I vanliga fall är jag strukturerad när jag skriver. Jag
börjar från början och slutar vid slutet. Inte att jag börjar med kapitel 5 och
tar sedan 2 och därefter 13 och så vidare. Har jag avslutat ett kapitel brukar
jag föra in ändringar – som jag kommer på senare – i ett särskilt dokument. Det
blir enklast och mest överskådligt.
Brukade jag tycka.
Nu hoppar jag hejvilt. Till den grad att jag ett tag inte
hade någon koll på vilka kapitel jag hade gått igenom och vilka jag har kvar. Därtill
jobbade jag både i Word och i det internet-baserade Dokument. Bara för att krångla
till det och tappa lite mer koll.
Det finns en anledning till mitt hejvilda hoppande: Jag
skådar ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar bli klar. Jag har inte längre en
massa möjliga utkast framför mig utan behöver se till att saker och ting nu kommer
i rätt ordning och så vidare.
Det har också lett till att kapitlen/dokumenten översållas
av kommentarer i fet stil. Typ:
Kolla att citatet stämmer
Tänk på att detta återkommer i kapitlen 6, 12 och 17
Kommentar på kommentar på kommentar. Vilket lätt ger bilden
av ett manus som inte alls är klart. Men det är mer klart än någonsin. Nu handlar
det om att jag måste få citat och händelser att stämma. Men det händer också
att jag upptäcker att det behövs research för att texten ska bli intressantare.
Då lämnar jag en kommentar om vad jag tänker mig ska stå, och låter
finslipningen vara tills jag kollat upp saker. Och lämnar ett spår av fet stil
bakom mig.
Jag tror att jag aldrig blivit så glad för fet stil som
nu. Det blir så mycket tydligare att jag börjar närma mig målet. För tänk om
nästa omgång bara kommer att handla om att rätta till det som står med fet
stil?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar