den. Men den lyckades jag skjuta på. För det hände något som medför att jag inte kommer att kunna ägna mig åt att renovera så mycket som jag hade tänkt mig. Jag får loss skrivtid och slipper jäkta mig igenom Alster I. Men än dröjer det nog några dagar innan jag kommer igång igen. Just nu ligger jag på soffan på torpet - dit vi flydde flyttkaoset hemma. När vi återvänder hem måste vi städa ur ett stort radhus och försöka få till en slags grundordning i det nya hemmet. Men sedan ska jag nog komma igång med livet igen. Och så blir det ju vår snart. (Även om jag tvivlade lite på det under gårdagen då den finaste jule-snön föll över Hälsingland.)

Hursomhelst så tror jag att jag har bloggpausat färdigt för den här våren.

Om Cirkeln, Eld och ljudböcker i allmänhet

Ljudboken är, för mig, något som tar plats mellan två punkter; ”under tiden”. Det där som sker under tid det tar att cykla eller promenera från jobbet och hem, hemifrån till jobbet. När destinationen nåtts stängs boken av i väntan på nästa tillfälle jag hamnar mellan två punkter. Att sitta still och lyssna på en ljudbok gör mig rastlös.

Så har det alltid varit och jag har aldrig saknat något annat… förutom när jag lyssnat på Strandberg & Bergmark Elfgrens Cirkeln och Eld. Den senare började jag lyssna på i fredags och blev barnsligt förtjust. Och fortsatte att lyssna när jag kom hem. När någon av familjemedlemmarna närmade sig för att prata lade jag mig till med min jag-är-så-himla-intresserad-av-vad-du-säger-masken samtidgit som jag fingrade otåligt på play-knappen.

Mellan stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen undrar jag varför jag blir så förtjust i böckerna om tonårshäxor från Engelsfors? Är det just på grund av stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen? Kanske för att jag har så lätt att relatera till den tynande bruksorten Engelsfors?

Vad det än är så är det lätt att göra sig bilder av det som sker i böckerna. Lätt att intressera sig för personerna och historien. Lätt att strunta i att man kanske själv borde skriva lite. Lätt att lyssna trots att det inte sker ”under tiden”.

Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...

Om kreativt skrivande

När jag lyfter på sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen får jag syn på den; broschyren från Linnéuniversitetet. Den om kurser i kreativt skrivande.  Jag snappade åt mig den på Bok- och biblioteksmässan, men var nog ändå mest intresserad av godisskålen i montern. Nu hajar jag till, blir sittande en stund.

Jag minns den första gången som jag funderade på att gå en skrivarkurs, det var omkring tjugo(!) år sedan. Jag vill minnas att det var någon i min närhet som pratade om en, kanske att personen själv hade tänkt gå. Jag kände mig lockad, redan då. Men full av hybris -

Jag behöver ingen skrivarkurs för att lära mig att skriva

- lät jag bli. Till mitt försvar kan sägas att jag skrev hyfsat bra på den tiden, vilket nog kan förklaras genom att jag läste mängder av böcker. Då var läsningen mycket viktigare än skrivandet, nu har det olyckligtvis blivit tvärtom – olyckligt eftersom jag påstår att det är genom att läsa mycket som vi lär oss att skriva bra. Ibland tänker jag att jag skrev bättre då än vad jag gör idag. Visst, jag har ett personligare sätt att skriva nu, jag kommer längre och kan avsluta berättelser, men är jag bättre när det gäller hantverket? (Ok, det borde jag nog vara, men är det så mycket bättre?)

Hursomhelst. Sedan den där gången för tjugo år har jag ofta tänkt på skrivarkurser, tänkt att jag borde. Jag vill ju ha tid till att skriva, att bara ägna mig åt skrivandet  – och det är väl det skrivarkurser går ut på? En gång anmälde jag mig till en kurs i skrivande med retorik som utgångspunkt (ni vet, det där som renässansens skribenter ägnade sig åt) på Högskolan på Gotland, men den kursen blev aldrig av. Tråkigt nog.

Men nu sitter jag här igen. Funderar. Går så långt som till studera.nu för att kolla läget bland högskolekurser i kreativt skrivande. Det visar sig att det finns en kurs på högskolan här i staden. Ska jag? Men hur går det för Alster I om jag ska ägna mig åt helt andra skivarövningar? Sedan upptäcker jag att kursen som erbjuds är en fortsättningskurs, och jag hittar ett spår av den grundläggande kursen.

