Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.

Om snö

Jag fick - den av Lacombe illustrerade - Snövit i julklapp. Läste ut Maxence Fermines Snö, och fick Anna-Karin Palms Snöängel.

Jag gjorde också en snöängel. Jag åkte på flera skidturer.

När solen sken gjorde det ont i ögonen. Snön gnistrade.

När vi åkte skidor på en väg över vilken snön tyngt ner träden till valvbågar tänkte jag på Alster I. En gång i tiden innehöll alstret  en beskrivning av liknande valvbågar. Fast sedan tröttnade jag på dem och raderade. Nu funderar jag på att återinföra vinterträden in i berättelsen.

Jag har samlat på tankar om snö, jag har samlat på lust att skriva.
Om några dagar sätter jag igång igen.

Om en lyckad research

Den lyckade researchen handlar inte om skrivande, men research som research, tänker jag, och gör ett inlägg av det. Researchen hör ihop med huset som jag och sambon köpt, det där renoveringsobjektet.

Lite bakgrund, kanske?

Ok. Någon gång på 70-talet tyckte husets ägare att de fönster som satt på huset var alldeles för omoderna - vilket ledde till att personen bytte dessa till alldeles hypermoderna 70-tals fönster. Dessa fönster a lá 70-talets energikris blev små - kanske för att de inte skulle släppa ut värmen, kanske för att man på den tiden tyckte att små fönster var det finaste som fanns.

Jag och sambon tycker lite annorlunda, vi tycker att huset har förlorat sina proportioner. Det ser inte bara knasigt ut utan är direkt fult. Fult fult fult. Men hur såg de ursprungliga fönstren ut? Frö att hitta svaret tog vi oss, under förra lördagen, till biblioteket i den kommande hemkommunen för att spana in lokalsamlingarna. Eftersom huset är ett gammalt arbetarhus så kan det ju vara med i någon bok om ortens lokalhistoria.

Väl inne på bibblan möter vi en grupp pensionärer som sitter och julpysslar.

"Vad roligt, kommer ni för att pyssla?"

Vi beklagar och berättar om vår egentliga ärende. Då blir det liv i stugan - det visar sig att det är hembygdsföreningen som håller i julpysslet. Vi får hjälp att leta i olika böcker, vi får tips på vart vi ska vända oss. Vi får också reda på att det en gång stod en simhall nedanför vårt hus - 10-meters bassäng; nakenbad för kvinnor på fredagar, detsamma för män på lördagar - telefonnummer byts och trots att vi inte hittar någon bild så känner vi oss glada. Vilka trevliga och hjälpsamma människor det bor i den blivande hemkommunen. Och varför tänkte jag inte på att vi kunde vända oss till hembygdsföreningen på en gång?

Det kunde ha slutat som en lycklig påminnelse om hembygdföreningarnas kunnighet om bygden, men icke. För när jag på söndagskvällen kollade e-posten så låg den där; bilden på vårt hus så som det såg ut någon gång före 2.a världskriget!

Fint va? Och kolla in de fina fönstren - hur kan någon ha fått för sig att byta bort dem?

Så, över till dagens lekton i research. Vill ni veta något om bygden - vänd er till hembygdsföreningen! Där finns både kunskap och människor med kontakter. Ett bonustips är också att vända sig till släktforskarföreningar om man behöver hjälp med lite "historiska grejer".

Hello måndag!

Vilken efterlängtad måndag, vilken efterlängtad vecka! Inte för att det händer något, utan just för att det inte händer något.

Förra veckan fylldes av kvällsarbetspass, födelsedagskalas, teater, bokcirkel, en tvådagarskonferens. Lägg till städning inför fotografering (inför försäljning) av radhus, och helgförmiddagar som ska ägnas åt att övningsköra i stan. En vecka som jag i vanliga fall skulle ha betraktat som intressant. Nu var den bara störande. Ett hinder för att skriva, ett hinder för att blogga (inte för att jag i vanliga fall direkt spammar min blogg med inlägg...).

Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte skriva. Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte ta mig igenom det där kapitlet där jag fastnat (ja, jag vet, det tar galet lång tid för mig att skriva om vissa kapitel). Jag känner en sådan tillförsikt inför den här veckan, jag skålar i champagne (eller höjer åtminstone min morgonkaffekopp) för att det äntligen är måndag!

