Om att inte tänka, bara betrakta

Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.

Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?

Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem. 

Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.

Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.

Om drömmar som blir till berättelser

Alltså. Drömmar som dröms under natten, på morgontimmen. Just den där drömmen som är den som man minns när man vaknar. Jag älskar att drömma, desto galnare ju bättre. Man blir så imponerad av sin förmåga att koka ihop en berättelse. Eller ja, oftast är det ju bara en fragment av en berättelse som drömmen ger. Sedan kan man ju försöka att koka ihop något av det. Om man kan, oftast kan man väl inte eftersom det ligger i drömmars natur att vara knepiga, ologiska.

Hursomhelst. I morse fick jag en berättelse. En början till en. Därför har jag under denna morgon - eller förmiddag jag och Knatten (som tur är) sover länge - varit väldigt frånvarande. I tankarna. För jag bygger på den där gratisidén som kom men drömmen.

Det är en berättelse för barn, kanske för min lilla tjej? För visst har också jag önskat hitta en historia som jag kan berätta för min den Lilla. Nu kom den. Nu gäller det bara att hitta lösningen; att få en knasig dröm att bli en berättelse för barn.

Om favoritkapitel

Jag har ett favoritkapitel, ett sådant där som jag återvänder till gång på gång; ett kapitel som jag tycker att jag har lyckats med. Trots att det gått flera år sedan jag skrev det får jag fortfarande den där wow-känsla. Kapitlet är fortfarande ledstjärnan för hur jag vill skriva. För i det kapitlet har jag lyckats. Alltså på riktigt. När skrivandet varit segt, motigt, har jag alltid kunna gå tillbaka till kapitlet och få tröst; jo, jag kan.

Det är bara det att det finns ett problem, eller hur?

Precis! För kapitlet sticker fortfarande ut, jag har inte lyckas bräcka det. Det är frustrerande att jag inte har kunnat imitera mig själv genom de resterande 25 kapitlen. Vad är det som kapitlet så speciellt, som gör det så där bra? Jag kan inte det där litteraturanalys, jag är en av de där bibliotekarierna som inte har läst en endaste poäng i litteraturvetenskap. Varje gång jag möter en låntagare som vill ha min hjälp med att välja ut en rysk klassiker att läsa får det blir pikku-ryssä-tanssii-urvalsmetoden (eller ole-dole-doff-urvalsmetoden).

Men borde man inte kunna begripa sig på sin egen text? Utan någon vetenskaplig analysmetod, menar jag?

Jo, man tycker kanske det. Och visst, jag har insett att favoritkapitlet är vitt och brett men fokuserat på en sak. Typ. Men framför allt tror jag - och det är det som gör mig avundsjuk på mig själv - i just det kapitlet lyckats skriva smart. Inte så där hitta-på-smart utan inspirerat-utan-att-skriva-på-näsan-smart. Ja, jag tycker att jag fick till det riktigt bra. Och jag behövde inte anstränga mig. (Eller så väljer jag bara att inte minnas hur jag fick svettas.)

Det är inte det att jag vill att alla mina kapitel ska bli som mitt favoritkapitel. Jag vill inte bli övermätt, men jag vill ha mer balans och framför allt fler favoritkapitel. Det blir ju ensamt för den stackaren! Visst har jag favoritstycken i andra kapitel men det är inte samma sak.

Men det är klart; en favorit är en favorit är en favorit. Kan man inte få stanna där?

Om skrivar-november

Det är november och nästan alla skriver. Så ock jag. Jag skriver inte för att hitta något nytt, jag fortsätter på samma gamla vanliga Alster I.

Jag tänker mig att jag smittas av den skrivenergi som flyter omkring i atmosfären under denna månad. Jag ställer mig ett sånt där mål som jag själv tvivlar på - att skriva färdigt det här utkastet - men ändå kämpar för att nå. Jag tänker mig att jag kommer att klara det trots att allt pekar på det motsatta.

Nu har jag inte tid att blogga mer, har ju ett mål att passa.

Om notiser

"Polisen hittade pojken, en tioåring, som lämnade en fantasifull förklaring till sitt strövtåg i det farliga området."

Strax efter att ha läst notisen och lämnat verkligheten för en stund inser jag att det inte är just förklaringen som är det intressanta.

Det intressanta är att förklaringen viftas bort som fantasifullt. Varje spår av det äventyr (drakar? tidsresor?) som tagit slut vid spåret (om det nu har tagit slut..?) ses som en tioårings fantasier och istället för en full redogörelse (troll?) får det endast en notis i den lokala morgontidningen. Snopet!

