Om såpbubblor

Såpbubblor, underbara vackra såpbubblor.

Mina snygga ord, mina tjusiga meningar.

Bara såpbubblor. 

Delete, delete. Suck.

Om kapitel 1

Jag har en prolog, så jag tänker mig att jag redan har skrivit den första meningen. Skrivit mig förbi det där som ska locka till fortsatt läsning.

Sedan slutar jag att lura mig själv.

Den första meningen är kuriosa, vare sig den finns att hitta i prologen eller i kapitel 1. Det är kul att få den rätt, roligt att dela med sig av. Men ingen betydelse, i sig, huruvida berättelsen kommer att läsas i sin helhet. Det gäller att få hela första sidan rätt, faktiskt hela det första kapitlet och kapitel 2 och 3 och så vidare. Faktiskt hela första halvan av boken, samt den andra halvan. Att få varje förstamening rätt. Varje kapitel intressant. Tycker jag, för sluta läsa det kan man göra på sidan 1, 53, 72, 138, 231. Ja, vilket valfritt sidnummer som helst. Dock ovanligt att man slutar att läsa på näst sista sidan. Tror jag.

Tillbaka till kapitel 1.

Det har funnits tider då jag önskat att jag kunde byta plats på det första och det andra kapitlet. Det andra är så mycket intressantare. Framför allt börjar det så mycket bättre. Men tyvärr. Alster I måste börja med det första kapitlet. Så det har bara varit att jobba på.

Jag tror att kapitel 1 kan vara det kapitel som jag arbetat mest med, därmed inte sagt att det är mest genomtänkt. Det har varit "klart" länge och oftast bara putsats i omskrivningarna. Tills jag tar ett steg tillbaka, och betraktar berättelsen utan att störa den med en massa tankar. Jag inser att karaktären som har ordet i kapitlet befinner sig på fel ställe. Så när jag började denna omskrivning visste jag att jag måste flytta karaktären från ett ställe till ett annat. Samt att jobba lite med slutet av kapitlet.

När jag sedan läser igenom kapitlet inser jag att jag har mer att jobba med än så.

I ett försök att få det första kapitlet intressant (kan det locka till läsning, tro?) har jag gjort det... obegripligt, åtminstone bitvis. Snåriga resonemang. Kompakta textstycken som få nog orkar ta sig igenom. Så, i betaversionen har jag fått stanna till. Reda ut och lätta upp.

Även om jag känner mig rastlös och vill vidare så har jag, tycker jag, kunnat hålla mig kvar. Det har varit (relativt) enkelt att skriva om. Jag misstänker dock att det kan finnas en eller en annan darling kvar, någon formulering som behöver stryka på foten. Men jag grubblar inte över det, jag låter de kommande betaläsarna säga sitt. Nu ska jag läsa kapitel 2...

Om att dagdrömma bort sin skrivtid

Jag kan inte hjälpa det, det är som att ryckas med av en tsunami. Jag kan inte sitta utan går omkring på nedervåningen, ser ut genom fönstret. Ser någonting helt annat än det som finns där utanför.

Jag tänker på en historia. En berättelse som jag ska skriva så småningom. Det är inte Alster II, eller Alster III. Tror jag. Det är en historia som jag har från början till slut - men som kräver ett speciellt språk. Därför skriver jag inte ner den nu. Utan senare.

Men jag tänker på den, dagdrömmer - ser bilder, spelar upp historien. Planerar efterforskning. Sveps med. Trots att jag borde skriva, sätta mig ner med Alster I. Hann ju inte skriva igår eftersom Bullen inte sov så länge som jag trodde. Slösade bort min skrivtid genom att läsa på bloggar - grämde mig resten av dagen. Nu försöker jag slå undan dagdrömmarna genom att blogga - att tänka på annat. Hoppas att kunna återigen ägna mig åt Alster I när detta inlägg är färdigskrivet. Fast, fy dagdrömmen flow:ar i mina ådror...

Om att blogga, eller grattis på 2-årsdagen..?

Den där tvekan, den hänger med hela tiden. Ska jag fortsätta?

Jag skriver betydligt fler utkast än inlägg. Finner inte alltid en mening med att publicera, publicerar sådant som jag tänker att jag snart ska radera. Tycker att jag borde ha tagit mig tid att tänka igenom ett inlägg. Men om jag hela tiden ska hålla på att radera finns ju snart inga inlägg kvar?

Tänker jag.

Men så finns där något som jag vill skriva om. Vill ha en plattform för tankar. Skulle nog ångra om jag slutade, om jag raderade bloggen. Det som jag bäst gillar med att blogga är att det är en övning i att skriva. Därför tänker jag att jag borde fortsätta. Därför tänker jag att det  är ok att blogga sällan - som jag ju ändå gör. Kanske till och med mer sällan? (Fast då blir det ju tomt här på bloggen..?) Eller så får jag energi och tid till att skriva mer? Om jag slutar att ägna så mycket tid åt att läsa så många bloggar så får jag kanske tid till att skriva mer? (Läser betydligt fler än vad som finns med i min lista över bloggar.) Om jag slutar att slösurfa?