Så blir mina planer på skrivarkurser skjutna på framtiden, igen, och broschyren från Linnéuniversitetet hamnar i papperskorgen. Eller är på väg att hamna, för jag hejdar mig och lägger tillbaka den i sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen. Det är bra att ha en påminnelse, tänker jag.

En kort reflektion efter kvällens bokcirkel

Vad futtig ens egen berättelse känns i jämförelse med Bulgakovs Mästaren och Margarita. Futtig.

Om ett bakslag

Det kändes som om jag befann mig på den säkra sidan i höstas. Ja, att inte bara vara några hårsmån närmare att bli klar med Alster I, utan nästan en hel hästsvans. Känslan kom av att jag istället för att skynda mig vidare kunde stanna kvar i ett ögonblick, en händelse, en dialog. Jag hade ro att börja fylla ut istället för att bygga på, skynda vidare. Jag hade koll på händelserna, visste var jag kunde stanna upp en stund. Jag tyckte mig se att en hel del av det som stod skrivet kunde överföras till boksidor.

Men nu?

Nej.

Nej. Nej. Nej.

Den här andra halvan av Alster I är inte i närheten av att vara likna en bok. Inte ens en bok som är illa skriven.

Jag har fått ordning på händelserna – har dock inte kommit så långt p.g.a. två förkylningar (två! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt att vara förkyld två gånger inom loppet av en månad) – men språket. Språket! Jag kan låta det stanna vid avslöjandet av att jag ryser av obehag när jag läser mina idiotiska dialoger. Vad tänkte jag på när jag lät dem passera i den förra omskrivningsomgången?

Så .Ett bakslag, alltså. Istället för att fylla ut måste jag börja radera. Skriva stolpanteckningar istället för att ägna mig åt att göra texten levande. Jobb, jobb, jobb. Nåja, det är väl bara att ta itu.

Hindenburg av Susanna Lundin

Behöver man vara säker på att ha förstått en bok för att älska den?



Jag läste och älskade. Hindenburg, alltså, men kan jag vara säker på att jag begrep den? Förresten, att begripa, behövs det? Förlaget skriver att Hindenburg är en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa. Huvudkaraktärerna Bertil och Prickly pear är leksaker. Eller är det en leksak och en flicka? Eller förresten, är de någotdera? Och om Prickly pear är en flicka varför kan Bertil ta ut hennes hjärta, lukta på det (det luktar lite surt och har en grönaktig ton), lägga tillbaka det för att sedan väcka henne?

Jag tycker, jag anar. Har jag fel? Men det finns inget behov av att förstå. Ju förr man upphör med att försöken och bara läser dess förr får man följa med. Älska det drömska, det poetiska, fantasifulla. Älska de där vindlande gångarna från torpet Hindenburg, till Los Angeles där de heta Santa Ana-vindarna blåser, och till underjorden.

Jag känner mig så himla nöjd över att ha läst en riktigt, riktigt, bra debutroman.

Tänkvärda ord

"Det verkar ju vansinne att först ägna år åt att skriva en bok och sedan inte ge ut den bara för att någon på ett förlag tackar nej."

                                                                              Richard Herold, SVB 2013:01

Om tålamod

Ett år har gått och det är återigen dags att minnas författarnas skyddshelgon Franciskus av Sales, mannen, vars helgonbiografi börjar med orden

Born in France in 1567, Francis was a patient man.

Och vad annat än tålamod gör honom lämplig som de varande och blivande författarnas skyddshelgon?

Det krävs tålamod för att skriva en historia, för att orka med omskrivning efter omskrivning. För att inte ge upp en historia. Bara ta det en gång till. (Ännu en gång? Ska jag verkligen skriva om allt ännu en gång?) Från början, mot slutet. Det krävs tålamod att skriva bara för att upptäcka att det inte duger. Tålamod att radera och tålamod för att inte tänka att det är klart när det inte är klart. Och sedan krävs tålamod för att - i likhet med Franciskus - nå fram. För att få folk att läsa vad man skrivit. I fallet Franciskus handlade det om tjurskalliga kalvinister, men det skulle lika gärna kunna handla om förläggare. Och den sortens folk.

