Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...

Om kreativt skrivande

När jag lyfter på sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen får jag syn på den; broschyren från Linnéuniversitetet. Den om kurser i kreativt skrivande.  Jag snappade åt mig den på Bok- och biblioteksmässan, men var nog ändå mest intresserad av godisskålen i montern. Nu hajar jag till, blir sittande en stund.

Jag minns den första gången som jag funderade på att gå en skrivarkurs, det var omkring tjugo(!) år sedan. Jag vill minnas att det var någon i min närhet som pratade om en, kanske att personen själv hade tänkt gå. Jag kände mig lockad, redan då. Men full av hybris -

Jag behöver ingen skrivarkurs för att lära mig att skriva

- lät jag bli. Till mitt försvar kan sägas att jag skrev hyfsat bra på den tiden, vilket nog kan förklaras genom att jag läste mängder av böcker. Då var läsningen mycket viktigare än skrivandet, nu har det olyckligtvis blivit tvärtom – olyckligt eftersom jag påstår att det är genom att läsa mycket som vi lär oss att skriva bra. Ibland tänker jag att jag skrev bättre då än vad jag gör idag. Visst, jag har ett personligare sätt att skriva nu, jag kommer längre och kan avsluta berättelser, men är jag bättre när det gäller hantverket? (Ok, det borde jag nog vara, men är det så mycket bättre?)

Hursomhelst. Sedan den där gången för tjugo år har jag ofta tänkt på skrivarkurser, tänkt att jag borde. Jag vill ju ha tid till att skriva, att bara ägna mig åt skrivandet  – och det är väl det skrivarkurser går ut på? En gång anmälde jag mig till en kurs i skrivande med retorik som utgångspunkt (ni vet, det där som renässansens skribenter ägnade sig åt) på Högskolan på Gotland, men den kursen blev aldrig av. Tråkigt nog.

Men nu sitter jag här igen. Funderar. Går så långt som till studera.nu för att kolla läget bland högskolekurser i kreativt skrivande. Det visar sig att det finns en kurs på högskolan här i staden. Ska jag? Men hur går det för Alster I om jag ska ägna mig åt helt andra skivarövningar? Sedan upptäcker jag att kursen som erbjuds är en fortsättningskurs, och jag hittar ett spår av den grundläggande kursen.

Så blir mina planer på skrivarkurser skjutna på framtiden, igen, och broschyren från Linnéuniversitetet hamnar i papperskorgen. Eller är på väg att hamna, för jag hejdar mig och lägger tillbaka den i sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen. Det är bra att ha en påminnelse, tänker jag.

En kort reflektion efter kvällens bokcirkel

Vad futtig ens egen berättelse känns i jämförelse med Bulgakovs Mästaren och Margarita. Futtig.

Om ett bakslag

Det kändes som om jag befann mig på den säkra sidan i höstas. Ja, att inte bara vara några hårsmån närmare att bli klar med Alster I, utan nästan en hel hästsvans. Känslan kom av att jag istället för att skynda mig vidare kunde stanna kvar i ett ögonblick, en händelse, en dialog. Jag hade ro att börja fylla ut istället för att bygga på, skynda vidare. Jag hade koll på händelserna, visste var jag kunde stanna upp en stund. Jag tyckte mig se att en hel del av det som stod skrivet kunde överföras till boksidor.

Men nu?

Nej.

Nej. Nej. Nej.

Den här andra halvan av Alster I är inte i närheten av att vara likna en bok. Inte ens en bok som är illa skriven.

Jag har fått ordning på händelserna – har dock inte kommit så långt p.g.a. två förkylningar (två! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt att vara förkyld två gånger inom loppet av en månad) – men språket. Språket! Jag kan låta det stanna vid avslöjandet av att jag ryser av obehag när jag läser mina idiotiska dialoger. Vad tänkte jag på när jag lät dem passera i den förra omskrivningsomgången?

Så .Ett bakslag, alltså. Istället för att fylla ut måste jag börja radera. Skriva stolpanteckningar istället för att ägna mig åt att göra texten levande. Jobb, jobb, jobb. Nåja, det är väl bara att ta itu.

Hindenburg av Susanna Lundin

Behöver man vara säker på att ha förstått en bok för att älska den?



Jag läste och älskade. Hindenburg, alltså, men kan jag vara säker på att jag begrep den? Förresten, att begripa, behövs det? Förlaget skriver att Hindenburg är en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa. Huvudkaraktärerna Bertil och Prickly pear är leksaker. Eller är det en leksak och en flicka? Eller förresten, är de någotdera? Och om Prickly pear är en flicka varför kan Bertil ta ut hennes hjärta, lukta på det (det luktar lite surt och har en grönaktig ton), lägga tillbaka det för att sedan väcka henne?

Jag tycker, jag anar. Har jag fel? Men det finns inget behov av att förstå. Ju förr man upphör med att försöken och bara läser dess förr får man följa med. Älska det drömska, det poetiska, fantasifulla. Älska de där vindlande gångarna från torpet Hindenburg, till Los Angeles där de heta Santa Ana-vindarna blåser, och till underjorden.

