Om att hitta ett språk

Jag tror att jag har hittat mitt språk nu. Mitt uttryckssätt.*

Tänk alla de former jag använt mig av genom utkasten, allt från det enklast enkla till det mest tillkrånglade där också jag måste stanna upp för att funderade vad jag säger. Vad jag funnit, och fäst mig vid, är ett enkelt språk utan att det är förenklat. Mina halvsidorlånga meningar är borta. Vad finns det för poängen att försöka fånga allt en enda mening när man har flera hundra sidor till sitt förfogande? Men språket är inte förenklat till pekboks-nivå. Bara så där lite lagom.

Därtill har jag hittat en rytm. Ett sätt att ställa frågor och komma med invändningar som känns naturligt. Tycker jag. En stor fördel med att hitta rytmen är att jag inte alls fastnar på samma sätt som tidigare. När jag väl har en nyckelmening vet jag vilka frågor jag kan ställa för att komma vidare. Jag vet hur jag ska lätta upp en kompakt textmassa.

Om andra tycker att språket är ok får tiden utvisa. Själv tar jag mig vidare - fast just nu mycket långsamt; för vårtröttheten har jag ännu inget bot...

*och det tog ju bara nio-tio utkast av Alster I för att komma dit...

Om osäkra ord

För att svara på förra inlägget fundering så tog jag itu med kapitel 1 istället för att backa tillbaka. Jag tog ännu en sväng med att fila på inledningen, men såg också till att inte blunda för osmidiga övergångar. Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med hur kapitlet artar sig. De som däremot förvånar mig är antalet osäkra ord.

Det är nog så att jag borde ta och radera dessa osäkra ord. Kanske.
Dessa osäkra ord säger väl mer om den osäkerhet som jag en gång känt (när jag testat en tanke). Tror jag.

Bestämt.

Mina karaktärer är inte osäkra. Dessutom är jag säker på texten. Visst tvivlar jag på min förmåga att skriva, men inte på vad som ska ske, vad som har skett. Ändå finns där en massa ord som uttrycker osäkerhet. Ord som nog, väl, kanske. Bort med dem.

Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?

Alltså. Ta itu med utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.

 Jag har redan börjat skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En orm som äter upp sin svans, eller en berättelse vars slut är dess början. (Kan man göra den jämförelsen?)

 Alster I slutar i en dåtid och börjar i en nutid 30 år senare, men ändå befinner sig karaktärerna sig i varsin del av slutet i de första kapitlen. Även om de två parallellberättelserna är linjära så är de också cirkulära. Det var faktiskt en av tidigaste berättartekniska detaljerna som jag bestämde mig för. Jag ville att allt skulle kroka in i varandra, återkomma precis som kyrkoåret. (Kanske var jag alldeles för inspirerad av mina teologistudier vid den tidpunkten?) Jag vet inte längre om det faktiskt är så – skulle nog behöva lite distans till texten för att avgöra det. Men det var tanken, och i början (och slutet) är tanken fortfarande närvarande.

Jag har tidigare berättat att kapitel 3 är ett av de där kapitlen där jag snavar. Visst har jag lyckats skriva om trean så att de fungerar i det stora hela, men det skaver fortfarande. Och jag tror mig äntligen ha hittat ”felet”; det karaktären upplever här är inte cirkulärt, kapitel 3 tar inte vid där kapitel 23 slutar…

Så. Att backa tillbaka för att ha slutet i minnet när jag ska skriva om 3:an, (för slutet behöver ju också bearbetas) eller köra på 10:an och utgå från att det är början som bestämmer slutet, inte tvärtom?

Om att pilla och pausa

Jag tänker på den tid som jag lagt ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.

Jag tror på pauser. Har alltid trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten, det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt medan det medvetna ägnar sig åt annat.

Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, precis som tanken var, och satte genast igång med en genomläsning. Och blev besviken. (Som alltid!) All den där tid som jag lade ner på att skriva in all text igen, all den tid som jag tog mig för att radera alla sidospår och finurliga formuleringar. Alla älsklingar som fick stryka på foten – och det blev inte bättre än så här?

