Om en ålderstigen dator

Jag påminns om tingens förgänglighet när jag upptäcker att det gått en kvart sedan jag tryckte igång datorn - och den fortsätter att hälsa mig välkommen. Bekymrad över att behöva stirra på en text som tidigare bara flimrat förbi lägger jag örat mot datorn. Lättad lyfter jag på huvudet - bara för att upptäcka att det som jag tog för ljudet av en arbetande dator är ljudet av katten som spinner.

Det är inte ett helt nytt beteende, det började för några veckor sedan. Jag undrar om datorn har börjat känna sig trött, kanske som en äldre dam? En som inte riktigt kan göra saker i samma takt som i den gjorde i sina ungdoms dagar. Om det går sju hundår på ett människoår, hur många datorår går det på våra år? Jag tror att mig minnas att jag har hört att en dator håller i 3-4 år. I så fall borde ett datorår motsvara ca 26 människoår? I så fall är ju min dator hela 182 år! Aj, aj, aj, då är ju datorn en riktig gumma!

Så jag väntar tålmodigt - och det visar sig att datorn orkar en kväll till. Det känns skönt. Kalla mig sentimental, kalla mig vidskeplig. Men jag vill gärna skriva färdigt Alster I på just den datorn. (Som alltså inte är den som jag använder för att skriva mina blogginlägg.)

Om vad jag gör för att komma vidare

Det går trögt, det här med att ta sig igenom det omöjliga kapitlet som jag skrev om för två veckor sedan. För ja, jag är fortfarande där (ok, jag tog lite semester från det). Visserligen har själva kapitlet lagt sig tillrätta. Det som utspelar sig i kapitlet hänger numera ihop med resten av historien, ihop med karaktären som för talet. Nu säger kapitlet något om Karaktär P. Det kommer (nog) att fungera den här gången.

Det är bara det att. Att, att, att.

När jag äntligen har "hittat" kapitlet känns det som ett första utkast. Det är så mycket som måste skrivas om. Småsaker som ska stuvas. Så många beslut som ska tas angående vad som kan stå kvar, vad som behöver filas. Jag drar mig för att arbeta med det eftersom den kommer att kräva så mycket energi. Eller drog mig för att arbeta med det, ända tills gårdagen. Då föll lösningen på plats, som av sig själv.

Så vad är tricket?

Att radera. Att ta bort varje ord, varje mening, som jag snavar på. Det kräver sin lilla radering, kapitlet förkortas oroväckande. Men i slutändan kommer alla raderingarna att göra kapitlet mer lättarbetat. I vissa lägen är det ju trots allt enklare att tänka helt nytt än att fila på varannan mening.

Om att se sina bloggtexter genom översättaren

Jag hittar Googles översättare. För skojs skull lägger jag den till mina gadgetar. Översätter mina egna texter till engelska. Jag börjar att läsa. Det börjar att klia. Det känns som att jag måste börja korrigera mina texter. Det känns som att jag måste skriva dem igen.

Men det är ju inte jag som väljer fel ord. Det är översättaren. Jag påminner mig om att en av reglerna för att skriva "bra" webbtexter är att hålla dem enkla. Så att översättaren - som alltid översätter till engelska i första hand - kan ge begripliga texter.

NoNaNoWriMo

 

November, den perfekta skrivmånaden. En kura-skymning månad, hela månaden lång. Kallt och mörkt. Regn. Har man tur så faller det snö – åtminstone så pass att det blir lite ljusare.

November, skrivmånaden. NaNoWriMo, National Novel Writing Month, en månad där 50 000 ord är målet. Vinnare är alla de som når målet.

Jag känner mig - som vanligt - lockad. Vill ägna månaden åt att skriva. Men för min del blir det - som vanligt - NoNaNoWriMo; för jag ska inte börja på en ny historia, ska inte få ur mig 50 000 ord. 

Jag följer ordräknare på olika bloggar. Undrar vad det är för historier som berättas. Blir det kura-skymning-historier? Historier där mörkret faller ikapp med regnet. Eller drömmer sig NaNoWriMo författarna drömmar fjärran från november? Drömmer om dagg, om lukten av solbränd hud? Jag undrar om någon av historierna blir en bok, en som också jag kommer att läsa.

Jag drömmer om en tid då jag kan låta november vara en månad av bekymmerslöst skrivande. Att räkna ord, nå 50 000; att känna mig som en vinnare. Kanske nästa år?

Vinterscen

Utanför kontorsfönstret faller snön. Jag längtar tillbaka till torpet, till brasorna i vedspisen; i rörspisen.

Men jag sitter på jobbet. Tittar på snön som faller, kollar upp tågtider. Ska åka till Sthlm; till bokmässan som hålls i Finlandsinstitutet.

Halloween på torpet

Jag glömde cd-boken med spökhistorier hemma. Lika bra det. Vill ju våga sova också.