Idag laddar jag med tålamod.

Om utkast 7 - en halvvägsrapport

Jag kom halvvägs med min omskrivning av Alster I idag. M.a.o. är jag på kapitel 13 av 26 möjliga. Hittills har det gått hyfsat bra. Kapitlen fram till nu har varit ganska lätta att skriva om (ja, förutom det där omöjliga kapitlet som jag väljer att glömma just nu). När det gäller vissa kapitel har jag inte ens behövt skriva om, bara putta & dutta. Men de kommande...

Jag visste att jag skulle stöta på hinder i denna "bortre" del av alstret. I min förra omskrivning, utkast 6, gjorde jag ändringar i själva kapitelantalet, något som förde med sig att ett kapitel togs bort och innehållet fördelades mellan de resterande kapitlen. Detta gör siffrorna 13 och 26 intressanta också ur en annan synvinkel, nämligen att 13 är det ungefärliga medeltalet för antalet sidor i ett kapitel, medan kapitlens Svarte Petter består av 26 sidor. Det känns lite som ... obalans.

Jag inser att det verkliga arbetet börjar nu. Det där arbetet som kommer att ta tid, kräva energi och tankekraft. Medan jag i princip kommer ihåg kapitelinnehållen utantill i den första delen av alstret så minns jag med nöd och näppe kapitlens huvudsyften i denna andra del. Det här innebär att jag måste börja med att skriva ut fem kapitel, läsa dessa, kontrollera innehållet, strukturera om och knyta ihop. Först därefter kan jag börja skriva om... Det känns som att jag skulle behöva en helledig dag bara för att läsa igenom dessa kapitel. Synd att jag inte stötte på det här i fredags.

ps. Alster I utspelar sig i nutid/dåtid, och det är fem nutidskapitel arbetet handlar om. Dåtidskapitlen fungerar åtminstone i sin helhet.

Om en 1-åring

För ett år sedan jag bestämde mig för att inte längre bara fundera på att blogga, utan började också göra det. Långt dessförinnan hade jag samlat tankar, noterat saker; liksom skrivit imaginära inlägg. Men så fanns där osäkerheten. Vill jag egentligen blogga, och vad ska jag blogga om? Det är en sak att tro att det finns massor att blogga om och en annan sak att verkligen blogga.

Jag trevade länge, i över ett halvår - vad är liksom värt att skriva om? Det är inte förrän jag gick in för att blogga om skrivandet som jag började tycka att det blev intressant. När jag var säker på att jag skulle fortsätta att blogga började jag lämna elektroniska spår. Före dess surfade jag helt anonymt, och skrev för ingen.

"Problemet" som inträffade just när jag trodde att jag var igång med bloggen på allvar var att jag samtidigt kom igång med skrivandet. Och eftersom jag lider av konstant tidsbrist så väljer jag att skriva. Inte blogga. Lite synd, för jag har massor av intressanta inlägg som bara väntar på att bli skrivna. Men den som väntar på något gott, sade den självgoda bloggaren, och gratulerade sig för sin ettåring.

Om att porla av lycka inför ett nytt år

Någon gång under annandagen hände det; jag började porla av lycka och förväntan inför det nya året.

Det kommer att hända så himla mycket spännande!

Som vad då?

Sambon lät inte lika entusiastisk, inte ens när jag gav exempel på allt som kommer att hända.

Men det kommer ju en ny sommar varje år...

Ja, sambon led inte av samma porlande förväntan inför det nya året som jag gjorde. Men så skriver han inte heller. Han kommer inte snart (hm) att avsluta sitt 7.e utkast av sitt Alster I och han kommer inte att - kanske, kanske - bli klar med sitt alster under det här året.

Faktum är att jag tror att jag kommer att bli klar med Alster I under 2013. Ok, jag har trott det förut och det har visat sig felaktigt, men nu ser jag hur historien växer; blir alltmer lik den historia som jag ville berätta från början. Så - chanserna är goda.

Därtill bloggar jag om skrivprocessen vilket också pressar (peppar?) mig att skriva vidare. Ja, chanserna är goda. Jag tror på det här. Det är därför jag porlar. Hoppas att ni också gör det!