"Trend 1: Tjäna pengar på slaskhögen"

Det kom till trender på e-boksmarknaden. Den första trenden som presenterades var att "Tjäna pengar på slaskhögen". Slaskhögen, d.v.s. böcker av egenutgivarna.

Slaskhögen.

Föreläsaren betonade att inte alla kallade den för slaskhögen, men menade att det inte var helt ovanligt. De som satt i föreläsningssalen, däribland jag, fick veta att vissa förlag skaffar dotterförlag i annat namn för att ta hand om dem, böckerna av egenutgivarna, för att inte förknippa dessa böcker med det etablerade (finfina?) Förlagsnamnet.

Det låter så krasst. Som om man rotar igenom en riktig köckenmödding för att hitta några kronor eller tior som man kanske har missat. Så krasst.

Jag har inga planer på egenutgivning av Alster I, inte ens om jag inte finner lyckan hos de etablerade förlagen, men ändå kändes det i själen. Jag tänker på all tid som ligger bakom varje manus. Jag tänker på alla de drömmar som man hinner drömma om sitt manus. Jag tänker på all besvikelse som refuseringar måste medföra. Jag tänker på hur man reser sig, börjar drömma den återstående drömmen; att kunna ge ut sitt manus som e-bok. Jag tänker på att ingen drömmer om att ens verk ska betraktas som en del av "slaskhögen".

På besök i en annan slags historia

Jag befinner mig mitt i ett samtal när jag lägger märke till kvinnan. Hon står ett tiotal meter ifrån mig, men verkar inte ta notis om mig. Så jag fortsätter mitt samtal. Ända tills hon höjer rösten.

Den här gången ser hon på mig. Hon är upprörd. Akustiken gör det svårt att höra allt som hon säger men jag förstår att hon är arg för att jag inte gör något. Att jag låter mannen slå kvinnan utan att försöka förhindra det. Men hon flackar med blicken. Jag blir osäker. Är det verkligen mig hon vill något?

Jag vänder mig om för att se om hon i själva verket talar till någon bakom mig, det är ju ditåt hennes blick flackar. Men där står ingen. När jag åter vänder mig mot henne utbrister hon

Ja! Just det!

Som om jag äntligen gjort mig mödan att se vad det är som pågår.

Jag inser att jag har hamnat i en annan slags berättelse. I en historia som utspelar i kvinnans sinne; en där en man tillåts slå en kvinna. Jag blir en karaktär som inte bryr sig, en av dem som ser men inte gör något.

En notering om inkonsekvens

Väl en trappa upp möttes jag av en man som ansåg att vi genast skulle förbjuda Facebook på bibliotekets datorer. Inget märkligt i att mannen var upprörd på grund av att flickor utnyttjades i detta forum - ”och så är det bara att titta på bilderna på bibliotekets datorer” – utom i hur snabbt han tappade sin trovärdighet när han möttes av motstånd.

Jag hade knapp börjat förklara varför jag inte ansåg att man ska frånta möjligheterna att använda ett social forum, innan han övergick från att värna om flickors integritet till att ösa sitt förakt över inkompetenta kvinnor ”hade det varit män som …” då minsann blablabla.

Fascinerad över hans usla skådespelarkonst, nyfiken på vad hans egentliga agenda var, kan jag inte annat än att sucka över den inkonsekvens en viss typ av personer visar när de möter motstånd. Ok, inte kanske bara ”en viss typ av personer”, visst kan vi väl alla tappa masken någon gång? Om det finns något som vi inte riktigt känner för, men tycker att vi borde känna för, visst kan det då hända att den bästa av oss glömmer hur man argumenterar för det? (Eller när vi försöker att ta till argument som inte kommer från våra övertygelser utan från en ”korrekt åsikt” som tror mottagaren håller sig med, men där det visar sig att vi tar fel?)

Efter att ha suckat färdigt funderar jag om det inte är mer vanskligt i det skönlitterära skrivandet. Det är ju här som en författare skapar karaktärer som är skiljer sig från författarjaget? Det borde vara få författare som - av misstag - låter sina karaktärer vara inkonsekventa på ett så tydligt sätt som ”Facebook-mannen” - för mer än så jobbar man väl med sin text? – men visst sker det. De flesta har väl någon gång läst en bok eller två där karaktärerna – förutom att de är öppet klichéartade - saknar trovärdighet på grund av - om ock vaga – inkonsekvenser i beteendet…?