Om flödesskivande och villovägar

Det händer mitt i skrivandet, det där med att jag tvingas fundera över flödesskrivandets oädla konst.

Det börjar med att jag hittar en tråd, en idé. Så jag skriver. Är rätt nöjd, faktiskt. Tills jag skriver något som jag inte har planerat att skriva - men ändå fortsätter att skriva eftersom det går av bara farten. Någon skulle kanske säga att det är just här som "berättelsen får ett eget liv" eller att "karaktärerna tar över". För mig har det just inneburit att jag har hamnat på villovägar.

Det är inget fel på texten. Orden, meningarna, passar in. Blir rätt bra. Ett logiskt led. Det är bara det att. Att, att, att.

Flödesskrivandet har lett mig ut på en enkel väg. För enkel, rätt trist faktiskt. Återigen sitter jag med en halv sida "älsklingar". För en stund försöker jag få "älsklingarna" att passa in i helheten. Inser sedan att jag är ute på villovägar. Det är svårt att hitta tillbaka. Svårt att tänka nytt när jag just tänkt ... rätt? (Rätt så ointressant?)

För att ta mig tillbaka till texten, tillbaka från villovägarna, tvingas jag använda mig av flödesskrivandets ädla kompanjon; delete-knappen.

Om omöjliga kapitel

Ok. Jag går igenom två kapitel sedan fastnar jag. Inte oväntat, men lika irriterande varje gång.

Varje gång?

Ja, varje gång. Det är nämligen samma kapitel som jag fastnar med varje gång.

När det finns kapitel där jag bara behöver putta här, dutta där, för att allt ska falla på plats så kräver dessa kapitel stora omskrivningar. Jag placerar karaktären - i centrum för kapitlen - i olika sammanhang, jag omger henne med olika personer. Hon är i färd med att göra det ena i ett utkast och det andra i ett annat. Men inget fungerar.

Ok. Nu föreslår någon kanske det mest uppenbara

Varför inte skippa kapitlen?

Det går inte. Att skippa kapitlen är att skippa en karaktär. Utan denna karaktär finns det ingen berättelse. Punkt.

Ok. Lite bakgrund, kanske?

När jag en gång i tiden fick den första vaga antydan till berättelsen var det just med denna karaktär som allt började. Jag hamnade i mitt första skriv-flow och sida upp och sida ner fylldes av "Karaktär P". Genom åren har allt som jag då skrev om Karaktär P ändrats; det har blivit en helt annan berättelse. Grundhistorien är densamma, men karaktärerna har blivit tydligare. Också Karaktär P är tydligare. Jag har koll på henne, så varför har jag så svårt att skriva om henne? Varför duger inget av de sammanhang jag placerar henne i?

Eller duger de? Tänk om det bara är jag som vill mer än vad Karaktär P vill? Vad skulle hända om jag i denna omskrivningsomgång inte skriver om allt utan bara puttar och duttar? Värt att prova.

Om att åter närma sig en text

Det tar några dagar från att jag drömt den obehagliga drömmen, som jag skriver om i mitt förra inlägg, till att jag sätter mig framför datorn; vid berättelsen. Jag drar på det av rädsla för att texten är dålig. Samtidigt undrar jag hur länge sedan det var som jag senast gjorde ett samlat försök att skriva. Jag tror att det var mer än ett år sedan, förutom några enstaka tillfällen som inte har lett till skriv-flow.

När jag öppnar de första kapitlen känner jag lättnad. Det går att läsa det som jag har skrivit, det är inte så där uselt som jag ville minnas att de var. Det sköna med att låta texten vila så länge är att 1) jag är inte lika angelägen om att hålla fast vid "älsklingar", och att 2) jag har glömt texten, det som jag ville säga, och kan se vad det är jag faktiskt säger. Det blir enkelt, eller enklare, att skrota idéer som inte leder någonstans.

Den första meningen (kap 1) som jag känt obehag inför, men varit oförmögen att ta itu med tidigare, går att ändra med några tangenttryckningar. Var det inte svårare än så? Att ändra det som jag tidigare skrivit om och om igen men utan att kunna se vad det är som stör? Jag känner hopp. Jag tror att jag kan komma igång nu, tror inte att denna skrivaromgång kommer att bli en av de där en-dagars-akterna som jag ägnat mig åt under det senaste året.

En andra chans

Det händer att jag drömmer att jag lämnat ifrån mig Alster 1 (romanen). Senast det skedde handlade drömmen om att jag hade förkortat berättelsen och skickat in den till en novelltävling - en högst tveeggad upplevelse. På samma gång som jag - givetvis - önskade att jag kunde vinna en plats i en antologi, och de pengar som vinsten bestod av, ville jag på inga villkor vinna. Varför, varför, hade jag handlat som jag gjorde?

Ju längre drömmen led, dess värre blev min ångest. Jag önskade att jag kunde göra det ogjort! Jag skulle ha gjort vad som helst för att få en ny chans; en möjlighet att skriva den där historian som jag en gång började skriva på. Den där som jag ville/vill berätta, inte en historia som jag tröttnat på och slängt på skräphögen.

