Jag
har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken
till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger
sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om
tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste
ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över
detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av
gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi
gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?
Det
ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som
ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och
tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med
sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en
databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som
återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?
Det
finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i
en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om
datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga
biblioteket. Typ?
Men
sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite
försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett
annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat
till en början.
”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.””Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...””Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”
Man
följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte
handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:
”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.
Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.
Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.
Innan
jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i
flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.
Jag
gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag
drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett
hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en
författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den
bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett
ersättningsexemplar?
Det
visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i
katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en
annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser
lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt
andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång
under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från
fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar
ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.