Om att skriva med en yttepytteliten tjej

Ett yttepyttelitet knyte

Jag trodde att det skulle handla om tid. Om att ta sig, om att hitta. Kommer jag ens att vilja?

Det handlade om tid redan när den yttepyttelilla tjejen låg i magen. Tid som gick åt att må illa, tid som gick åt att vara galet trött under nio månader. Det var ett under att jag skrev alls med all den bomull som vadderade tankarna.

Visst handlar det om tid, men inte bara. Med en purfärsk liten tjej i mitt liv inser jag att det handlar också om att omvärdera. När jag ser på Beben och undrar hur man skyddar en sådan liten Liten kommer jag att tänka på en av mina karaktärer. Jag tänker på hennes förhållande till sin mamma. Hur hård hon tycker att mamman var. Nu får jag plötsligt mamman perspektiv, jag inser att mamman skyddar - även om hon saknar förmågan att förmedla att det är just det som hon gör.

Jag börjar planera för förändringar, förändringar som rör delar av texten som redan är klara - där jag inte hade tänkt att förändra. Än så länge är dock allt planer, för det handlar om tid. som jag kanske inte önskat hitta ännu.

Om att pricka in rätt årstid

Alster I börjar med hösten, inte för att jag började skriva historien på hösten utan för att hösten alltid har varit min favoritårstid. Det blir så kyligt, vackert. Kanske också för att hösten symboliserar det nya. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att studera, även under de år jag arbetat, vilket innebär att hösten varit en början på något nytt; en ny termin, en ny kurs. Nya kläder och pennor och block. Nya berättelser.

De skeenden i Alster I som utspelar sig i nutid utspelar sig under några höstdagar efter en lång indiansommar. Jag minns inte längre om det var indiansommar det året som jag började skriva min berättelse eller om indiansommaren dök upp i efterhand. Kanske lade jag till den i en senare omskrivning för att det passade in av någon anledning? För att det rättfärdigade något som redan har raderats?

Ja, nu är inte indiansommaren mer än en flyende detalj i berättelsen. Egentligen en av de där sakerna som jag med lätthet kan raderas eftersom den saknar vikt. Men jag raderar inte. Nix, för det är just där som jag är i omarbetningen just nu. I berättelsen har indiansommaren just slagit över i höst. Jeps! Precis som i min egen verklighet.

Det är väldigt sällan som stämmer för mig, det här med vilken årstid jag skriver om och vilken som pågår utanför fönstret. I mitt skrivande får jag ofta ägna mig åt att minnas årstider istället för att leva dem. Men det är väl antagligen så det blir när alla de fyra årstiderna dyker upp i berättelsen. Det känns ju lite onödigt att invänta rätt årstid när man som bäst ägnar sig åt att skriva. Så just nu njuter jag av att hösten äntligen har dykt upp efter denna indiansommar, och inte bara det; jag njuter av det kyliga grå vädret - det är ju precis det det som mina karaktärer upplever just nu.

Om en flyttkartong med innehåll som borde kastas

Jag går igenom en ouppackad flyttkartong, en av de där otaliga som hittas lite här och var i huset som renoveras. Den här flyttkartongen står i en skrubb som ska tömmas eftersom skrubben står på tur i renoveringslistan (eller ja, själva skrubben ska inte renoveras utan rivas för att ett annat rum ska bli större). Den här särskilda flyttkartongen innehåller mina dagböcker, almanackor, fotografier och så en massa anteckningsböcker.

Anteckningsböcker, ja. Alla dessa försök att skriva. Försök att lära sig, försök att hitta en berättelse, inte bara inledningar och enstaka händelser. Scener. Alla dessa ord som jag skrivit för att söka. Ord som jag varit stolt över, tyckt passat så bra. Ord som jag numera tycker är pinsamma. Som är fel. Ord och meningar som visar att det går att utvecklas.

Jag sitter på golvet bredvid flyttkartongen med minnen av hur det en gång började. Väger anteckningsböcker i handen. Läser lite, men bara lite eftersom jag inte vill kännas vid så dålig text. Jag frågar mig

Ska jag kasta det här?

Finns det någon poäng med att hålla fast vid gamla anteckningböcker med usel text? Jag har varit på väg att kasta dem länge, redan för femton år sedan hade jag en plan om att utveckla en ritual för att frigöra mig från en del av dem  (ja, det räcker visst inte bara att kasta rakt av), men då berättade någon som hade gjort sig av med sina tidiga alster att hon ångrade sig så. Att hon ville läsa dem, ville veta vad/hur hon en gång skrev. Kunde inte göra det ogjort. Så då lät jag bli.

