Om att vara lack på tankar som dräller

Jag hade redan hunnit lägga mig, nöjd efter dagens skrivpass, som tanken dök upp: 

Men tänk om jag ska ta och sluta skriva.

Bara så där. Jag kan för allt i världen inte minnas att jag skulle ha tänkt tanken tidigare. Aldrig någonsin. Tvärtom har jag planerat för flera berättelser.

Till slut drar jag paralleller till vår pågående renovering. Utan att gå in på långdragna detaljer om dörr- och fönsterbyten, slipning av golv, höjda tak, murade kakelugnar osv osv, kan jag säga att det handlar om mer än nya tapeter.

Lite som Alster I. Vågar jag påstå. För putsar inte bara på ytan, utan höjer tak. Sätter in nya fönster.

Liksom när det gäller renoveringen tröttnar jag stundtals på det eviga arbetet. Räcker det verkligen inte med tre lager färg? Men mest tror jag att jag tröttnar på alla verktyg som dräller. Överallt. För det är väl inte meningen att penslarna ska samsas om utrymmer med tandborstarna? Inte sjutton ska man väl behöva flytta på byggstegen för att komma ut på balkongen. Är utrymmet bakom fåtöljen verkligen platsen för de verktyg som inte används för tillfället?

När det kommer till skrivande kan jag överse med datorn som dräller. De små lapparna med anteckningar är bara lite söta att hitta på de mest oväntade stället (i brödlådan? verkligen?) men jag känner mig helt lack på mitt huvud, mina tankar, som dräller. De är i vägen överallt. Stör under släktkalas, under frukosten i det gröna, soffmyset med Dudu. Tankar som tycker att man befinner sig på fel plats. (Borde jag inte skriva? Tänk om jag bara tror att jag kan skriva? Tänk om det är skit? Tänk om jag aldrig kommer att bli klar?)

Vill jag verkligen fortsätta att ha det så? Jag har ju andra projekt som ger mig samma tillfredsställelse som skrivande men som inte alls tar samma ”borde”-energi. Men kan man sluta skriva? Bara så där? Att bara titta åt ett annat håll tills man inte längre ser det som man försökte undvika?

Just nu hoppas jag att skrivtröttheten kan liknas vid renoveringströttheten. Att man, efter att ha pallat med till slutet – fast fan vad det tog emot – tar ett steg tillbaka och bara tittar på resultatet. Jag menar; kolla. Wow!

Och plötsligt har man all energi i världen till att fortsätta.

Kommer det samma hända när jag betraktar den slutgiltiga versionen av Alster I? Eller går det faktiskt att lära sig att sluta skriva?