Om att fortsätta

Ja, jag fortsätter. Gör ännu ett försök att bli klar med Alster I. Jag höll min förra deadline, men jag håller inte löftet som jag gav inför omskrivningen 9 – dvs. att lägga ner om jag inte blir nöjd. Jag kan inte lägga ner. Inte än, inte förrän jag inte längre kan skriva bättre, göra bättre.

 

Så det blir en omgång 10 också.

 

Omgång nio gav mycket. Det var en intressant upplevelse att skriva in texten i ett tomt dokument istället att bara skriva in ändringar i ett befintligt. Jag hittade så många små älsklingar, och knasiga felaktigheter, att jag trodde att jag äntligen fått tag på alla. (Tji fick jag.) Metoden gav så mycket distans till texten att jag kommer att fortsätta med detta. Kanske inte vid varje omskrivning, men varannan? Var tredje?

 

Hursomhelst.

 

Utkast nio innebar att jag raderade. Raderade, raderade, och raderade. Jag skrev till och fyllde ut – men det räckte inte. Texten hackar, det blir lite katalogstil över det hela. Så nu måste jag fortsätta arbetet med att fylla ut. Bli tydligare, läsligare. (Ja!) Ge detaljer, skriva in ljud. (Jag har upptäckt att det i Alster I inte finns något som låter. Jag beskriver inga ljud. Visst pratar folk, men därutom? Tystnad…

Och om jag inte blir klar med alstret i denna omgång? Ja, då fortsätter jag väl en omgån gtill. och en till, och en till och ...

Om tiden det tar...

Jag tänker på den tid jag lägger ner på mitt skrivande, jag tänker på hur lite det egentligen är. Och så tänker jag på vilken tid denna lilla tid tar...

Alltså. Jag har jobbat med utkast 9 ända från annandag jul. Med relativt få längre pauser har jag alltså suttit med texten varje vecka. Kanske inte varje dag, varje kväll. Men ändå hyfsat ofta. Om man skulle räkna om det till heltid så är det kanske... Säg tre veckor?

Alltså 120 arbetstimmar?
Ja, typ...
Under omkring 240 dagar plus lite till?
Mm...

Så börjar jag tänka. Det handlar om ca tre veckors heltidsarbete som drar ut på mer än ett halvår. Tre veckors arbete...

Fast håll in hästarna. Jag skulle nog aldrig kunna skriva åtta timmar om dagen. Det mesta som jag skrivit är nog fem timmar, och då har jag varit rätt så urlakad när jag blivit klar. Och så har jag ju alltid förespråkat att ge berättelsen tid, alltså att man ska ta sig tid för sin historia, det är då den blir bäst.

Men tre veckor... Vore det inte mer energieffektivt att ta tjänstledigt i tre veckor för att gå igenom texten? Varför låta det dra ut på tiden?

Men skulle jag kunna skriva om / redigera hela Alster I på tre veckor om jag hade tid till det? Tänk om jag började prokrastinera, slösa med mina besparingar? Och hur skulle jag kunna övertyga min omgivning om att tjänstledighet vore det bästa? Och för att Lopparo-Lou ska kunna gå på dagis (ja, annars kan jag ju inte skriva) måste jag ju verkligen övertyga (till och med skaffa mig ett företag...) och tror jag själv tillräckligt mycket på mitt skrivande för att kunna lägga ner en månadslön på att leka författare? Många frågor, men jag medger att jag börjar tänka i dess banor. Tänk bara, tjänstledigt i tre veckor,  eller en månad, för att skriva... Hmm.

Om att byta spår

Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.

"Aha, det var därför som...?"

"Ja, precis!"

Så känns det just nu, och så dags!

Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt tillbaka som i det förrförra?). Jag förstärkte det lite i det här utkastet men det skulle liksom bara vara en liten detalj, inte en hel spårändring. Jag var inte medveten om dess betydelse... Inte förrän jag sitter med slutet i handen och ser att det har hänt något med historien. Ser att det skulle kunna fungera...

Är det här vad de pratar om som pratar om att karaktärerna lever ett eget liv? (Förresten ett påstående som jag tidigare varit mycket skeptisk till, mina karaktärer är så hårt hållna att det verkligen inte har funnits utrymme till att de ska förvåna mig.)

