Om kapitel 19

Det var för mycket, inte undra på att jag bara ville annat. För mycket att reda ut i kapitel 19, för mycket att omarbeta. Redan i våras jobbade jag lite med kapitel 19, och 20+21 (egentligen kapitel 13-21), med arbetet var på antecknings- och ny-synopsis-stadiet. Jag hade ändrat kronologin, och lite annat. Så jobbet som jag hade framför mig var sisådär lockande. För att överhuvudtaget komma igång krävdes en överblick av hela Alster I - som jag tycks ha glömt innehållet/ändringar i. Ajaj.

Men när jag väl fick överblicken var det förvånansvärt lätt att gå vidare. Jag känner att texten inte är perfekt i det skick ännu men jag vill inte fila, kan inte förrän jag vet att jag har koll på kapitlen 19-21 - eftersom alla dessa kapitel står inför omfattande förändringar.

(och det här inlägget skrev jag för mer än en vecka sedan, har bara glömt att publicera det...)

Om att bota skrivtrötthet

Jag ger inte upp. Kämpar med mina dokument, hänger mig kvar trots att jag verkligen skulle kunna tänka mig att se på någon tv-serie. Jag skaffar mig överblick över berättelsen, letar trådstumpar och skriver mellan raderna.

Skriver mellan raderna... använder du osynligt bläck?

Nej, bara lite plantering i andra kapitlen. För att  inte skriva på näsan men ändå leda tankar. Inte för att det är så lätt att leda tankar, folk tolkar som folk vill. Men det får vara så, det menar redan en av mina karaktärer (fast då angående att tolka målningar).

Och så händer det, jag känner lycka. Det finns ingenting jobbigt i att skriva, det är bara skär lycka.

Det här skulle jag kunna tänka mig att jobba med på heltid, tänker jag. 

Om skrivtrötthet

November... Jag kan inte undgå blogginlägg av folk som ger upp Nano-skrivandet. Som börjar prioritera annat, eller kanske bara tröttnar.

Själv är jag lika trött. Det kommer smygande, börjar med att jag öppnar andra dokument än de som hör till utkastet jag jobbar med nu. Liksom surfar runt bland mina egna mappar.

Ska bara kolla lite, heter det.

Men jag märker att jag fortsätter kväll efter kväll. Dagtid, under barnvagnspromenaderna, fungerar skrivarhjärnan. Jag talar in anteckningar i mobilen, längtar till kvällen. Men när kvällen kommer...

Ändå kan jag inte förmå mig att ta en paus. När jag är så här nära slutet är jag rädd för att pausa, rädd för att komma av mig. (Mina skrivpauser har ju en tendens att dra ut sig till det yttersta...) Så jag hänger mig kvar, läser gamla anteckningar, gamla utkast...  Bättre det än alternativet.

Om att nysta i hävan av förkastade idéer

Under åren lopp, och skrivandets gång, har jag provat mången mången idé till Alster I. Vissa idéer har bara levt en kväll, andra genom flera omskrivningar. Idéer har ynglat av sig, bildat ett pärlband av idéer, som sedan förkastats en efter en eftersom de inte längre fått plats. Kanske har idén inte passat den nya historien, andra har jag inte orkat skriva in i en ny kontext. Istället för att kämpa och tänka, har jag bara raderat.

Enklast så...

Ja, förutom att jag nu, när jag närmar mig slutet, kan inte längre blunda för avtryck av idéer som förkastats. Jag inser att jag skrivit som om idén, tanken, bakgrunden, fortfarande fanns där. Men det gör den ju inte... vissa saker saknar helt enkelt en logisk förklaring. Så nu ägnar jag tid åt att försöka nysta i härvan av förkastade idéer. Försöka minnas det där första fröet, leta mig tillbaka i utkastet för att hitta den bästa platsen för att återplantera det. Jag hoppas att jag lyckas, att historien i slutändan blir begriplig för andra än bara mig själv.