Jag väger och funderar, skäms över texten. Jag borde kasta men lyckas inte. Inte den här gången. Heller. Men när? Hur gör man för att kasta, och när vet man att det är dags?

Om nattlig bokblues

Jag tänker på dem på natten när jag inte kan sova. På alla dessa böcker som är så bra, så välskrivna och intressanta och ... bortglömda. Böcker som får en recension här och en där. Kanske på flera ställen, men som ändå liksom förbises.

Jag tänker på bokens levnadstid, om natten tänker jag på dagsländor. Sådana som inte borde vara men som är. Om ett halvår kommer en färskvaran i pocket och sedan är det hejssvejs. Vad finns det för poäng?

Böcker, böcker, böcker. Så många bra, så lite tid. Läser en stund om natten. Väntar på nya böcker som ska komma. Undrar vilka jag kommer att missa.

Om det omedvetna skrivandet

Ja, det där med att liksom skriva en kuliss till en händelse; pränta ner de där orden som inte har så stor betydelse. Orden som gör att det som skrivs inte är poesi utan prosa. Inte nödvändigtvis utfyllnad men inte heller något som bär berättelsen.

Man skriver och tänker att det inte är viktigt, om man överhuvudtaget tänker. Kanske skriver man bara. Sedan är det dags för en paus, en stund på soffan. Kanske surfar man lite, tänker på annat. Men så händer det. Man kastar ett öga på utskriften på bordet framför sig och ser det. Lägger märke till det där som knappt var av vikt, det som kunde bytas ut mot annat. Tänkte man.

Och så sitter man där och känner sig ... dum? Eller smart? Vilken som än är den dominerande känslan så tänker man på det omedvetna, fascineras över hur det omedvetna ställer allt till rätta. För det som står skrivet är ju i direkt överensstämmelse med karaktären som betraktas, med det som redan berättats med karaktärens egna ord. Omedvetet har man gett sig själv en möjlighet att bygga vidare, ge en annan åsikt eller reaktion. En utomståendes synvinkel i förbifarten så där, utan att skriva på näsan ...

Hur kunde jag missa det här?

Kanske beror på att det aktuella kapitlet är skrivet ur en annan karaktärs perspektiv, karaktär X känner inte till att det hon lägger märke till har särskild betydelse för karaktär Y. I så fall har jag hamnat djupare i karaktär X än vad jag var medveten om. Kanske beror det på att det omedvetna (intuitiva?) skrivandet är mycket smartare än det medvetna (det uttänkta?) skrivandet? Det ger en möjlighet att skriva utan att skriva på näsan, något som (kanske?) ökar trovärdigheten? Eller så är allt bara en slump?* Intressant är det i vilket fall som helst.



* Jag har några riktigt bra exempel på slump - eller är det synkronicitet? - när det gäller detaljer i Alster I. Jag skriver mer om dem en annan gång, såvida jag inte glömmer bort det ...

Om ett oväntat skrivflyt

Ja, det här är högst oväntat. För det var med sinnesstämningen från mitt föregående inlägg som jag satte mig ner vid datorn häromdagen; en sinnesstämning som jag tänker mig att jag delar med Sisyfos när han inser att det återigen är dags att knuffa stenen uppför berget. Suck.

Ja, det är väl bara att...

Jag kommer inte ihåg vad det var Sisyfos var skyldig till.* Högmod? Ville han vara som gudarna, eller var det något annat? Jag vet inte om han någonsin kom (kommer?) att möta förbarmande men tydligen kan jag. Möta förbarmande, upptäcka att den där bautastenen är gjort av papier mache. (Ha!) Det är skrattretande enkelt att knuffa den uppför berget, är det ens ett berg som det handlar om? Det liknar ju faktiskt mer en nedförsbacke..?

Det tacksammaste är att skrivflytet infinner sig när jag ska ta itu med ett kapitel som satt krokben för mig under hela våren. Ett som jag inte tagit mig igenom, ett där jag inte har kunna tänka två tankar för att förbättra. Kanske beror skrivflytet på att jag tog mig i kragen och backade i berättelsen, skrev om de kapitel som jag lämnat för att skava? Kanske ska man helt enkelt inte analysera inspiration utan bara flyta med?

Hursomhelst. Det är skrattretande enkelt att skriva. När jag tar en lite paus och sätter mig på soffan för att vila ryggen hittar jag nya ord; en inledning till en novell. Kanske en till samlingen noveller (eller är det i själva verket Alster II?) som ligger och gror i gömmorna? Jag tar mig tid att skriva ner den utan att Alster I tar illa vid sig. Varför skulle jag inte göra det? Om det nu var högmod Sisyfos gjorde sig skyldig till tänker jag inte göra mig skyldig till det samma. Jag tackar och bockar och tar emot inspirationen när den dyker upp.