Jag känner mig så himla nöjd över att ha läst en riktigt, riktigt, bra debutroman.

Tänkvärda ord

"Det verkar ju vansinne att först ägna år åt att skriva en bok och sedan inte ge ut den bara för att någon på ett förlag tackar nej."

                                                                              Richard Herold, SVB 2013:01

Om tålamod

Ett år har gått och det är återigen dags att minnas författarnas skyddshelgon Franciskus av Sales, mannen, vars helgonbiografi börjar med orden

Born in France in 1567, Francis was a patient man.

Och vad annat än tålamod gör honom lämplig som de varande och blivande författarnas skyddshelgon?

Det krävs tålamod för att skriva en historia, för att orka med omskrivning efter omskrivning. För att inte ge upp en historia. Bara ta det en gång till. (Ännu en gång? Ska jag verkligen skriva om allt ännu en gång?) Från början, mot slutet. Det krävs tålamod att skriva bara för att upptäcka att det inte duger. Tålamod att radera och tålamod för att inte tänka att det är klart när det inte är klart. Och sedan krävs tålamod för att - i likhet med Franciskus - nå fram. För att få folk att läsa vad man skrivit. I fallet Franciskus handlade det om tjurskalliga kalvinister, men det skulle lika gärna kunna handla om förläggare. Och den sortens folk.

Idag laddar jag med tålamod.

Om utkast 7 - en halvvägsrapport

Jag kom halvvägs med min omskrivning av Alster I idag. M.a.o. är jag på kapitel 13 av 26 möjliga. Hittills har det gått hyfsat bra. Kapitlen fram till nu har varit ganska lätta att skriva om (ja, förutom det där omöjliga kapitlet som jag väljer att glömma just nu). När det gäller vissa kapitel har jag inte ens behövt skriva om, bara putta & dutta. Men de kommande...

Jag visste att jag skulle stöta på hinder i denna "bortre" del av alstret. I min förra omskrivning, utkast 6, gjorde jag ändringar i själva kapitelantalet, något som förde med sig att ett kapitel togs bort och innehållet fördelades mellan de resterande kapitlen. Detta gör siffrorna 13 och 26 intressanta också ur en annan synvinkel, nämligen att 13 är det ungefärliga medeltalet för antalet sidor i ett kapitel, medan kapitlens Svarte Petter består av 26 sidor. Det känns lite som ... obalans.

Jag inser att det verkliga arbetet börjar nu. Det där arbetet som kommer att ta tid, kräva energi och tankekraft. Medan jag i princip kommer ihåg kapitelinnehållen utantill i den första delen av alstret så minns jag med nöd och näppe kapitlens huvudsyften i denna andra del. Det här innebär att jag måste börja med att skriva ut fem kapitel, läsa dessa, kontrollera innehållet, strukturera om och knyta ihop. Först därefter kan jag börja skriva om... Det känns som att jag skulle behöva en helledig dag bara för att läsa igenom dessa kapitel. Synd att jag inte stötte på det här i fredags.

ps. Alster I utspelar sig i nutid/dåtid, och det är fem nutidskapitel arbetet handlar om. Dåtidskapitlen fungerar åtminstone i sin helhet.

Om en 1-åring

För ett år sedan jag bestämde mig för att inte längre bara fundera på att blogga, utan började också göra det. Långt dessförinnan hade jag samlat tankar, noterat saker; liksom skrivit imaginära inlägg. Men så fanns där osäkerheten. Vill jag egentligen blogga, och vad ska jag blogga om? Det är en sak att tro att det finns massor att blogga om och en annan sak att verkligen blogga.

Jag trevade länge, i över ett halvår - vad är liksom värt att skriva om? Det är inte förrän jag gick in för att blogga om skrivandet som jag började tycka att det blev intressant. När jag var säker på att jag skulle fortsätta att blogga började jag lämna elektroniska spår. Före dess surfade jag helt anonymt, och skrev för ingen.

"Problemet" som inträffade just när jag trodde att jag var igång med bloggen på allvar var att jag samtidigt kom igång med skrivandet. Och eftersom jag lider av konstant tidsbrist så väljer jag att skriva. Inte blogga. Lite synd, för jag har massor av intressanta inlägg som bara väntar på att bli skrivna. Men den som väntar på något gott, sade den självgoda bloggaren, och gratulerade sig för sin ettåring.

Om att porla av lycka inför ett nytt år

Någon gång under annandagen hände det; jag började porla av lycka och förväntan inför det nya året.

Det kommer att hända så himla mycket spännande!

Som vad då?

Sambon lät inte lika entusiastisk, inte ens när jag gav exempel på allt som kommer att hända.

Men det kommer ju en ny sommar varje år...

Ja, sambon led inte av samma porlande förväntan inför det nya året som jag gjorde. Men så skriver han inte heller. Han kommer inte snart (hm) att avsluta sitt 7.e utkast av sitt Alster I och han kommer inte att - kanske, kanske - bli klar med sitt alster under det här året.