Om det första utkastet, och om karaktären P

Lite halvt om halvt nostalgiskt öppnar jag gamla dokument i datorn, anteckningar till Alster I. Läser illa skrivna dialoger (varför har jag sparat dem?), fragment som en gång passat in och utkast till något som var tänkt att ske. Jag påminns om något som jag glömt, dvs. att jag i mitt första utkast av Alster I lät en av huvudkaraktärerna, dvs. P, försvinna. Kanske dog hon, kanske inte. Borta var hon i alla fall, och det enda spåret av henne var hennes bil, dramatiskt nog övergiven på en parkering nära havet... De två andra huvudkaraktärerna blev kvar med hennes dagböcker.

Det finns ingen anteckning om var de två andra gör med hennes dagböcker, jag kan inte ens minnas hur jag tänkte. Eller kanske tänkte jag inte vidare, kanske förkastade jag idén eftersom den inte bar, eftersom jag inte kunde lösa det. Idén är så långt från utkast 7 att det inte går att komma längre bort. Det är faktiskt en helt annan historia. I den historien låg det stort fokus på karaktären P, faktiskt tror jag att jag helt fokuserade på henne. Men i och med att berättelsen tog en helt annan väg raderades dessa kapitel. Kvar blev karaktären, den där personen som jag sedan dess haft svårt att fånga. (Och nej, det går inte att låta henne försvinna, utan henne finns det faktiskt ingen historia.)

Nåja, vad jag ville med det här inlägget var egentligen bara att förundras över hur en historia kan förändras innan den är färdig...

Om att skönja slutet

Visst. Det är utkast 7 jag jobbar med, så jag har skrivit slutet. Flera gånger faktiskt. Och så har jag skrivit alla kapitlet som bär mot slutet. Det slut jag skönjer är på arbetet med Alster I.

Ok, jag har minst (minst? Skrev jag verkligen minst?) ett utkast kvar innan jag kan ta ställning till om det blev något av Alster I, om det liksom är något att ha. Satsa på. Men jag skönjer slutet. Allt det som skaver, och har skavt, är borta. Nu inser jag att jag inte kan fuska mig igenom de sista kapitlen, jag måste runda av, se till att det bär mot ett avslut inte ett slut. Så jag frågar mig om jag rundar av eller om jag liksom ... bara skriver mot ett slut.

Svaret är nog tyvärr att jag hittills skrivit mot ett slut, utan att runda av. Jag har litat till att slutet liksom kommer ... till slut.

Så här i slutfasen börjar jag ställa frågor till texten, sammanfatta för mig själv. (Så dags för det när jag är på kapitel 19 av 24 möjliga... ja, de tidigare 26 kapitlen har blivit 24 efter lite ihopslagning). Jag vet vad karaktärerna gjort, vad de. Jag vet hur de påverkar varandra, men vad är deras, var och ens, egentliga "quest"? Är den den samma som den alltid har varit eller har omskrivningarna påverkat det?

Nu gäller det att tänka, tänka, tänka. Och ta itu med kapitel 19, som jag bävar inför eftersom det - återigen - är ett ganska stort arbete jag har framför mig. Eftersom jag måste väga allt jag skriver mot det som jag redan skrivit...

Om kapitel 18

Egentligen kunde det här bli ett inlägg om mitt dåliga minne, men jag tror mig minnas att jag redan klagat på min glömska. Alltså vad gäller de omarbetningar jag gjort.

Visst. Jag hoppar ofta mellan kapitlen under arbetets gång. Det händer att jag behöver ändra lite i ordningen som saker och ting sker, ibland gör jag det för att väga nya idéer. Jag kollar liksom att allt stämmer längre fram. Och visst händer det att jag snabbskriver om något lite längre fram, eller raderar. Men oftast brukar jag komma ihåg att jag gjort det...

Ok, visst kändes det bra när det visade sig att jag redan jobbat om det mesta i kapitel 18 - åtminstone grovt. För det tog sin tid att få ordning på allt som kastats in i kapitlet, och allt som raderats utan att jag tagit hänsyn till kontexten. Stundtals kändes det som att det var omöjligt att hitta på något, till exempel behövde jag skriva en dialog som var småprat, alltså utan egentligen betydelse. Betydelsen låg i att det var småprat, men fy så svårt... vad småpratar man om för att få tiden att gå?

Nåja, till sist blev också kapitel 18 omskrivet. Någorlunda i alla fall...

