En notering om inkonsekvens

Väl en trappa upp möttes jag av en man som ansåg att vi genast skulle förbjuda Facebook på bibliotekets datorer. Inget märkligt i att mannen var upprörd på grund av att flickor utnyttjades i detta forum - ”och så är det bara att titta på bilderna på bibliotekets datorer” – utom i hur snabbt han tappade sin trovärdighet när han möttes av motstånd.

Jag hade knapp börjat förklara varför jag inte ansåg att man ska frånta möjligheterna att använda ett social forum, innan han övergick från att värna om flickors integritet till att ösa sitt förakt över inkompetenta kvinnor ”hade det varit män som …” då minsann blablabla.

Fascinerad över hans usla skådespelarkonst, nyfiken på vad hans egentliga agenda var, kan jag inte annat än att sucka över den inkonsekvens en viss typ av personer visar när de möter motstånd. Ok, inte kanske bara ”en viss typ av personer”, visst kan vi väl alla tappa masken någon gång? Om det finns något som vi inte riktigt känner för, men tycker att vi borde känna för, visst kan det då hända att den bästa av oss glömmer hur man argumenterar för det? (Eller när vi försöker att ta till argument som inte kommer från våra övertygelser utan från en ”korrekt åsikt” som tror mottagaren håller sig med, men där det visar sig att vi tar fel?)

Efter att ha suckat färdigt funderar jag om det inte är mer vanskligt i det skönlitterära skrivandet. Det är ju här som en författare skapar karaktärer som är skiljer sig från författarjaget? Det borde vara få författare som - av misstag - låter sina karaktärer vara inkonsekventa på ett så tydligt sätt som ”Facebook-mannen” - för mer än så jobbar man väl med sin text? – men visst sker det. De flesta har väl någon gång läst en bok eller två där karaktärerna – förutom att de är öppet klichéartade - saknar trovärdighet på grund av - om ock vaga – inkonsekvenser i beteendet…?

Om en mässa

Visst, jag packade mig därifrån redan på fredagen. Några timmar efter att allmänheten släpptes in släpptes jag ut. Då hade jag gjort mitt i montern, plockat åt mig det gottaste (godiset) och köpt The Fantod PACK - "revealing you at your worst" - av Edward Gorey. Då hade jag gått runt, runt, i timmar och tänkt att jag sett allt - tills jag insåg att jag inte alls sett allt och gick lite till.

Jag har, ärligen, lite svårt att skriva om mässan. Jag vet bara inte vad jag ska tycka om den. Det har gått några dagar och det enda som jag kan dra mig till minnes är mina ömma tår - trots att jag hade hyfsat bra skor.

Kanske saknar jag något intressant att säga, tycka, eftersom jag for dit på arbetstid för att göra arbetspass? Kanske hade det varit annorlunda om jag hade åkt dit för att möta litteraturen, för att mingla? För att tävla om vem som kan få syn på flest författare? För att knyta kontakter och för få ansikten?

Så jag skriver inget mer. Inget mer än att jag blev lite sugen på att läsa Mikael Niemis Fallvatten.

Det finns inga groupies i bok-utlånings-branschen

Eller:

Behöver jag ens nämna att jag befinner mig i Göteborg just nu?

Det fragila utkastet

Jag ligger i sängen med det första utkastet i händerna.

"Jag kan läsa det om du vill.", säger han.

Jag svarar att det inte är möjligt. Det är ju det första utkastet. Möts av oförstående. Förklarar vidare.

"Det är liksom ingen färdig text. Bara ett utkast där jag ska få koll på händelserna, förloppet, utrymmet som händelserna kräver. Det går ju inte att läsa det här!"

Kanske är jag ensam om det här, det här med att skriva oläsliga första utkast. Det här med att sätta punkt bara för att genast fundera hur jag kan ändra - förbättra - berättelsen. Nej, inte fundera; det är inte planen. Planen är att skriva en färdig text bara så där. Att sätta punkt och vara nöjd. Jag har aldrig varit med om att planen gått i lås.

Som häromdagen när jag äntligen satte punkt för en novell. Där satt jag och kände den där lilla glädjen. Så avslappnad i sinnet att jag plötsligt började citera en av Shakespeares sonetter - alltså den där sonetten som jag aldrig kan dra mig till minnes när jag försöker. Och så händer det, stroferna leder mig till tankar som leder till tankar som leder till att jag beslutar mig för att ändra gången i novellen... Ja.

Ok. Det är visst inte alls så att det första utkastet är ickeläsvänligt bara för att jag råkar få en ny tanke. Jag skriver utkastet för att få koll på själva novellen, sitter inte och filar på texten för att den ska vara bra (been there, done that; never finished) utan skriver för att föra berättelsen framåt.

