Vinterscen

Utanför kontorsfönstret faller snön. Jag längtar tillbaka till torpet, till brasorna i vedspisen; i rörspisen.

Men jag sitter på jobbet. Tittar på snön som faller, kollar upp tågtider. Ska åka till Sthlm; till bokmässan som hålls i Finlandsinstitutet.

Halloween på torpet

Jag glömde cd-boken med spökhistorier hemma. Lika bra det. Vill ju våga sova också.

Om flödesskivande och villovägar

Det händer mitt i skrivandet, det där med att jag tvingas fundera över flödesskrivandets oädla konst.

Det börjar med att jag hittar en tråd, en idé. Så jag skriver. Är rätt nöjd, faktiskt. Tills jag skriver något som jag inte har planerat att skriva - men ändå fortsätter att skriva eftersom det går av bara farten. Någon skulle kanske säga att det är just här som "berättelsen får ett eget liv" eller att "karaktärerna tar över". För mig har det just inneburit att jag har hamnat på villovägar.

Det är inget fel på texten. Orden, meningarna, passar in. Blir rätt bra. Ett logiskt led. Det är bara det att. Att, att, att.

Flödesskrivandet har lett mig ut på en enkel väg. För enkel, rätt trist faktiskt. Återigen sitter jag med en halv sida "älsklingar". För en stund försöker jag få "älsklingarna" att passa in i helheten. Inser sedan att jag är ute på villovägar. Det är svårt att hitta tillbaka. Svårt att tänka nytt när jag just tänkt ... rätt? (Rätt så ointressant?)

För att ta mig tillbaka till texten, tillbaka från villovägarna, tvingas jag använda mig av flödesskrivandets ädla kompanjon; delete-knappen.

Om omöjliga kapitel

Ok. Jag går igenom två kapitel sedan fastnar jag. Inte oväntat, men lika irriterande varje gång.

Varje gång?

Ja, varje gång. Det är nämligen samma kapitel som jag fastnar med varje gång.

När det finns kapitel där jag bara behöver putta här, dutta där, för att allt ska falla på plats så kräver dessa kapitel stora omskrivningar. Jag placerar karaktären - i centrum för kapitlen - i olika sammanhang, jag omger henne med olika personer. Hon är i färd med att göra det ena i ett utkast och det andra i ett annat. Men inget fungerar.

Ok. Nu föreslår någon kanske det mest uppenbara

Varför inte skippa kapitlen?

Det går inte. Att skippa kapitlen är att skippa en karaktär. Utan denna karaktär finns det ingen berättelse. Punkt.

Ok. Lite bakgrund, kanske?

När jag en gång i tiden fick den första vaga antydan till berättelsen var det just med denna karaktär som allt började. Jag hamnade i mitt första skriv-flow och sida upp och sida ner fylldes av "Karaktär P". Genom åren har allt som jag då skrev om Karaktär P ändrats; det har blivit en helt annan berättelse. Grundhistorien är densamma, men karaktärerna har blivit tydligare. Också Karaktär P är tydligare. Jag har koll på henne, så varför har jag så svårt att skriva om henne? Varför duger inget av de sammanhang jag placerar henne i?

Eller duger de? Tänk om det bara är jag som vill mer än vad Karaktär P vill? Vad skulle hända om jag i denna omskrivningsomgång inte skriver om allt utan bara puttar och duttar? Värt att prova.

Om att åter närma sig en text

Det tar några dagar från att jag drömt den obehagliga drömmen, som jag skriver om i mitt förra inlägg, till att jag sätter mig framför datorn; vid berättelsen. Jag drar på det av rädsla för att texten är dålig. Samtidigt undrar jag hur länge sedan det var som jag senast gjorde ett samlat försök att skriva. Jag tror att det var mer än ett år sedan, förutom några enstaka tillfällen som inte har lett till skriv-flow.

När jag öppnar de första kapitlen känner jag lättnad. Det går att läsa det som jag har skrivit, det är inte så där uselt som jag ville minnas att de var. Det sköna med att låta texten vila så länge är att 1) jag är inte lika angelägen om att hålla fast vid "älsklingar", och att 2) jag har glömt texten, det som jag ville säga, och kan se vad det är jag faktiskt säger. Det blir enkelt, eller enklare, att skrota idéer som inte leder någonstans.