Nu måste jag bara bestämma mig. Ska jag låta historien löpa på det nya spåret, på det som löper parallellt med den "gamla" ända till en viss punkt, eller ska jag hårdnackat radera fram det gamla? Eller kanske bara strunta i alla insinuationerna? Fast det går ju inte, det skulle väl handla om falska ledtrådar?

Jag tror att jag måste läsa igenom historien för att kunna bestämma mig...

Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.

Om ställtid

Jag tänker på hur jag ser till att hitta skrivtid, hur jag ser till att pauserna (för visst finns det pauser, både kortare och längre) inte slutar i ett oplanerat skrivstopp. Jag tänker på hur detta påverkar texten, och framför allt tänker jag på hur detta påverkar förmågan att sätta sig in i skrivandet.

Det sista är det bästa, eller ja, resultatet av det första.

Tidigare har startsträckorna varit onödigt långa, både när det gäller att komma igång efter oplanerade skrivstopp men också de där som inträffar "kvällsligen". Genom att ge skrivandet tid har ställtiden blivit närmast obefintlig.

Visst, det finns fortfarande dagar, kvällar då jag inte känner för att skriva. Men om jag känner för det så är det bara att öppna ett dokument så är jag igång. Jag är så inne i historien just nu att jag till och med kan skriva under lunchen på jobbet - en tidigare omöjlighet.

Och min stora lärdom är att ju mer jag hänger med texten desto mer tid får jag till att skriva - eftersom jag inte har någon ställtid! Lovely!

Om sistameningar

De senaste dagarna har jag varit besatt av dem, av sistameningarna; de där orden som avslutar.
För det är där jag är nu, vid slutet (för den nionde gången i ordningen). Och igår kväll skrev jag ner sistameningen.

Det är faktiskt för första gången som jag formulerar en sistamening. När jag avslutat mina tidigare utkast har jag alltid vetat att jag strax ska påbörja ett nytt, och alltså har jag inte behövt "slå fast" en avslutande mening. Men nu har jag en. (Åtminstone tills vidare.)

Nu behöver jag bara backa tillbaka några kapitel för att ta tag i ältandet, som jag skrev om i det förra inlägget, för att bli klar med Alster I.


*Ok, ok. Lyft ur sitt sammanhang betyder den inte mycket, men som en sistamening i Alster I bär den sin betydelse. Och ok, ok. Jag skrev ner den i all hast och kan ändra den redan imorgon. Och ännu några ok: det finns egentligen ett avslutande kapitel som inte rubriceras som epilog men som nog fungerar som en sådan. Ett kapitel som varit en darlingarnas darling men som jag nu funderar på att radera helt... Så även om ovanstående sistamening skulle överleva skymning och gryning är det inte säkert att det kommer att vara den faktiska sistameningen.

Uppdatering: Ja, sistameningen stod alltså här tidigare, men jag tog bort den eftersom det finns det som menar att det stör att känna till sistameningen förhand. Nu får man bara vänta på att Alster I faktiskt blir en bok för att kunna läsa den...

Om att älta

Jag sitter med de avslutande kapitlen. De där som innehåller poängen. Och jag känner mig ... förtvivlad.

Var och en av huvudkaraktärerna har fått berätta sin historia, men några tycks vilja berätta mer. Eller verkar bara ha svårt att inse att de bör gå vidare, att historien börjar närma sig sitt slut. De ältar, visar ingen framåtrörelse, inget intresse för att växa eller att försonas. Gnäller bara på det mest bakåtsträvande sätt och får mig att tänka på böcker som jag läst, sådana där med usla slut. Sådana där man tänker att den stackars författaren nog fick slut på fantasin. De är just en sådan historia är Alster I just nu. Och det går ju inte.

För sjuttiofemte gången tvingas jag gå igenom historien, påminna mig om vad det är som driver karaktärerna, varför de träffas just nu, vad har de berättat, vad vill de ha för lösningar på sina problem. Vad är förresten deras problem?

För att komma vidare, eller låta karaktärerna komma vidare, har jag fått gallra.

Gallra, gallra, gallra.

Det har skett en dramatisk förminskning av sidantalet i kapitlen 19-21. Endast ryggraden är kvar. Och jag som trodde att jag hade fixat det i den förra omgången...

Om ångesten

När hallen ser ut så här...

... som man känner när man småsurt skickar iväg Sambon och den Underbara Tjejen bara för att man själv ska få Tid Att Skriva.