Allt i enlighet med sedvanan blev jag alltså besviken. Men det tog bara någon vecka tills jag hämtade mig, hämtade kraft. Jag såg sanningen i något som jag redan visste: de två första kapitlen måste skrivas om 1) jag måste få en helt ny början i kapitel 1, samt att 2) alla de pretentiösa formuleringarna i kapitel 2 måste väck. Problemet var att kapitel 1 och 2 är sådana som jag slipat och slipat och filat och slipat ännu mer. Tills de blivit oåtkomliga.  Tills varje kommatecken är en darling. Inte ens chans att det går att mjuka upp alla meningar så att det går att börja rucka på dem.

Eller jo.

Det finns en chans. Det finns alltid en chans, det gäller bara att vilja ta den.

Jag radera helt enkelt de första styckena, och se där! Det var möjligt att hitta en ny början. En som faktiskt hörde ihop med den historien som Alster I blivit i sin 9.e omskrivning och inte en början till utkast nr 2. Fortsatte sedan genom hela kapitel 1 och  vidare till kapitel 2 – där jag lyckades hitta direkta felaktigheter (hänvisningar till saker som raderats men som var så genomarbetade i det här kapitlet att det var närmast omöjliga att få syn på). Fast sedan hände det:

Jag började scrolla. Upp och ner i dokumentet. Jag började pilla. Skriva om. Skriva om igen. Pilla lite till. Tills jag inte kunde se vad som blev en förbättring. Varje mening kunde skrivas om hundratals gånger.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.

Om bokdrömmar

Jag drömde om Alster I igen.

Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika, men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:

De handlar i princip om att jag ”skrivit färdigt” Alster I, att den kommit ut som bok och om reaktionerna kring boken (eller bristen på dem). Det som förenar drömmarna är att jag med fasa upptäcker att jag inte alls var klar med historien; att den är helt osammanhängande och inte alls så där bra som jag hade tänkt att den skulle bli. Drömmarna handlar allt om att jag försöker övertyga skeptiker att köpa boken, eller att jag t.ex. hittar boken bortglömd på en lagerhylla. I drömmarna ångrar jag bittert att jag inte gav allt, att jag inte orkade hela vägen. Att jag lät/tillät att alstret bara blev halvfärdigt. Så också i den senaste drömmen, då drömmen glädjande nog visade att boken inte bara hade kommit ut i inbundet utan också i pocket. Det som jag såg som problematiskt var att – trots att den älskats av bokbloggare – inte hade recenserats i gammelmedia. Och givetvis behövde jag få skriva om boken så att också de skulle intressera sig för den. Ok.

Ok.

Och så till den utveckling som jag ser i mina drömmar:

Drömmarna har alltså utvecklats från att jag försöker övertyga skeptiska (eller obefintliga) läsare om att alstrets förträfflighet till att alstret faktiskt älskats av vissa. Men alla utmynnar i att jag önskar hett att jag skulle få möjlighet att skriva om berättelsen, att ge berättelsen den tid den behöver. Ibland har jag vaknat helt gråtfärdig, ibland bara lite nedstämd. Senast vaknade jag harmsen –  besviken för att jag inte nått så långt som jag ville nå (även om jag också kunde se fram emot de berättelser jag skulle  komma att skriva. De där som skulle bli så där bra som de bara kunde bli).

Mina bokdrömmar följer utvecklingen av det faktiska alstret, den historia som finns i min dator och som blivit bättre med åren och omskrivningarna. Jag vet också att berättelsen ännu inte är färdig. och jag vet genom min dröm (om inte annat) att det inte räcker att den skulle gillas, eller till och med älskas, av bokbloggare. Jag vill tydligen att den ska gillas och kommenteras av gammelmedia. (!) Kanske för att jag tror att de är lite hårdare i sina omdömen, och jag vill passera det nålsögat... Nåja.

Hursomhelst. Mitt i det omskrivningsarbete som känns oändligt tror jag att mitt undermedvetna vill trösta mig, få mig att det den utveckling som skett. Se bara några inlägg tillbaka, på refuseringsdrömmar ; även om beskedet inte var positivt så hade något älskat. Allt blir bättre med lite jobb, och vem vet; snart drömmer jag kanske att jag slutligen lyckats med mina omskrivningar. att jag har något som kan bli en bok.

Om pausberättelser, igen

 

De är här igen, pausberättelserna.