Det är klart. Jag skulle kunna ge det första utkastet till andra att läsa; vilka mer än de som inte vet vad jag "egentligen" vill säga med texten är bäst lämpade till att säga om jag överhuvudtaget lyckas föra fram något som är begripligt? Men nej. Varför skulle jag vilja låta någon läsa ett alldeles för fragilt utkast där jag inte har gjort mitt yttersta på alla berättelsens/textens plan? Och inte bara riskera kritik mot den novell som redan är på väg att ändras, men också kritik mot mina planer att överhuvudtaget skriva något?

Ett rejält gräl rensar dina bokhögar

Mm. Fast inte så rejält, mer så där småtjurigt. Så där att du vägrar befatta sig med den som du just grälat med. Eller inte grälat; blivit så där irriterande irriterad på. Och eftersom han befinner sig nere så måste du upp; för att inte vara på samma våningsplan.

Det enda som finns att göra på det övre våningsplanet är att läsa; och det resulterar i att bokhögarna minskar med tre böcker. Riktigt imponerande, när var det som du senast läste tre böcker på en kväll?

Ok. Egentligen läste du bara ut en hel bok, dvs. Anja Snellmans Ivana B (riktigt, riktigt bra, tyvärr bara tillgänglig på finska - än så länge?). Den andra boken, romanen, snabbläses bara för att få lite koll vid läsningen av den tredje boken; en doktorsavhandling om den andra boken (och det var visst bara vissa delar av doktorsavhandlingen som är intressanta att läsa).

Innan det är dags att somna är du riktigt nöjd med den grälsjuka dagen; bokhögarna minskade ju med tre böcker. Plus den där som du hade hemma för att kolla om det var någonting att ha och det var den ju inte.

Fler grälsjuka dagar åt folket?

Om improvisationskonst

Jag stod bredvid soffan, den som kvinnan som svarade i sin mobil satte sig tillrätta på. Det var något med kvinnans röst, tonläge, som fick mig att lystra till. Jag vände mig aldrig om för att se på henne, men utifrån den professionella tonen tänkte jag att hon kanske jobbar på en bank.

Det är egentligen inte mitt område, men om du berättar om ditt problem så jag ska se om jag kan hjälpa dig.

 Nämnde jag att hon lät mycket professionell? Som en försäkringstjänsteman, kanske?

Om jag förstår dig rätt så vill du veta om han har några känslor för dig?

Jag hinner knappt ta mig ur min förvåning innan hon fortsätter. Säger något om att hon fångar upp lite känslor från honom. En spåkärring! Tyvärr är jag redan på väg bort från henne. Jag hör inte resten av samtalet. Efteråt grämer det mig, jag borde ha hittat på en anledning att hänga mig kvar. Det som hänger sig kvar är min fascination över den improvisationskonst som en spåkärring måste besitta. Nej, jag tror inte att det är möjligt att få korrekta svar om sin framtid o.d. via telefonen á 19kr minuten. Kanske tröst, kanske hopp, men inte orakelsvar.

Men ändå. Att improvisera, att väga sina ord så att de skulle kunna stämma. Skapa en historia. Bli ett orakel. Låta trovärdig, professionell. Men så finns ju där brasklappen, "det är egentligen inte mitt område", ger det inte utrymme för att chansa lite till? Senare undrar jag också vad som var hennes område. Aktiemarknaden?

Om det här med noveller

De dyker upp både här och där; novelltävlingarna. visst händer det att jag letar, i mitt sinne, efter en novell när det utlovas en belöning. (Bekräftelse?) Oftast utan resultat. Har jag ingen fantasi? Borde det inte finnas en mängd historier som pockar på att bli skrivna?

Visst finns det väl det, men i novellform?

Någonstans läser jag att novellen är bra att börja med, alltså för den som vill komma igång med sitt skrivande. Detta på grund av novellens korta längd. (Kanske också om man behöver öva sig i att avsluta en historia?) Den korta längden får mig att tänka på barndomens uppsatsskrivning. På det där som skrevs på modersmålslektionerna, i svenskan. Korta berättelser som fyller några sidor i ett skrivhäfte. Det roligaste som man kunde göra i skolan. Bara fantisera och leka, skriva något... kort. Hur enkelt som helst. Alla kan väl skriva en novell?

Om novellen läser jag, i Nordisk familjebok, att den

...upptar en händelse, i hvilken en snabb och spännande utveckling af en situation, tilldragelse af egenartat beskaffenhet träder istället för romanens episka bredd.