Nåja. Jag fortsätter nog så som jag ändå kommer att göra; lite så som faller i mig.

Om en prolog

Det finns en prolog i berättelsen jag skriver. Eller prolog och prolog, mer en kort text som finns där i början. En halv sida tankar som inleder Alster I. Ord som ska säga något om berättelsen.

Ska säga.

Prologen, texten, tankarna, är en kraftig omskrivning av mitt första kapitel. Det som en gång i tiden var mitt första kapitel men som min allra käraste (och enda) syster sade något om som jag inte alls gillade. Hon nämnde en författare - som jag inte alls respekterar - och sade att den författaren började någon av sina historier på samma sätt. Med en dröm. Fy, tyckte jag, och skrev om. Skrev till något annat, i en annan form.

Texten, tankarna är alltså en del av mitt tidiga kapitel 1, det som sedermera delades i två delar och upphörde med att vara Kapitel 1. Blev till en prolog. Bland annat.

Jag är ganska så förtjust i orden. Men så tvekar jag. Är den längre relevant? Stämmer den fortfarande med berättelsen i stort? Men så kastar jag tvivlet åt sidan. En prolog behöver inte vara övertydlig, den får stå som den står. Jag hoppas att den kommer att bli kvar hela vägen, vilket inte alls är säkert. 

Om en Betaläsarversion

Ja, nytt år och nya ord. Eller samma gamla ord i en ny version, eller bara ytterligare en omskrivning. Egentligen.

I alla fall. Istället för att prata om Utkast 8 kommer jag att prata om en Betaläsarversion – för att påminna mig själv om vad som är poängen med det här utkastet, eller versionen (visst är det ändå dags att börja prata om en version istället för om ett utkast – ett utkast är ju ändå så … inte på riktigt. Och nu är det väl ändå dags för det lilla alstret att vara på riktigt?). Det är dags att låta andra läsa och tycka till.

Väl inne på Betaläsarversionen – och det 8.e utkastet – så borde man ju tycka att det inte handlar om särskilt omfattande omskrivningar, mest lite finlir. Men nix. Tyvärr inte. Jag kommer att fortsätta att skriva om kapitel, men jag tror att alla idéerna är på plats. Jag kommer inte att behöva tänka så mycket nytt, bara förfina och/eller förtydliga de idéer som redan finns. Hoppas jag.

Nåja. Vad som än händer som lovar jag mig själv att inte fastna när jag fastnar. Att ta hjälp av andra om jag inte kommer vidare. Att diskutera med betaläsare. Så. Att. Jag. Blir. Klar. Någon. Gång. Typ. (Fast ack, vilken skrämmande tanke; det där med Betaläsare.)

Om vad jag lovar

Det känns så hoppfullt att lova sig själv saker inför det kommande året, att ta sig tid att tänka igenom livet. Förväntningar, förhoppningar. Saker att sträva efter. Ta fasta på det som saknas, lösgöra sig från det som känns överflödigt. Därtill; en vilja att förändra något.

Under det här året vill jag läsa fler böcker, framförallt fler faktaböcker. Läsning för allmänbildning, böcker som krävs för bra berättelser. Eller varför inte ägna tusen sidor bara för att finna en detalj? Kanske bara för förströelse. Borde nog också blogga mer om böckerna som jag läser.

Under det här året vill jag också skriva färdigt betaläsarversionen av Alster I, och invänta domen. Men inte bara det, utan också att skriva annat - när andan annat faller på. Att inte vänta med att skriva något bara för att jag är upptagen med att skriva något annat. Varför ägna sig åt en turlista?

Det är inga stora saker jag lovar mig, mer sådant som jag hoppas på i ett liv som präglas av tidsbrist.

Om det år som var

En årssammanfattning, som sig bör, med högst femton ord:

Porlade av förväntan
inför allt som kunde hända.
Det bästa visade sig vara en Tjej.

Ett bra år (men fy vad trött jag var).

Om julberättelser

Det är tre dagar kvar till jul och jag tänker på julberättelser. Inte sådana som man läser utan sådana som man skriver.

Under de senaste jularna har jag ägnat mig åt en fantasyberättelse. Alltså; jag ägnar mig åt den enbart den under julhelgen. Julafton, juldag och annandag jul. Förvånansvärt vad enkelt det är att skriva tre dagar om året. Fast mest är det anteckningar, kanske något som kan likna en synopsis. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att skriva berättelsen. Den är mest till för att roa sig själv, att sitta tillsammans med någon annan och liksom... klura. Inte så mycket mer.

I år tror jag att jag hoppar över fantasyberättelsen. I år tror jag att jag ägnar mig åt den lilla berättelse som jag fick idén till i en dröm och som jag skrev om i inlägget Om drömmar som blir till berättelser. Jag tror att det bli lite lagom att ägna en (förhoppningsvis) lat julhelg åt.