Så. Det var visst en dröm. Jag fick visst en ny chans. 

Drömmar är intressanta. Intressantast är de drömmar som går under ytan, de som sticker in sina kletiga fingrar i önskedrömmarna och vill förstöra. Drömmar som påminner om det som en gång setts som viktigt, det som fortfarande är viktigt men blivit bortprioriterat. Dessa drömmar får morgonen att kännas som en lättnad; som en ny chans.

Visst tar jag chansen?
 

På besök i en annan slags historia

Jag befinner mig mitt i ett samtal när jag lägger märke till kvinnan. Hon står ett tiotal meter ifrån mig, men verkar inte ta notis om mig. Så jag fortsätter mitt samtal. Ända tills hon höjer rösten.

Den här gången ser hon på mig. Hon är upprörd. Akustiken gör det svårt att höra allt som hon säger men jag förstår att hon är arg för att jag inte gör något. Att jag låter mannen slå kvinnan utan att försöka förhindra det. Men hon flackar med blicken. Jag blir osäker. Är det verkligen mig hon vill något?

Jag vänder mig om för att se om hon i själva verket talar till någon bakom mig, det är ju ditåt hennes blick flackar. Men där står ingen. När jag åter vänder mig mot henne utbrister hon

Ja! Just det!

Som om jag äntligen gjort mig mödan att se vad det är som pågår.

Jag inser att jag har hamnat i en annan slags berättelse. I en historia som utspelar i kvinnans sinne; en där en man tillåts slå en kvinna. Jag blir en karaktär som inte bryr sig, en av dem som ser men inte gör något.

Novellhybris

- eller oförmågan att låta en novell vara en novell.

Det började någonstans mitt i novellskrivandet, då jag klivit över den tröskel varefter det blir enkelt att skriva - när jag vet vad jag vill berätta. Det var då som jag började se novellen som en del av en större helhet; en novellsamling, kanske? En idé föder en annan och jag sitter med utkast och anteckningar till flera noveller. Det blir enkelt att skriva, att fokusera på tio sidor i istället för att försöka hålla greppet om hundratals sidor. En samling utan kravet på att en förändring på sidan åtta medför att jag måste ändra något på sidan ditt och sidan datt i tre andra noveller.

Men så händer något. Den röda tråden blir tydligare, den där personen som binder novellerna samman blir tydligare. Jag börjar tvivla på att det är noveller som mina tankar rör sig kring. Är det inte i själva verket en roman? En där flera personer medverkar för att berätta en historia?   

När jag inser det släpper jag novellerna. Inte för att historien är trist, tvärtom är den - som det brukar vara med nya historier - högst intressant. Jag släpper den för att jag inte vill dra igång ett nytt romanprojekt. Inte nu. Jag lägger novellerna i den digitala byrålådan. De får ligga där tills min novellhybris har gått över, tills jag åter kan se dem som enstaka noveller. I mitt stilla sinne undrar jag varför jag inte kan låta en novell vara en novell. Jag undrar också om det här är anledningen till att jag aldrig skriver noveller...

Mo Yan

Hm. Jag har inte läst Mo Yan, det här kan bli riktigt intressant. Bra gjort av Akademin att äntligen ge oss ett boktips, eller två. Ok, tre då (för vad jag förstod - har dock inte dubbelkollat - så är det endast tre av hans böcker som är översatta till svenska).  

Om vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande

Jag tror mig minnas att det började med Pamuk, det där med att jag började samla kulturellt kapital genom att jag faktiskt kunde relatera till innehållet i nobelpristagarens böcker redan när pristagaren tillkännagavs.

Alltså; jag hade läst - åtminstone några av - pristagarens böcker. (Nåja, nu är de pristagare som följer Pamuk kända för andra än bara akademiledamoterna - så de kanske inte ger så höga kulturpoäng - förutom kanske Pinter..?) Hursomhelst. Vad jag insett under dessa år, då jag berusat mig genom mitt höga kulturella kapital, är att jag saknar att inte känna till pristagaren på förhand. Vad jag vill är att introduceras till ett författarskap som jag har missat. Vad jag vill är att någon annan gör grovjobbet med att läsa sig igenom världslitteraturen och vaska fram guldkornen.

Så vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande är alltså följande:

1) Att det inte är en dramatiker 2) Att det helst inte är en poet - såvida denna/e inte är av Szymborskas kaliber 3) Att jag aldrig hört talas om författaren 4) Att det på inga villkor är någon som jag försökt mig på men inte tyckt om 5) Att det inte är en förhandstippad - amerikansk - man 6) Om det prompt måste vara någon jag känner till och ser jag att det är en kanadensisk kvinna - det finns flera så det är bara att välja en 7) Att det är en författare som klår både Morrison, Saramago och Gao (svårt, jag vet).

Tack på förhand!