Om improvisationskonst

Jag stod bredvid soffan, den som kvinnan som svarade i sin mobil satte sig tillrätta på. Det var något med kvinnans röst, tonläge, som fick mig att lystra till. Jag vände mig aldrig om för att se på henne, men utifrån den professionella tonen tänkte jag att hon kanske jobbar på en bank.

Det är egentligen inte mitt område, men om du berättar om ditt problem så jag ska se om jag kan hjälpa dig.

 Nämnde jag att hon lät mycket professionell? Som en försäkringstjänsteman, kanske?

Om jag förstår dig rätt så vill du veta om han har några känslor för dig?

Jag hinner knappt ta mig ur min förvåning innan hon fortsätter. Säger något om att hon fångar upp lite känslor från honom. En spåkärring! Tyvärr är jag redan på väg bort från henne. Jag hör inte resten av samtalet. Efteråt grämer det mig, jag borde ha hittat på en anledning att hänga mig kvar. Det som hänger sig kvar är min fascination över den improvisationskonst som en spåkärring måste besitta. Nej, jag tror inte att det är möjligt att få korrekta svar om sin framtid o.d. via telefonen á 19kr minuten. Kanske tröst, kanske hopp, men inte orakelsvar.

Men ändå. Att improvisera, att väga sina ord så att de skulle kunna stämma. Skapa en historia. Bli ett orakel. Låta trovärdig, professionell. Men så finns ju där brasklappen, "det är egentligen inte mitt område", ger det inte utrymme för att chansa lite till? Senare undrar jag också vad som var hennes område. Aktiemarknaden?

Tidskapslar

Okej. Den här gången satt jag en trappa ner. Önskade att musiken inte spelades på riktigt så hög volym.

Skämdes jag?

Det var finlandsfärjemusik. Finsk humppa, och gamla godingar. Örhängen?
Jag tänkte bara på heltäckningsmattor. På kromade möbler. På folk som gick omkring och funderade på vad de skulle passa på att köpa nu när de kunde köpa alkoholhaltiga drycker skattefritt. En liter starksprit eller två liter likörer? Likör är ju godare, men vad säger släkten i Finland om man kommer med två flaskor av något sötsliskigt istället för det där starkare som man inte behöver skämmas för att bjuda på efter bastun? Kommer de att tro att man har blivit … svensk?
Sedan undrade jag varför musiken som spelades var lika fastnaglad vid 80-talet som mina finlandsfärjeminnen. Men så förstod jag. I likhet med mig var de ansvariga för musiken instängda i en tidskapsel. Finland och 80-tal. Industrisemestrar. En tid då det var möjligt att ta finlandsfärjan, inte bara från Stockholm och Kapellskär, utan också från Gävle, Sundsvall och Umeå.

Någon gång i slutet av 80-talet, början på 90-talet, slutade jag att – regelbundet – tillbringa mina somrar i Finland. Det berodde på att mina föräldrar inte längre åkte dit lika ofta, men också att jag själv blev äldre. Hade annat att göra på somrarna. Ung-vuxen-saker. Den sista gången som jag tillbringade en längre tid i Finland – en månad! – passade jag på att fylla 18 år. Jag hade åkt dit med en vän, men våra vägar skildes efter ett tag och jag fick gott om tid att ligga i mormors kökssoffa och fundera över livet. Men det är en annan historia.

När jag nu satt där, en trappa ner, slog det mig att många av de andra i Sverige boende finländare, sverigesfinnar/ruotsinsuomalaiset, kanske gjorde samma sak. Slutade att regelbundet besöka Finland under 80-talet. Lade på locket. Kapslade in landet och dess kulturliv i det igenkännbara hos Katri-Helena, Dingo eller varför inte Kari Tapio? Så fast att inte ens Lordi kunde rubba det.

Men skämdes jag?

Nej. Eller jo. Kanske lite till en början, men sedan tog fascinationen över. Vi är mänskliga tidskapslar; fall för antropologer.