Om att möta sin egen otillräcklighet

Jag fördriver tiden. Biblioteket har inga besökare - "tomt och skönt" som P O Enqvist (tror jag att det var) kallade sitt sommarbibliotek i Värmland, och visst så brukar jag också känna mig när jag kommer in i ett bibliotek som låntagare, men på andra sidan infodisken känner jag bara rastlöshet - så jag fördriver tiden medan klockan sakta tickar fram (eller nej, tickande klockor på bibliotek skulle ha skapat en rabiesepidemi för länge sedan.)

Hursomhelst. Jag fördriver tiden med att på måfå välja böcker, läsa den första sidan. Jämföra. Och jag häpnar över alla dessa första sidor som är så bra, så mycket bättre än min egen första sida.

Jag slår bort tanken på att öppna Google drive på min telefon, jämföra på riktigt; live. Istället låter jag mig störas av en malande ångest. Vem tror jag att jag är? Varför skulle just jag tro att jag har en berättelse som kan tillföra något? Stå sig i mängden?

Ok. Jag bläddrar i böcker som stod på bordet med tips om sommarläsning. Borde jag inte söka mig inåt hyllorna; med alla de böcker som ingen kommer på att skylta med. Inte nödvändigtvis dåliga, bara sådana som liksom inte lämnade det där bestående intrycket. Men jag möter det samma där. Min egen otillräcklighet; texter som jag inte tycker mig nå upp till.

Jag trodde att jag hade kommit över det här. På riktigt - faktiskt. Att min egen text inte skulle frammana denna ... ovilja. Denna känsla av att räcka till. Jag hoppas att detta bara är en tillfällig dipp...

Om dagen efter, och sedan

Den kommer redan på morgonen, dagen efter, när jag fortfarande ligger i sängen. Den där känslan av hemlöshet. För vad ska jag göra idag? Jag ska ju inte skriva, för jag är ju klar. Så, vad?

Och så fortsätter den. För vad ska jag göra på torpet när vi åker dit i helgen? Jag ska ju inte skriva. Så, vad? (Ok, där försökte jag lura någon - jag skriver ju i princip aldrig när jag befinner mig på torpet.)

Jag tänker att jag ju kunde börja på Alster II. Lite smått så där. Under vissa perioder har ju tanken på att ta itu med just tvåan varit det enda som drivit mig till att skriva klart ettan.* Att få börja på något nytt.

Men så finns ju löftet där, det som jag gav min familj; till den lilla tjonken, underbara:

"Vi ska ha en myssommar."

Och jag ska vara närvarande - den här sommaren ska jag köpa säsongskort till djurparken och vi kommer att hänga där varje dag. Typ. Så jag borde inte skriva, inte fundera alltför mycket. Inte fastna i något som riskerar att göra mig frånvarande.

Men att läsa då? Det borde jag väl kunna? Beta den där högen med både nöjesläsning och det där som jag tänker mig är research, eller snarare idéläsning. För jag är ju inte helt säker på åt vilket håll det lutar åt i Alster II.

Så jag läser, både nöjesläsning och det där som ska ge mig idéer. Och jag blir nöjd - tänker:

Vad jag är bra på att hitta rätt research/idéläsning. Det här var ju precis vad jag behöver. Så det är nog det här jag ska ägna mig åt i nuläget. Läsa, läsa. Och inte skriva, inte ens imorgon.



*ja, och nu ska inte "ettan" och "tvåan" läsas som Alster Del ett och Alster Del två. För Alster I är en helt annan historia än Alster II - det enda som förenar dem är att de är mina skrivprojekt. Samt att Helsingfors nämns (troligtvis) i de båda. Eller åtminstone Finland. (Fast nu när jag skriver det här inser jag hur sugen jag är att sätta igång med att skriva, åtminstone de scener som jag har koll på... fast det går inte... jag har ju lovat.)

Om den perfekta tidpunkten

… att skicka in sitt manus.

 

Det var tanken på den perfekta tidpunkten som höll mig upptagen i höstas. I höstas då jag också uppskattade att jag hade ca 2,5 veckors intensivt arbete framför mig för att slutligen bli klar med Alster I. Jag var så inne i skrivandet, det gick liksom på räls. Men samtidigt kände jag den där tröttheten komma smygande. För hur länge hade jag egentligen skrivit utan en ordentlig paus; jag som i vanliga fall skriver i ett halvår och sedan pausar i ett halvår?

 

Det var då jag började släpa med fötterna; började fundera på vilken som var den bästa tidpunkten för att skicka in sitt manus. September måste väl gå bort, på grund av Bokmässa? Oktober likaså, då är väl förlagen upptagna med tankar kring Frankfurtmässan? I början av november infaller allhelgonahelgen, så då är det ju ingen idé att lägga på ett kol förrän den helgen är avklarad? Och så plötsligt är det jul, fast då har jag redan tröttnat. Lagt av. För jag är så trött att jag knappt kan hålla mig vaken om dagarna.

 

Denna väntan på den bästa tidpunkten att skicka in till förlaget fick mig att skjuta på färdigställandet. Pauserna växte sig allt längre. Jag kom också till en punkt då jag verkligen frågade mig själv om det var viktigt för mig att skicka till förlag. Ville jag att Alster I skulle, till varje pris, bli en bok? (Svaret är nej, konstigt nog.)

 

Fast vänta nu... är inte våren den absolut bästa tidpunkten för att skicka in till förlag? Borde jag inte se till att ta mig i kragen under någon veckas tid och bli klar? Jo, det borde jag nog. Om inte annat så för att avsluta detta evighetsprojekt. Fast då händer det som alltid händer efter en längre tids paus:

 

Startsträckan, den evighetslånga.

 

Den som sträckte ut dessa 2,5 veckor till snarare 2,5 månader. Och så är det sommar, bara så där. Semestertider. Semestertider måste verkligen vara den absolut sämsta tiden att skicka in sitt manus till ett förlag. Åtminstone om jag går på min egen pre-semester-mood.

 

Fast sedan, när jag gått varvet (året) runt och funderat vilken tidpunkt som måste vara den absolut bästa att skicka in till förlag kommer jag på det:

 

Den perfekta tidpunkten för att skicka in till förlag måste ju vara när man har bästa möjliga manus att visa upp?