Om en andra läsning

När jag befinner mig mitt i en omskrivning tycker jag oftast att det jag skriver är bra. Särskilt efter att ha jobbat med en ny idé, löst ett problem eller bara filat tills något sitter. När jag lämnar texten blir det annorlunda. Den blir allt sämre och sämre. Tvekan och tvivlet infinner sig vid tanken på, minnet av, texten. Det händer (ofta) att jag, efter att ha återvänt, får mina farhågor besannade. Hur var det jag tänkte här? Vad är det här för uselt språk? Pinsamt - och så vidare och så vidare.

Roligt nog hände detta inte när jag dammade av texten för någon vecka sedan. Alltså innan jag planerade att skriva igen. Det verkade som att det stämde, det där som alfabetaläsaren sade ("Du kan skriva"). Ja, tills sist har jag nog lärt mig att skriva. Yes!

Ja, och det hände alltså innan jag beslutade mig för att lämna ifrån mig texten på riktigt. Alltså innan jag på allvar började tröttna på mitt beroende. När jag läste - ok, skummade - igenom texten nyligen för att veta var jag ska ta vid började jag snubbla. På fulord. På pinsamheter. Hur var det jag tänkte när jag tyckte att jag skrev bra? När jag tyckte att jag äntligen lyckats? Vem tror jag egentligen att jag är?

Ja,det är nog inte helt ovanligt att saker, texter, förändras efter att ha blivit "på riktigt". Men varför måste det vara så?

Om att tacka nej till att besöka bokmässan

Mm, nej till både resa och hotell. Bara så där. Inte ofta vi får åka hela arbetslaget, men det fick vi detta år. Till och med jag som bara jobbar på måndagar. Men jag tackade nej.

Om hur det kändes?

Jag ångrade det. Självklart ångrade jag det. Fast sedan tyckte jag att det var skönt. Vi skulle - i princip - bara vara där under torsdagen och sedan åka hem. Det är ju inte då det mest spännande händer. Fast sedan ångrade jag det igen. Och sedan tyckte jag att det var rätt skönt att kolla på seminarier på Kunskapskanalen istället för att knapp se och höra på plats.

Ett annat år ska jag försöka vara lite mindre tråkig. Ett annat år ska jag se till att åka. Hälsa på hos alla de bloggare som jag följer som är där. Men inte det här året.

Om att vara en omskrivning från klar

Jag är omskrivning från att vara klar med Alster I! Det här måste firas, hurra!

Synd bara att jag varit det de senaste fyra, fem, omskrivningarna. 

Det har tagit mig oacceptabelt lång tid att inse sanningen; jag är beroende av min egen text. Jag kan inte släppa den. Jag är beroende av att överträffa mig själv, att göra varje utkast till något mycket bättre än den föregående. Och visst har det blivit så. Självklart går det alltid att överträffa sig själv. Därtill går det alltid att utveckla, att kila in små små förändringar som i slutändan förändrar hela historien. Och som i sin tur kräver (minst) en till omskrivningsomgång så att historien hänger ihop i sin helhet.

Men om jag slutar med att försvara mitt beroende? Om jag slutar skylla min oförmåga att jobba med  beroendet genom att säga att historien ju hela tiden blir bättre, vad finns det kvar?

Jag tänker på tid. Jag tänker att det kanske har att göra med tiden som jag lagt ner på historien. Ju mer tid som investerats, desto viktigare att det är väl investerad tid? Eller har det att göra med drömmar? Alla drömmar som jag hunnit drömma om Alster I? Drömmar som drömt sig allt längre bort från (den krassa) verkligheten.Tänk om alla omskrivningarna bara upprätthåller en illusion om en lyckad historia?

Sedan kommer ursäkterna igen. Jag filar inte på Alster I, omskrivningarna är rejäla, riktiga. Alster I var absolut inte klar i sin förra omgång. Inte en chans. Det har faktiskt aldrig varit klar i sin helhet. Det är sant. Men sant är också att jag aldrig tillåtit det att bli klar i sin helhet. Eftersom jag ändrar så mycket har historien inte en chans att bli klar. Jag måste skriva om allt en gång till. Och en gång till. Hur många historier har jag inte skrivit i en och samma historia? Och många historier har jag inte missat genom att jag måste skriva klart Alster I först av dem alla...

Jag leker med tanken om att skicka in Alster I till förlag efter denna omskrivning. För ett avslut. Jag leker med tanken om att strunta i det där dokumentet som är fullmatat med ändringsförslag till nästa omskrivning. Nej, jag leker inte med tanken, jag försöker tvinga mig att tänka den, att acceptera den. Det är svårt. Skulle det vara lätt skulle det inte vara ett beroende... men jag är så trött, så trött, på mitt beroende...

Om att göra höst

Jag gjorde höst igår, i grönsakslandet. Plockade det sista som plockas skall, drog därefter upp växterna och slängde dem på komposthögen. I natt gjorde någon annan höst i Norduppland – vilka stormar! Vilken skrivarfeeling! Typiskt nog är det just på måndagar som jag jobbar (veckans övriga dagar är jag föräldraledig). Det var bara att sätta sig på bussen till jobbet.

Anyway. Att göra höst. Att avsluta något för att låta något annat ta vid. Själv har vi jag pausat renoveringen av huset för några månader framåt.* Den 20/9 inföll deadline för renoveringen av delar av nedervåningen och vi fixade det. Resten av höstkvällarna är därmed frigjorda för skrivtid! Hurra!

Så jag har sett fram emot att kunna skriva igen. Att ta mig tid att sitta med en text utan att känna skuld när den andra parten sliter med huset – ett renoveringsobjekt som jag insisterat på att vi ska köpa.  Har massor av lappar – anteckningar – att gå igenom. Massor av idéer som jag samlat på hög. I höst kommer mitt skrivande också att förändras lite. För hur länge kan man sitta med en och samma historia?

I höst gör jag höst. Avslutar för att låta något annat ta vid. Är det tänkt.

*Att en annan person direkt därpå drog i gång renoveringen av lill-toalett och hall har jag inget med att göra – det ska sannerligen inte få påverka min skrivtid.

Om man så levde i tusen år

Härommorgonen hade jag en insikt som följde med från drömmen till verkligheten, det vill säga insikten om att när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Alltså; när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Jag kan inte minnas att jag ens tänkt tanken tidigare. Med tanke på allt som går förlorat genom döden känns fantiserandet ganska futtigt. Jag menar, det är ju ändå inte på riktigt…

Men sedan tänker jag på allt som är på riktigt men ändå inte. Allt det där som man aldrig kommer att hinna göra om man så levde i tusen år. Allt det där som man aldrig upplever … förutom gång på gång i fantasin. Världarna som inte finns men finns. Resorna som man aldrig behöver packa för. De oändliga möjligheterna – som förstörs av döden! Vilken sorg!

 Nåja. Än är jag inte död. Än kan jag fantisera.