De överraskar, alltid. Borde inte göra det. Jag borde ha lärt mig att de, de nya idéerna, dyker upp när jag pausar från Alster I. Men jag tror att de överraskar eftersom jag har svårt att krysta fram idéer ”på beställning”. Tänk bara på alla de novelltävlingar som finns där ute, de som endast kräver några få sidor och … ja, en idé. En vettig (eller bara intressant) tanke att bygga vidare på.

Jag måste inspireras; ”få” den där idén gratis för att sedan bygga vidare på – att det sedan kostar att bygga vidare gör inget (även om jag föredrar ju inspiration hela vägen, förstås…)

Hursomhelst. Under min nuvarande paus från Alster I har åtminstone en idé hamnat på papper, i synopsisform. Och det är de som gör att pauserna inte känns som bortkastad tid.

Om att fortsätta

Ja, jag fortsätter. Gör ännu ett försök att bli klar med Alster I. Jag höll min förra deadline, men jag håller inte löftet som jag gav inför omskrivningen 9 – dvs. att lägga ner om jag inte blir nöjd. Jag kan inte lägga ner. Inte än, inte förrän jag inte längre kan skriva bättre, göra bättre.

 

Så det blir en omgång 10 också.

 

Omgång nio gav mycket. Det var en intressant upplevelse att skriva in texten i ett tomt dokument istället att bara skriva in ändringar i ett befintligt. Jag hittade så många små älsklingar, och knasiga felaktigheter, att jag trodde att jag äntligen fått tag på alla. (Tji fick jag.) Metoden gav så mycket distans till texten att jag kommer att fortsätta med detta. Kanske inte vid varje omskrivning, men varannan? Var tredje?

 

Hursomhelst.

 

Utkast nio innebar att jag raderade. Raderade, raderade, och raderade. Jag skrev till och fyllde ut – men det räckte inte. Texten hackar, det blir lite katalogstil över det hela. Så nu måste jag fortsätta arbetet med att fylla ut. Bli tydligare, läsligare. (Ja!) Ge detaljer, skriva in ljud. (Jag har upptäckt att det i Alster I inte finns något som låter. Jag beskriver inga ljud. Visst pratar folk, men därutom? Tystnad…

Och om jag inte blir klar med alstret i denna omgång? Ja, då fortsätter jag väl en omgån gtill. och en till, och en till och ...

Om tiden det tar...

Jag tänker på den tid jag lägger ner på mitt skrivande, jag tänker på hur lite det egentligen är. Och så tänker jag på vilken tid denna lilla tid tar...

Alltså. Jag har jobbat med utkast 9 ända från annandag jul. Med relativt få längre pauser har jag alltså suttit med texten varje vecka. Kanske inte varje dag, varje kväll. Men ändå hyfsat ofta. Om man skulle räkna om det till heltid så är det kanske... Säg tre veckor?

Alltså 120 arbetstimmar?
Ja, typ...
Under omkring 240 dagar plus lite till?
Mm...

Så börjar jag tänka. Det handlar om ca tre veckors heltidsarbete som drar ut på mer än ett halvår. Tre veckors arbete...

Fast håll in hästarna. Jag skulle nog aldrig kunna skriva åtta timmar om dagen. Det mesta som jag skrivit är nog fem timmar, och då har jag varit rätt så urlakad när jag blivit klar. Och så har jag ju alltid förespråkat att ge berättelsen tid, alltså att man ska ta sig tid för sin historia, det är då den blir bäst.

Men tre veckor... Vore det inte mer energieffektivt att ta tjänstledigt i tre veckor för att gå igenom texten? Varför låta det dra ut på tiden?

Men skulle jag kunna skriva om / redigera hela Alster I på tre veckor om jag hade tid till det? Tänk om jag började prokrastinera, slösa med mina besparingar? Och hur skulle jag kunna övertyga min omgivning om att tjänstledighet vore det bästa? Och för att Lopparo-Lou ska kunna gå på dagis (ja, annars kan jag ju inte skriva) måste jag ju verkligen övertyga (till och med skaffa mig ett företag...) och tror jag själv tillräckligt mycket på mitt skrivande för att kunna lägga ner en månadslön på att leka författare? Många frågor, men jag medger att jag börjar tänka i dess banor. Tänk bara, tjänstledigt i tre veckor,  eller en månad, för att skriva... Hmm.

Om att byta spår

Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.

"Aha, det var därför som...?"