Den första meningen (kap 1) som jag känt obehag inför, men varit oförmögen att ta itu med tidigare, går att ändra med några tangenttryckningar. Var det inte svårare än så? Att ändra det som jag tidigare skrivit om och om igen men utan att kunna se vad det är som stör? Jag känner hopp. Jag tror att jag kan komma igång nu, tror inte att denna skrivaromgång kommer att bli en av de där en-dagars-akterna som jag ägnat mig åt under det senaste året.

En andra chans

Det händer att jag drömmer att jag lämnat ifrån mig Alster 1 (romanen). Senast det skedde handlade drömmen om att jag hade förkortat berättelsen och skickat in den till en novelltävling - en högst tveeggad upplevelse. På samma gång som jag - givetvis - önskade att jag kunde vinna en plats i en antologi, och de pengar som vinsten bestod av, ville jag på inga villkor vinna. Varför, varför, hade jag handlat som jag gjorde?

Ju längre drömmen led, dess värre blev min ångest. Jag önskade att jag kunde göra det ogjort! Jag skulle ha gjort vad som helst för att få en ny chans; en möjlighet att skriva den där historian som jag en gång började skriva på. Den där som jag ville/vill berätta, inte en historia som jag tröttnat på och slängt på skräphögen.

Så. Det var visst en dröm. Jag fick visst en ny chans. 

Drömmar är intressanta. Intressantast är de drömmar som går under ytan, de som sticker in sina kletiga fingrar i önskedrömmarna och vill förstöra. Drömmar som påminner om det som en gång setts som viktigt, det som fortfarande är viktigt men blivit bortprioriterat. Dessa drömmar får morgonen att kännas som en lättnad; som en ny chans.

Visst tar jag chansen?
 

På besök i en annan slags historia

Jag befinner mig mitt i ett samtal när jag lägger märke till kvinnan. Hon står ett tiotal meter ifrån mig, men verkar inte ta notis om mig. Så jag fortsätter mitt samtal. Ända tills hon höjer rösten.

Den här gången ser hon på mig. Hon är upprörd. Akustiken gör det svårt att höra allt som hon säger men jag förstår att hon är arg för att jag inte gör något. Att jag låter mannen slå kvinnan utan att försöka förhindra det. Men hon flackar med blicken. Jag blir osäker. Är det verkligen mig hon vill något?

Jag vänder mig om för att se om hon i själva verket talar till någon bakom mig, det är ju ditåt hennes blick flackar. Men där står ingen. När jag åter vänder mig mot henne utbrister hon

Ja! Just det!

Som om jag äntligen gjort mig mödan att se vad det är som pågår.

Jag inser att jag har hamnat i en annan slags berättelse. I en historia som utspelar i kvinnans sinne; en där en man tillåts slå en kvinna. Jag blir en karaktär som inte bryr sig, en av dem som ser men inte gör något.

Novellhybris

- eller oförmågan att låta en novell vara en novell.

Det började någonstans mitt i novellskrivandet, då jag klivit över den tröskel varefter det blir enkelt att skriva - när jag vet vad jag vill berätta. Det var då som jag började se novellen som en del av en större helhet; en novellsamling, kanske? En idé föder en annan och jag sitter med utkast och anteckningar till flera noveller. Det blir enkelt att skriva, att fokusera på tio sidor i istället för att försöka hålla greppet om hundratals sidor. En samling utan kravet på att en förändring på sidan åtta medför att jag måste ändra något på sidan ditt och sidan datt i tre andra noveller.

Men så händer något. Den röda tråden blir tydligare, den där personen som binder novellerna samman blir tydligare. Jag börjar tvivla på att det är noveller som mina tankar rör sig kring. Är det inte i själva verket en roman? En där flera personer medverkar för att berätta en historia?   

När jag inser det släpper jag novellerna. Inte för att historien är trist, tvärtom är den - som det brukar vara med nya historier - högst intressant. Jag släpper den för att jag inte vill dra igång ett nytt romanprojekt. Inte nu. Jag lägger novellerna i den digitala byrålådan. De får ligga där tills min novellhybris har gått över, tills jag åter kan se dem som enstaka noveller. I mitt stilla sinne undrar jag varför jag inte kan låta en novell vara en novell. Jag undrar också om det här är anledningen till att jag aldrig skriver noveller...

Mo Yan

Hm. Jag har inte läst Mo Yan, det här kan bli riktigt intressant. Bra gjort av Akademin att äntligen ge oss ett boktips, eller två. Ok, tre då (för vad jag förstod - har dock inte dubbelkollat - så är det endast tre av hans böcker som är översatta till svenska).  