* minns inte och tänker inte heller surfa runt efter ett snabbt svar

Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.

Så varför denna drastiska åtgärd?

Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.

Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?

Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.

Om att skriva sig vilsen

Jag känner mig vilsen i det sjunde utkastet av Alster I, känner inte igen mig. Aldrig tidigare har jag ägnat så mycket tid åt en omskrivning. För ja, det är en omfattande omskrivning. Inte en runda där jag flyttar på kommatecken och pillar med ord. Det händer att jag raderar gamla kapitel och skriver nya. Ger plats åt för nya händelser som gör berättelsen mer intressant, mer sammanhängande.

Samtidigt som jag skriver nytt skriver jag också långsamt. Låter berättelsen ta tid, tvingar inte fram något utan låter tankarna flöda tills de hittar rätt. Låter mig inspireras.

Tillåter mig inspireras.

Men. Denna kombination av nya kapitel och en lång arbetsperiod får mig också att känna mig vilsen. Jag glömmer bort vad jag har skrivit. Lägg därtill det faktum att jag tidigare under vårvintern "ordnade till" några kapitel, att jag flyttade om stycken och händelser för att ordningsföljden skulle bli mer logisk, bara för att därefter backa tillbaka och ägna tid åt att skriva om kapitel som skavde.

Nu har jag återigen nått de kapitel som jag ... ordnade till. Och jag känner mig vilsen. Jag har gått från att komma ihåg kapitelinnehållet utantill till att tvingas fundera hur det nu var jag tänkte. Varför har ditten flyttats dit och datten hit? Varför tyckte jag att det var bättre att händelse x berättades från y´s synvinkel och inte från z´s - som ju var den som bar händelsen från början?

Ja, vilsen är ordet. Men jag tröstar mig med att det endast är två kapitel som är ordnade; därefter är jag inne på välkända marker igen - åtminstone för ett tag.

Om en massa borden under en semesterförmiddag

Det är så kvavt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske plocka undan det där skräpet på bordet, det är ju inte så svårt. Det ligger ju bredvid datorn och jag behöver bara sträcka ut handen och rafsa ihop det. Då har jag ju åtminstone gjort något vettigt.

Men det är ju inte mitt skräp, det är ju inte jag som ska plocka undan det..?

Tänker jag. Dessutom har killarna lovat att plocka undan det och jag kan ju inte riskera deras uppfostran genom att göra ett jobb som de lovat att göra. Kanske borde jag plocka undan sotluckan? Borde inte den ligga i köket när muraren kommer?

Jag tänker att jag borde skriva. Jag tänker att jag borde komma på något vettigt att blogga om. Istället lyssnar på jag på elektrikern pratar med F en trappa ner, i det utrymme som alltmer börjar likna ett kök. Jag tänker att jag borde hjälpa F med något. Kanske finns med som ett moraliskt stöd när han sågar taklister. (För er som aldrig har sågat taklister så kan jag säga att det är riktigt klurigt, särskilt när de är profilsågade.) Men så tänker jag att elektrikern nog tycker att tre personer är i ett blivande kök är "typ minst en för många".

(Nu vet ni ju inte det här men det här blogginlägget stördes av att jag började lyssna efter ett ljud - "Är det sopbilen?" - och gick ut för att flytta soptunnorna; inte för att jag vet om det är dags eftersom jag fortfarande inte har googlat på vad det är för dag idag, tisdag eller onsdag?)*

Sedan funderar jag vad jag ska blogga om, om jag nu inte kan fokusera på att skriva när jag hör hur folk arbetar en trappa ner och jag borde ju hjälpa till. Kanske om skrivandet, det där jätteansträngningen som är det enda som jag hunnit med under min semester (har haft en vecka nu - tre veckor kvar; tjohoo!).

Jag har dödat en darling.

Det tog en vecka av funderande innan jag insåg att det var det enda att göra. Det går att ha det kvar men det är inte värt besväret att krångla till ett kapitel för att ge darlingen en snygg ram; liksom bädda in den så där fint att ingen lägger märke till att man har bäddat in den lite så där. Och nu när jag har dödat darlingen så är det rätt enkelt att skriva igen. Så jag borde skriva. Men det är ju så kvavt, jag tror att jag väntar till kvällen. Eller så.



*det visade sig att jag hörde rätt, det var sopbilen och eftersom vi nu fick soporna tömda pga min försorg så kan man väl säga att jag gjort dagens ansträngning..?