Faktum är att jag tror att jag kommer att bli klar med Alster I under 2013. Ok, jag har trott det förut och det har visat sig felaktigt, men nu ser jag hur historien växer; blir alltmer lik den historia som jag ville berätta från början. Så - chanserna är goda.

Därtill bloggar jag om skrivprocessen vilket också pressar (peppar?) mig att skriva vidare. Ja, chanserna är goda. Jag tror på det här. Det är därför jag porlar. Hoppas att ni också gör det!

Om ett slut, eller två

Ja, allt har ett slut så ock år. Jag ska inte tråka ut någon med en lång sammanfattning av året, utan tänkte klara av det på mindre än femton ord.

Började blogga, och kom igång med skrivandet igen efter en längre tids paus

Så, då var det avklarat och jag har lämnat utrymme för mycket viktigare slut; slutet på historien.

Jag vet hur Alster I kommer att sluta, och inte bara det; jag vet hur de sista orden, den sista meningen, lyder. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag är inne på mitt sjunde utkast, men jag vet också att jag inte kommer att ändra min sista mening. Den liksom är. Jag kommer inte heller att ändra min första mening, men det är en annan historia - eller ett annat inlägg.

Ja, nu blir det här ett ganska trist inlägg eftersom jag inte låter er ta del av min sista mening. Men det beror inte på att jag är ogin, utan på det där sista-mening-problemet, dvs. spoilervarningen. Inte så att sista meningen i Alster I är i klass med Det var betjänten som gjorde det men den hänger ihop med historien, den bär information. Fördjupar. (Åtminstone hoppas jag att den fördjupar). Är lite mer än ett hejdå.

Jag har en känsla av att den sista meningen ofta att ses som mindre viktig än den första. När den första har som uppgift att dra igång historien har den samma ofta avslutats innan den sista meningen dyker upp. Den sista meningen blir bara ett alternativ till ett hejdå. The end. Eller har jag fel?

Om snö

Jag fick - den av Lacombe illustrerade - Snövit i julklapp. Läste ut Maxence Fermines Snö, och fick Anna-Karin Palms Snöängel.

Jag gjorde också en snöängel. Jag åkte på flera skidturer.

När solen sken gjorde det ont i ögonen. Snön gnistrade.

När vi åkte skidor på en väg över vilken snön tyngt ner träden till valvbågar tänkte jag på Alster I. En gång i tiden innehöll alstret  en beskrivning av liknande valvbågar. Fast sedan tröttnade jag på dem och raderade. Nu funderar jag på att återinföra vinterträden in i berättelsen.

Jag har samlat på tankar om snö, jag har samlat på lust att skriva.
Om några dagar sätter jag igång igen.

Om att lämna utrymme för att ta sats

Det är visserligen några timmar kvar av detta dygn, men eftersom inga tecken tyder på jordens snara undergång så startar jag datorn och öppnar ännu ett dokument. Hittar ett nytt kapitel som ska arbetas igenom.

Efter en genomläsning följer insikten att det är ett av de där putta-och-dutta kapitlen, ett kapitel som inte kräver större omskrivningar eller nytänk, bara finslipning. Så jag börjar tveka. Jag vet att kapitlet som följer är ett av de där omöjliga kapitlen som tar så mycket tid och kraft i anspråk.

Min tvekan har sin grund i vetskapen att jag inte kommer att skriva under julhelgen - det gör jag aldrig, åtminstone inte på denna historia - och kan komma att tappa min skrivflow. För just nu har jag skrivflow, de senaste kapitlen har varit så enkla att jag liksom skriver av bara farten.

Så jag undrar... är det klokt att finslipa ett putta-och-dutta kapitel under den kommande helgen - jag kommer med all sannolikhet att bli klar med genomgången under helgen - bara för att ta en skrivpaus? Borde jag inte lämna det till efter jul, då jag liksom kan ta sats i detta enkla kapitel och hitta ett flyt som - med lite flyt - tar mig igenom åtminstone en del av därpå följande omöjliga kapitlet?

Om domedagar

Det här är ett schemalagt inlägg. Det kanske säger sig självt, klockan bör just ha fört oss över gränsen till ett nytt dygn, den 21/12 2012, dvs. världens sista dag enligt vissa tolkningar av Mayakalendern.

Så. Kanske håller jag som bäst på att fly kometen/zombierna/tsunamin, kanske är jag ute på stan och plundrar; samlar på mig förnödenheter innan jag, i ilfart, far upp till torpet? Vem vet vad jag gör om domedagsprofeterna visar sig ha rätt. Jag tror dock inte att jag sitter och bloggar, skriver gör jag nog inte heller. Så det är liksom bäst att skriva sina sista ord så här i förväg. Tänkte jag.

Men så är det ju möjligt att dessa inte är mina sista ord, Kanske ligger jag som bäst och sover? Kanske vaknar jag om några timmar, och tar mig till jobbet. Kanske köper jag några sista julklappar, gör lite saffranspraliner och skriver. Kanske visar det sig trots allt bli en helt vanligt fredag, kanske är världen inte över.