Om den skrivmånad som var

Jag hade november som min stora redigeringsmånad, den månad då jag äntligen skulle få klart Utkast sju av Alster ett. Med tanke på att jag tvivlade stort på att klara målet gjorde jag bra ifrån mig. För oj, så jag skrev. Men klart blev det inte, för vissa kapitel krävde mer än andra. Jag fick ta till nya grepp, som det föregående inlägget visade.

Jag har inte skrivit något under december. Har inte tänkt att skriva något.* Men nu undrar jag om jag inte borde hitta tid för att skriva klart de få kapitel som behöver skrivas om? Det kunde ju vara trevligt att börja det nya året med ett nytt utkast? Därtill har jag ju redan börjat tänka på utkast 8. Har klart för vilka ändringar som ska in i kapitel 1 och 2 - för övrigt kapitel som jag trodde skulle klara sig utan omskrivningar (!). Ska jag eller ska jag inte..?

* Förutom att jag, min tradition trogen, tänkt att ägna julhelgen åt en helt annan berättelse.

Om att inte tänka, bara betrakta

Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.

Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?

Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem. 

Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.

Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.

Om drömmar som blir till berättelser

Alltså. Drömmar som dröms under natten, på morgontimmen. Just den där drömmen som är den som man minns när man vaknar. Jag älskar att drömma, desto galnare ju bättre. Man blir så imponerad av sin förmåga att koka ihop en berättelse. Eller ja, oftast är det ju bara en fragment av en berättelse som drömmen ger. Sedan kan man ju försöka att koka ihop något av det. Om man kan, oftast kan man väl inte eftersom det ligger i drömmars natur att vara knepiga, ologiska.

Hursomhelst. I morse fick jag en berättelse. En början till en. Därför har jag under denna morgon - eller förmiddag jag och Knatten (som tur är) sover länge - varit väldigt frånvarande. I tankarna. För jag bygger på den där gratisidén som kom men drömmen.

Det är en berättelse för barn, kanske för min lilla tjej? För visst har också jag önskat hitta en historia som jag kan berätta för min den Lilla. Nu kom den. Nu gäller det bara att hitta lösningen; att få en knasig dröm att bli en berättelse för barn.

Om favoritkapitel

Jag har ett favoritkapitel, ett sådant där som jag återvänder till gång på gång; ett kapitel som jag tycker att jag har lyckats med. Trots att det gått flera år sedan jag skrev det får jag fortfarande den där wow-känsla. Kapitlet är fortfarande ledstjärnan för hur jag vill skriva. För i det kapitlet har jag lyckats. Alltså på riktigt. När skrivandet varit segt, motigt, har jag alltid kunna gå tillbaka till kapitlet och få tröst; jo, jag kan.

Det är bara det att det finns ett problem, eller hur?

Precis! För kapitlet sticker fortfarande ut, jag har inte lyckas bräcka det. Det är frustrerande att jag inte har kunnat imitera mig själv genom de resterande 25 kapitlen. Vad är det som kapitlet så speciellt, som gör det så där bra? Jag kan inte det där litteraturanalys, jag är en av de där bibliotekarierna som inte har läst en endaste poäng i litteraturvetenskap. Varje gång jag möter en låntagare som vill ha min hjälp med att välja ut en rysk klassiker att läsa får det blir pikku-ryssä-tanssii-urvalsmetoden (eller ole-dole-doff-urvalsmetoden).

Men borde man inte kunna begripa sig på sin egen text? Utan någon vetenskaplig analysmetod, menar jag?

Jo, man tycker kanske det. Och visst, jag har insett att favoritkapitlet är vitt och brett men fokuserat på en sak. Typ. Men framför allt tror jag - och det är det som gör mig avundsjuk på mig själv - i just det kapitlet lyckats skriva smart. Inte så där hitta-på-smart utan inspirerat-utan-att-skriva-på-näsan-smart. Ja, jag tycker att jag fick till det riktigt bra. Och jag behövde inte anstränga mig. (Eller så väljer jag bara att inte minnas hur jag fick svettas.)

Det är inte det att jag vill att alla mina kapitel ska bli som mitt favoritkapitel. Jag vill inte bli övermätt, men jag vill ha mer balans och framför allt fler favoritkapitel. Det blir ju ensamt för den stackaren! Visst har jag favoritstycken i andra kapitel men det är inte samma sak.

Men det är klart; en favorit är en favorit är en favorit. Kan man inte få stanna där?

Om skrivar-november

Det är november och nästan alla skriver. Så ock jag. Jag skriver inte för att hitta något nytt, jag fortsätter på samma gamla vanliga Alster I.

Jag tänker mig att jag smittas av den skrivenergi som flyter omkring i atmosfären under denna månad. Jag ställer mig ett sånt där mål som jag själv tvivlar på - att skriva färdigt det här utkastet - men ändå kämpar för att nå. Jag tänker mig att jag kommer att klara det trots att allt pekar på det motsatta.

Nu har jag inte tid att blogga mer, har ju ett mål att passa.