"Ja, precis!"

Så känns det just nu, och så dags!

Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt tillbaka som i det förrförra?). Jag förstärkte det lite i det här utkastet men det skulle liksom bara vara en liten detalj, inte en hel spårändring. Jag var inte medveten om dess betydelse... Inte förrän jag sitter med slutet i handen och ser att det har hänt något med historien. Ser att det skulle kunna fungera...

Är det här vad de pratar om som pratar om att karaktärerna lever ett eget liv? (Förresten ett påstående som jag tidigare varit mycket skeptisk till, mina karaktärer är så hårt hållna att det verkligen inte har funnits utrymme till att de ska förvåna mig.)

Nu måste jag bara bestämma mig. Ska jag låta historien löpa på det nya spåret, på det som löper parallellt med den "gamla" ända till en viss punkt, eller ska jag hårdnackat radera fram det gamla? Eller kanske bara strunta i alla insinuationerna? Fast det går ju inte, det skulle väl handla om falska ledtrådar?

Jag tror att jag måste läsa igenom historien för att kunna bestämma mig...

Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

Om ställtid

Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.

Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.

Tidigare har startsträckorna varit onödigt långa, både när det gäller att komma igång efter oplanerade skrivstopp men också de där som inträffar "kvällsligen". Genom att ge skrivandet tid har ställtiden blivit närmast obefintlig.

Visst, det finns fortfarande dagar, kvällar då jag inte känner för att skriva. Men om jag känner för det så är det bara att öppna ett dokument så är jag igång. Jag är så inne i historien just nu att jag till och med kan skriva under lunchen på jobbet - en tidigare omöjlighet.

Och min stora lärdom är att ju mer jag hänger med texten desto mer tid får jag till att skriva - eftersom jag inte har någon ställtid! Lovely!

Om sistameningar

De senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.

Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag inte behövt "slå fast" en avslutande mening. Men nu har jag en. (Åtminstone tills vidare.)

Nu behöver jag bara backa tillbaka några kapitel för att ta tag i ältandet, som jag skrev om i det förra inlägget, för att bli klar med Alster I.


*Ok, ok. Lyft ur sitt sammanhang betyder den inte mycket, men som en sistamening i Alster I bär den sin betydelse. Och ok, ok. Jag skrev ner den i all hast och kan ändra den redan imorgon. Och ännu några ok: det finns egentligen ett avslutande kapitel som inte rubriceras som epilog men som nog fungerar som en sådan. Ett kapitel som varit en darlingarnas darling men som jag nu funderar på att radera helt... Så även om ovanstående sistamening skulle överleva skymning och gryning är det inte säkert att det kommer att vara den faktiska sistameningen.

Uppdatering: Ja, sistameningen stod alltså här tidigare, men jag tog bort den eftersom det finns det som menar att det stör att känna till sistameningen förhand. Nu får man bara vänta på att Alster I faktiskt blir en bok för att kunna läsa den...

Om att älta

Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.

Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller bara på det mest bakåtsträvande sätt och får mig att tänka på böcker som jag läst, sådana där med usla slut. Sådana där man tänker att den stackars författaren nog fick slut på fantasin. De är just en sådan historia är Alster I just nu. Och det går ju inte.

För sjuttiofemte gången tvingas jag gå igenom historien, påminna mig om vad det är som driver karaktärerna, varför de träffas just nu, vad har de berättat, vad vill de ha för lösningar på sina problem. Vad är förresten deras problem?

För att komma vidare, eller låta karaktärerna komma vidare, har jag fått gallra.

Gallra, gallra, gallra.

Det har skett en dramatisk förminskning av sidantalet i kapitlen 19-21. Endast ryggraden är kvar. Och jag som trodde att jag hade fixat det i den förra omgången...

Om ångesten

När hallen ser ut så här...

... som man känner när man småsurt skickar iväg Sambon och den Underbara Tjejen bara för att man själv ska få Tid Att Skriva.

När man inser att det man skrivit är kackabjal.

När det skulle vara så mycket viktigare att komma vidare i renoveringen av hallen. Hallen är ju Trots Allt Verklig; På Riktigt. Inget Luftslott.

Den ångesten är inte kul alls.

(Ok. Jag löste det mest akuta problemet i texten, men ångesten var så stark att jag fortfarande känner av den, flera timmar efteråt.)