När man inser att det man skrivit är kackabjal.

När det skulle vara så mycket viktigare att komma vidare i renoveringen av hallen. Hallen är ju Trots Allt Verklig; På Riktigt. Inget Luftslott.

Den ångesten är inte kul alls.

(Ok. Jag löste det mest akuta problemet i texten, men ångesten var så stark att jag fortfarande känner av den, flera timmar efteråt.)

Om kallprat, eller om svårigheten med klyschor

Jag antar att felet ligger i att jag inte är mycket till kallpratare, att det är därför som jag har så svårt att låta karaktärerna kallprata. Sitter just nu och skriver och raderar och skriver och raderar - eftersom jag inte har inte den blekaste aning om vad mina två karaktärer ska kallprata om. I princip behöver jag bara en mening. Något ynka litet som den ena kan säga till den andra.

Fast sedan så tänker jag hur klyschigt det är att låta den ena personen avbryta tankegången hos en annan - och därigenom leda till ett annat spår i berättelsen - genom att denna ska säga något ovidkommande. Är det på grund av det som jag faktiskt raderar det som jag skriver? För att jag i princip är motståndare till sådana simpla trick?

Men ack, ack. Om jag bara vore bättre på kallprat. Då kunde jag ägna denna tid till att skriva istället för att blogga...

Om osäkerhet kring sommarens inträde

Alltså, det har funnits små tecken som har gått att tolka som att sommaren är här, eller att den åtminstone har åtminstone varit på besök. Förra veckan upptäckte jag t.ex - och till min stora förtret - att syrenerna var på väg att blomma över. Jag vill också minnas att jag en dag noterade ovanligt många sommarklänningar.

Men i övrigt?

Nja...

Så när börjar sommaren? 1.a juni, midsommar eller kanske när det har varit sommarvarmt i en vecka i sträck?  Ja, nu börjar inte min semester förrän i mitten av juli, så jag är inte direkt desperat efter sommaren (hej ego!) men det är klart jag undrar, om inte annat så för att få koll på huruvida jag kommer att hålla min egen deadline. För visst menade jag - faktiskt i mitt förra inlägg - att jag skulle bli klar till sommaren?

Det blir jag inte. Men att jag inte blir klar beror inte på att jag inte skulle ha skrivit. För det har jag. Jag har till och med tagit en paus från bloggandet för att vinna lite skrivtid.

Det är min nya redigeringsteknik som bromsar mig. Det där med att skriva in texten i ett tomt dokument istället för att köra med klippa-och-klistra-och-skriva-in-ändringar-metoden. När man skriver in allt blundar man inte för dåliga formuleringar, oklara idéer eller spretighet. Man raderar, tänker. Och skriver nytt. Och får lön för mödan, för det blir verkligen mycket bättre. Hade jag känt till den här metoden hade jag både använt mig av den tidigare och antagligen också blivit klar med historien tidigare trots att den år så tidskrävande.

Hursomhelst. Eftersom det råder sådan osäkerhet kring sommaren detta år har jag beslutat mig för en ny deadline. Istället för att låta deadline infalla vid något så osäkert som sommarens inträde bestämmer jag mig helt enkelt för att bli klar till den 1 september. Det kommer att bli tight om tid - det är inte så lätt att hitta skrivtid bland ettåringar, renovering, familjeliv och allt annat som ska få plats - men det kan gå, för jag har förhandlat till mig lite skrivtid under semestern. Minst tre förmiddagstimmar varje dag!  I utbyte mot dessa timmar får sambon bygga in verandan så att vi får en större hall. Bra deal, eller hur?

Om att bromsa

Jag bromsar farten, stannar kvar i texten. Jag har skrivit om det förut, om min brist på tålamod, hur den genomsyrar texten trots att jag är medveten om den. Och gör mig tok-frustrerad.

Men nu bromsar jag. Filar, kan man också säga. Filar och omformulerar. Hur som helst skriver jag in allt som ska hända. Skriver om allt. Går tillbaka och filar. Funderar ett varv till. Skriver om allt en gång till. Tydliggör. Framför allt tydliggör jag. Och hänger mig kvar en stund. (Det är viktigt; att hänga sig kvar.) Och tok-raderar. Alltså vad jag raderar – jag trodde inte att skulle vara möjligt i utkast 9, men det är det. Trots detta växer sidantalet.