Mm. Snabb och spännande. Kort och innehållsrikt. Svårt. Det finns inget rum för att utveckla. Karaktärerna ska vara precisa utan att vara klichéer. Någon annanstans läser jag att novellen bär ofta sin mening i undertexten, i de ord som inte står på pappret. Då undrar jag i mitt stilla sinne om novellen verkligen är något för nybörjaren. Borde man inte ha jäkligt bra koll på skrivandet om man ger sig på novellen?

Men så finns de där; novelltävlingarna. Lockelsen i att skriva, lockelsen i att skriva något kort (enkelt?). Och så den där lilla tanken, den om att kanske, kanske, finns där en liten chans att fröken läser upp just min berättelse för hela klassen... 

Om bokjakt runt landets loppisar

Det finns loppisar och det finns loppisar. Det som skiljer dessa åt är kvalitén i de föremål som prånglas ut där. En del loppisar är fylla av fynd, en del fulla av skräp. Jag har sett min beskärda del vad gäller de båda i min jakt efter ett speciellt föremål; en bok. Och inte vilken bok som helst, utan Oryx och Crake av den vidunderliga Margaret Atwood.

Oryx och Crake har fattats mig så länge. Jag lånade den från Bibblan när den utgavs, men nöjde mig länge med att bara låna den, och låna om. Och låna. Låna om. När jag insåg att jag måste ha den i min samling fanns den inte längre att köpa, inte hos bokhandlarna och inte på antikvariaten. Och där startade en loppisresa som resulterade i tröstpriser. Köp för dölja det uteblivna köpet. Besvikelsen. (Jag har dock noterat att Atwoods Rövarbruden, Kattöga, Oraklet och Den blinde mördaren ofta finns på loppisar - obegripligt, med tanke på hur bra de är! - och kan inte annat än att uppmana folket till att köpa & läsa!)

Jag vet inte. Kanske hade jag hunnit bli luttrad. Besviken så många gånger att jag inte längre väntade mig något. Redan när jag hade letat mig fram till bokhyllorna - på det där loppiset som innehöll mest skräp - fnyste jag föraktfullt. ("Ja, här kommer jag då rakt inte att hitta boken!") Men så hände det.

Det hände verkligen. Där stod boken; Atwoods Oryx och Crake. Efter åratal av letande så stod den där, lika otrolig som en rejäl vinst på en trisslott. Nu undrar jag om jag inte borde köpa en trisslott, nu när lyckan äntligen vänt?

Regn, bara regn

Redan på jobbet noterar jag att det börjar mulna. Redan då börjar jag hoppas. Inte för att det har varit en fin sommar - vädermässigt - men visst finns det fortfarande rum för riktigt härligt tristväder? Så där så att det känns ok att sitta inne istället för att befinna sig i solen med avsikt att ladda upp d-vitaminreserverna inför vintern. (Så förnuftig man tror sig behöva vara!)

Och visst börjar det regna. Visst blir det riktigt härligt tristväder. Nu får jag sitta inomhus. Skriva och läsa. Läsa och skriva.

Men det är väl så som det brukar vara. Efter att semestern har tagit slut får det gärna bli höst. För det är då allt börjar på nytt. För det är då som jag kan tända en brasa (måste bara se till skorstenen blir lagad!). Det är då som jag skriver som bäst. Brukar jag intala mig. Det är då som jag ägnar de härliga mörka höstkvällarna åt ord och ord. Åtminstone är det min bild av vad jag kommer att göra under den kommande hösten. Det brukar oftast inte bli så. Förutom den nu kommande hösten, den ska bli ett undantag. Tänker jag mig.

Semesterläsning?

The truant, truant, pen of E påbörjade flertalet utkast om semesterläsning.
The truant, truant, pen of E började läsa så många böcker.
The truant, truant, pen of E läste dock inte ut så många av dem.

Gapar efter mycket, mister hela stycket?

Högen med böcker från Bibblan var nog alldeles för hög - det blev för enkelt att byta bok om en påbörjad verkade lite trist.

Så vad finnas det att säga?

- Det visade sig att det inte alltid går illa för Kalle Anka. Ibland slutar historien med att han semestrar på en ö i Söderhavet.

Att spara på böcker

Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.

Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.

Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?

Böcker som jag inte läste när jag gick på lågstadiet

Det fastnade hos mig, det som den unga poeten sade i en intervju.

"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."

Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.

Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").

Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"

Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)

Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?

Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

Romaner om Titanic?

Så. Idag är 100 år sedan Titanic lämnade Southamptons hamn. Mig hade det undgått att det var över 160 svenskar med ombord, och att de - tillsammans med finlandssvenskarna - gjorde (åtminstone som det är troligt enligt vetenskapsradion) att det näst mest talade språket på skeppet var svenska.

Det borde kunna utgöra ett underlag för åtminstone en berättelse om skeppets undergång ur svensk synvinkel, eller är Titanic något som bäst lämpar sig som storfilm, eller faktabok?