Om att åldras



Såna här hittar man bakom mitt torp...

Häromdagen fyllde jag 40, vilket får mig att skriva lite om att åldras.

Kris?

Nä, jag har så fullt upp att det skulle kännas lite lyxigt att ha tid för en liten kris. Men nej. Det här med att åldras handlar inte om mig själv, utan om mina karaktärer och det faktum att de inte åldras… fast de kanske borde? Eller borde de?

Jag började skriva Alster I för flera, flera, år sedan, så de har hängt med länge.  År, år och år. I berättelsen har ett läsår, 1984/85, betydelse, och under detta läsår var de tolv år gamla. Enkel matematik visar att de är lika gamla som jag. Fast ändå inte. För de är typ 32 och året är 2013.

Alltså ljuger de om sin ålder?

Nja, så kan man kanske säga. Om man vill skylla på dem. Eller så kan man säga att det är jag som är överkänslig, för karaktärerna bryr sig inte om ålder och i Alster I nämns inga årtal förutom 1984/85. Grejen är bara den att jag "vet" att de borde vara typ 40, men att de står stilla på samma ställe där jag mötte dem för åratal sedan. Borde de inte ha hänt lite mer i deras liv under de här åren som har gått? Borde de inte begära skilsmässa, skaffa barn, hitta en älskare? Byta jobb? Överleva cancer?

Okej. I brist på egen kris väljer jag visst att krisa åt mina karaktärer. Själva har de inte tid, det finns annat som händer, och har hänt, som är mycket viktigare. Verkliga kriser, eller åtminstone verklig kris. En händelse som får dem att förvånas att det finns "folk" som är känsliga för trivialiteter som huruvida de hunnit med allt som vanliga 40-åringar borde ha hunnit med...