Om en fläta

När jag nattade Lilla Tjejen passade jag på att tänka på slutet i Alster I. Slutet är skrivet sedan länge så det är egentligen inget jag behöver fundera på, jag gick liksom bara igenom det i tankarna. Bara för att ha något att tänka på. Och så slår det mig, jag lägger till en liten detalj. En fläta.*

Ja, en fläta som har betydelse i historien, och som jag inte vetat jag jag ska göra med så jag har liksom bara hoppats på att glömma den. En fläta som irriterar genom mina egna krumelurer i marginalen "vad hände med flätan?"

Nu vet jag vad som hände med flätan. Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto viktigare är det att flätan hamnar där jag just lagt den. Det som händer med, och kring flätan i slutet, förklarar ju faktiskt (ok, implicit då) saker som hänt i tidigare kapitel. Händelser som jag behandlat lite styvmoderligt. Jag kommer att få ändra lite i ett, eller två, tidigare kapitel, men det är så litet och fjuttigt att jag gärna gör det.

Hurra för ynkapynka detaljer som innehåller lösningar!


*Ok, det är något mer än just en fläta.

Om kapitel 17

Kapitel 17 är en milstolpe. Det är det sista kapitlet som berättar bakgrunden till händelser-som-komma-skall. Och givetvis undrar jag om jag nu fått med allt som krävs för att tolka det kommande. Fast jag tror det. Lägger faktiskt bara till en sak.

Sedan skriver jag om allt. Samma händelser med andra ord. Bara för att det ska flyta lite mer. Jag har några faktagrejer som jag måste kolla innan kapitlet är helt färdigt, men jag gör det snart. Sedan. Nu vill jag bara vidare. (Fast, tyvärr ser jag inte fram emot att omarbeta kapitel 18 - jag tror nämligen att det är ganska mycket som jag måste skriva om.)

Om kapitel 16

Faktiskt så ändrar jag inte mer än vissa ord i kapitel 16. Det är kanske inte ännu i sin bästa form men jag är väldigt angelägen om att komma vidare - jag har precis kommit på viktiga ändringar till den fortsatta historien...

Om kapitel 15

Ok, lika bra att säga det på en gång:

Kapitel 15 är mitt älsklingskapitel.*

Det är ett av de äldsta kapitlen i bemärkelsen att det är mest intakt - minst bearbetat. Det var här jag hittade stilen, språket. Här jag började skriva på ett sätt som jag gillade, och som jag sedan dess gjort allt i min makt att kopiera.

Kanske är jag inte ensam om att ha vissa kapitel, eller bara stycken, som jag återkommer till. Sådana där jag hämtar styrka, inspiration. Ord som jag läser när jag är på botten och tycker att jag inte alls kan skriva, sådan som får mig själv att ändra uppfattning - jag kan visst skriva! Det här är ett sådant kapitel!

Nåja. jag har faktiskt inte bearbetat kapitel 15 i den här omgången heller. Tror jag. När jag läste igenom såg jag ändringar, men minns faktiskt inte om jag skrev dem i våras eller i den förra omskrivningsomgången. Hursomhelst. Jag lämnar kapitlet utan att göra något annat än att glädjas över att det är jag som skrivit det.



*Alltså. så rädd jag är för att kapitel 15 ska visa sig vara en darling, att det efter alla mina omskrivningar inte längre får plats....

Om kapitel 14

När jag slutade skriva i våras var det på grund av att jag började arbeta efter barnledig, och att jag fastnade - början till kapitel 14 var verkligen inget att ha. Så det blev inget mer, då.

Under skrivpausen fann jag en ny början, och när jag åter började skriva fick kapitlet denna nya början, och därefter en slags mellantext som band samman den med den befintliga texten. Jag kämpade och filade - bara för att upptäcka att mellantexten var bättre. Och då fick den bilda en ny början. Bara för att jag skulle upptäcka att det inte fungerade och så var det bara att börja om på nytt. 

Men trots att jag skrivit, skrivit om  och raderat just början av kapitlet är det inte det som har präglat omskrivningen av Kapitel 14. Vad som präglat det är mitt dåliga minne.