Jag har ett nytt sätt att jobba i det här utkastet. Jag skriver inte bara in varje ord på nytt, jag kan också bestämma att den här scenen, just det här som händer, ska ta (t.ex.) fyra sidor i anspråk istället för (t.ex.) tidigare två.

Uhuh?

Mm, jag håller med. Det känns som besatthet vid siffror när besattheten borde gälla bokstäver. Men det hjälper texten att bli bättre. För jag måste stanna kvar! Jag måste verkligen fundera på vad jag säger och vad jag inte behöver säga. Och det har hjälpt mig att inse missar… Alltså i utkast 9 har jag fortfarande logiska missar! (Och vilka missar! Jag blir lite skrämd/förundrad/förtvivlad när jag upptäcker dem.)

Så jag bromsar med gott mod. För jag ökar också. Inte så att jag gasar mig igenom texten, kapitlen. Jag ökar tiden som jag ägnar mig åt att skriva. I det förra utkastet jobbade jag – när jag jobbade som mest – kanske en halv till en timme fyra kvällar i veckan. Nu (eller just nu, ska jag kanske skriva – för det kan ändras när som helst) sitter jag hela kvällarna från det att jag (eller sambon) nattat lilla Lopparo-Lou, tills jag somnar. Jag kan till och med sitta på helgerna. Unnar mig endast att titta på Walking dead (och snart Game of Thrones). Men det är allt. Typ. För jag tänkte fortfarande bli klar till sommaren…

Om att skaffa sig en deadline

Alltså. Jag är urdålig på deadlines. Lyckas helt enkelt aldrig hålla dem, så varför låtsas?

Men nu har jag insett att jag behöver en, jag behöver ha något att jobba mot. När jag tänker på arbetstakten som jag hållit under denna omskrivnings/redigerings/omformuleringsomgång så tänker jag att jag blir klar om något år. Fast det går ju inte. Jag behöver bli klar till sommaren!

Inspirerad av Mia räknade jag ut hur många sidor jag måste ta mig igenom varje dag för att klara det:

3,2 (jo det är intressant att veta).

Jag måste säga att jag blev rätt tagen av det här – det är ju typ inget att orda om. Borde gå på ett kick. På en timme typ. Varför har jag tyckt att jobbet är så oöverkomligt? 3,2 sidor är ju typ inget!

Ja, jag säger att det här med att skaffa sig en deadline har redan betalat sig. Jag inser hur lite jag måste gå igenom för att faktiskt bli färdig med det här utkastet till sommaren… det är alltså bara att sätta igång.

Om att komma loss med bra research

Och så fastnar jag. Kommer. Inte. Vidare.
Jag försöker hitta nya ingångar, men ingenting fungerar. Jag inser att det krävs lite research. Suck. (Fy vad tråkigt med research.) Fast tur att jag jobbar bibblan, det förenklar ju det hela.

Jag söker i kataöogen, väljer en bok, väljer en till. Väl hemma letar bläddrar jag fram till sidan som jag tror kan vara till hjälp. Läser några meningar, och sedan; Jaa!

Jag har kommit loss, och inte bara det. En ny tanke börjar frodas och jag inser att jag har hittat en mycket bättre förklaring varför det som händer i kapitlet händer. Yes!

Så tänker man:

F-n, vad jag är bra på det här. Jag borde borde jobba med det här. Fast sedan kommer jag på att jag faktiskt jobbar med det, och då låter det ju inte så himla spännande längre…

Om refuseringsdrömmar

Inte att jag går omkring och drömmer om att bli refuserad. Det var bara en dröm jag hade inatt. Tydligen hade jag skickat in Alster I till förlag, och tydligen kunde jag inte hålla mig tills förlaget hörde av sig.

När jag ringde fick jag höra att en person älskade medan de andra i manusgruppen tyckte att det var för många händelser på en sida. Vad det nu betyder.

Jag blev besviken, så klart. Det är ju den enda rätta känslan att känna vid en refusering. Men jag drömde också om att jag efter besvikelsen tog fasta på att en hade älskat. Och beslutade mig för att skicka manuset till fler förlag.

Trots beslutet hade jag en dålig smak i munnen när jag vaknade. Jag vill verkligen inte få någon/några refuseringar. Inte heller drömma refuseringsdrömmar.