Om vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande

Jag tror mig minnas att det började med Pamuk, det där med att jag började samla kulturellt kapital genom att jag faktiskt kunde relatera till innehållet i nobelpristagarens böcker redan när pristagaren tillkännagavs.

Alltså; jag hade läst - åtminstone några av - pristagarens böcker. (Nåja, nu är de pristagare som följer Pamuk kända för andra än bara akademiledamoterna - så de kanske inte ger så höga kulturpoäng - förutom kanske Pinter..?) Hursomhelst. Vad jag insett under dessa år, då jag berusat mig genom mitt höga kulturella kapital, är att jag saknar att inte känna till pristagaren på förhand. Vad jag vill är att introduceras till ett författarskap som jag har missat. Vad jag vill är att någon annan gör grovjobbet med att läsa sig igenom världslitteraturen och vaska fram guldkornen.

Så vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande är alltså följande:

1) Att det inte är en dramatiker 2) Att det helst inte är en poet - såvida denna/e inte är av Szymborskas kaliber 3) Att jag aldrig hört talas om författaren 4) Att det på inga villkor är någon som jag försökt mig på men inte tyckt om 5) Att det inte är en förhandstippad - amerikansk - man 6) Om det prompt måste vara någon jag känner till och ser jag att det är en kanadensisk kvinna - det finns flera så det är bara att välja en 7) Att det är en författare som klår både Morrison, Saramago och Gao (svårt, jag vet).

Tack på förhand!

En notering om inkonsekvens

Väl en trappa upp möttes jag av en man som ansåg att vi genast skulle förbjuda Facebook på bibliotekets datorer. Inget märkligt i att mannen var upprörd på grund av att flickor utnyttjades i detta forum - ”och så är det bara att titta på bilderna på bibliotekets datorer” – utom i hur snabbt han tappade sin trovärdighet när han möttes av motstånd.

Jag hade knapp börjat förklara varför jag inte ansåg att man ska frånta möjligheterna att använda ett social forum, innan han övergick från att värna om flickors integritet till att ösa sitt förakt över inkompetenta kvinnor ”hade det varit män som …” då minsann blablabla.

Fascinerad över hans usla skådespelarkonst, nyfiken på vad hans egentliga agenda var, kan jag inte annat än att sucka över den inkonsekvens en viss typ av personer visar när de möter motstånd. Ok, inte kanske bara ”en viss typ av personer”, visst kan vi väl alla tappa masken någon gång? Om det finns något som vi inte riktigt känner för, men tycker att vi borde känna för, visst kan det då hända att den bästa av oss glömmer hur man argumenterar för det? (Eller när vi försöker att ta till argument som inte kommer från våra övertygelser utan från en ”korrekt åsikt” som tror mottagaren håller sig med, men där det visar sig att vi tar fel?)

Efter att ha suckat färdigt funderar jag om det inte är mer vanskligt i det skönlitterära skrivandet. Det är ju här som en författare skapar karaktärer som är skiljer sig från författarjaget? Det borde vara få författare som - av misstag - låter sina karaktärer vara inkonsekventa på ett så tydligt sätt som ”Facebook-mannen” - för mer än så jobbar man väl med sin text? – men visst sker det. De flesta har väl någon gång läst en bok eller två där karaktärerna – förutom att de är öppet klichéartade - saknar trovärdighet på grund av - om ock vaga – inkonsekvenser i beteendet…?

Om en mässa

Visst, jag packade mig därifrån redan på fredagen. Några timmar efter att allmänheten släpptes in släpptes jag ut. Då hade jag gjort mitt i montern, plockat åt mig det gottaste (godiset) och köpt The Fantod PACK - "revealing you at your worst" - av Edward Gorey. Då hade jag gått runt, runt, i timmar och tänkt att jag sett allt - tills jag insåg att jag inte alls sett allt och gick lite till.

Jag har, ärligen, lite svårt att skriva om mässan. Jag vet bara inte vad jag ska tycka om den. Det har gått några dagar och det enda som jag kan dra mig till minnes är mina ömma tår - trots att jag hade hyfsat bra skor.

Kanske saknar jag något intressant att säga, tycka, eftersom jag for dit på arbetstid för att göra arbetspass? Kanske hade det varit annorlunda om jag hade åkt dit för att möta litteraturen, för att mingla? För att tävla om vem som kan få syn på flest författare? För att knyta kontakter och för få ansikten?

Så jag skriver inget mer. Inget mer än att jag blev lite sugen på att läsa Mikael Niemis Fallvatten.