Alltså. Jag kommer inte längre ihåg vad som hänt/händer i Alster I.  Missförstå mig inte. Visst kommer jag ihåg vad som har hänt, problemet är bara att jag också kommer ihåg saker från de tidigare utkasten. Saker som raderats. Jag kommer också ihåg tidigare utkast där händelser kommer i en annan ordning. När jag kontrollerar en detalj upptäcker jag något annat som jag glömt att jag lagt till, eller ändrat. Och hur mycket jag än läser så tycks jag oförmögen minnas min egen text. Den fastnar bara inte!

Efter många fallgropar har jag nu skrivit om kapitel 14, vad jag inte kan säga är att jag är klar. I kapitlet finns massor av kolla-upp-hänvisningar. Saker som jag måste kontrollera att de verkligen har sagt, eller gjorts, tidigare.

Ja, jag antar att det här är vådan av att vara borta från berättelsen alldeles för länge...

Om att inte hinna med NaNoWriMo

Novemberfeeling i oktober

Jag hade en plan. Planen var att medverka i NaNoWriMo,vilket i sig var en del av min plan att bli kvitt Alster I.

Tanken var att jag skulle vara färdig med det sjunde utkastet lagom tills novemberskrivet tog vid. De 50 k. ord som jag planerade att tok-skriva skulle få mig att släppa Alster I. Inte för att jag hade tänkt att skriva Alster II, utan bara ägna mig åt kravlöst skrivande. (Jag, som inte använder mig av synopsis, hade till och med en synopsis!)

Nu verkar det som att planen går om intet. För att hinna bli klar med det här utkastet skulle jag behöva hålla minst nano-takt. Och tyvärr...

Det grämer mig att jag kommer att missa NaNo. Jag ville verkligen medverka det här året. Jag ville tävla mig själv, peppad av tanken på alla andra som skrev. Jag ville undersöka en annan historia. Inte för att jag - med handen på hjärtat - tror att jag skulle ro alla dessa ord i land, men visst vore det något att försöka?

Men varför inte strunta i Alster I och skriva på en annan historia?

Omöjligt. Även om Alster I slutligen bara tar beslutet att lämna den i byrålådan så måste den bli klar. Jag har börjat nära en fix idé om att jag aldrig kommer att kunna avsluta en historia om jag inte avslutar just denna.

Fast det är klart, det är ju faktiskt 20 dagar kvar till november... Visst kan jag ändra mig? Visst kunde det vara nyttigt att skriva på något annat... Bara för den här gången?

Om en startsträcka som sträcker ut sig

Det som jag hittills har skrivit, sedan skrivartiden tog sin början i slutet av september, är en ny kapitelbörjan och en slags mellantext som knyter ihop början med den befintliga texten. I sin helhet handlar det om kanske två sidor text, max tre.  

Det handlar inte om att jag väljer att göra annat. Det har att göra med att jag tänker på texten. Ifrågasätter den. Alltså, inte att jag (just nu) grämer mig och tycker att den är dålig – så som jag skrev i det förra inlägget – utan funderar på om det som står där är logiskt.

Jag tänker också på kapitelstrukturen i kapitlen 14 och 18, funderar hur de förhåller sig till de övriga i alstret. Får alla karaktärerna det utrymme de behöver och ska ha? ”Pratar” de om samma saker? Hur stor chans är det att tre personer tänker på samma, eller liknande, saker? Att de ser på en händelse ur samma synvikel? Nej, inte mycket till chans där inte. Just nu känns det som att jag tvingar karaktären som för ordet i kapitel 14 och 18 att upprepa det de andra två karaktärerna har sagt och gjort. Och det går ju inte.

Därtill har jag svårt att komma ihåg alla ändringar som jag gjorde tidigare i våras. Var placerade jag informationen, vad sades och vad gjordes?  Vad tänkte jag på när jag beslutade att skjuta på et visst kapitel, och vad blir konsekvensen av att jag flyttar tillbaka det? Måste jag gå tillbaka i det redan omskrivna för ytterligare omskrivningar?

Nåja. Nu tror jag att har har det. Mer om det i ett senare inlägg. Nu försöker jag äntligen lyfta.