Om att uppfatta sin berättelse som ordinär

Jag är nöjd. Jag är besviken. På en och samma gång.

Jag är nöjd (jag menar supernöjd) med hur Alster I har artat sig. Glad över att den förändrats så mycket under de senaste omskrivningarna. Hur den fördjupats och blivit mer sammanhängande.

Samtidigt är jag besviken, och det känns underligt. Otacksamt.

Genom fördjupningen, och att den blivit mer sammanhängande, har texten också blivit mer intrigdriven. Visst har det funnits en intrig tidigare, det har faktiskt hela tiden varit samma intrig men eftersom den blivit tydligare har det också blivit tydligare att historien är intrigdriven. Och det stör mig eftersom jag tycker att historien har blivit mer ordinär.

Ordinär. Smaka på ordet:

Or-di-när.

Smakar inte så jättegott direkt.

Att en berättelse är ordinär innebär att den inte är i en klass för sig. Att den inte är annorlunda. Att den delar egenskaper med andra berättelser som också är intrigdrivna. Att den riskerar att drunkna bland alla andra ordinära berättelser.

Ok. Jag har aldrig gått in för att uppfinna hjulet. Men jag har verkligen försökt att skriva något som är åtminstone en aning annorlunda.

Lite bakgrund:

Jag är uppvuxen på en bruksort under 1980-talet, därmed uppfattar jag bruksorter - särskilt 1980-tals bruksorter - som ruggigt ordinära. (läs: tråkiga och ointressanta) Men: jag har placerat delar av min historia på just en bruksort under just 1980-talet.  (Gräv där du står, eller stod. Typ) För att försöka undvika att också skriva en ordinär berättelse har jag haft som intention att skapa nivåer som inte är ordinära, något som har med språk och presentation att göra. Jag har sett till att man har kunnat plocka en pusselbit där och en pusselbit här - om man är en uppmärksam läsare. Med betoning på uppmärksam.

Som jag redan skrivit har jag numera broderat med röd tråd. Man behöver inte längre vara superuppmärksam. Och det gör mig lite ... besviken. Eftersom berättelsen nu är tydligt intrigdriven. Eftersom berättelsen nu riskerar att vara ordinär.

Jag har hela tiden strävat efter att skriva den bästa möjliga versionen av Alster I. Det är ju därför och skriver om och skriver om. Skriver om gånger 11 (hittills). Jag vill hellre skriva en bra berättelse än att bli färdig snabbt. Men är det här resultatet? Har berättelsen hela tiden varit på väg mot en intrigdriven ordinär historia?

De här tankarna har inget att göra med en planerad omskrivning där jag kommer att sprätta upp mitt broderi. Det handlar snarare om en existentiell känsla av att man någon gång måste acceptera att historien blev på ett visst sätt. För jag kommer inte längre att söka efter nya trådar. Försöker inte hitta en ny icke-ordinär infallsvinkel. Det som jag kommer att jobba med är det som jag redan har, men jag hoppas, hoppas, att jag under denna 11.e omskrivning, och den kommande 12.e, lyckas med att ta Alster I till en nivå som inte är alltför ordinär.

Jag hoppas.

Om tankar inför utkast 11

Jag vet inte hur många gånger jag menat att den omskrivningsomgång som jag befinner mig i är den sista. Varje gång? Nej, förresten. Jag vill minnas att när jag befann mig i utkast 5 (eller var det utkast 6?) ”visste” jag att jag hade två omskrivningar framför mig.
 
Håhåjaja.
 
Just vet jag att jag har två omskrivningar framför mig. Utkast 11 och utkast 12.
 
Håhåjaja … Fast så håhå:igt är det inte. När det kommer till utkast 11 ska jag se till att de motiv som förstärktes i utkast 10 finns med hela vägen. Tanken är inte att skriva igenom alla kapitel. Visst. Jag ska öppna varje kapitel, kolla att historien stämmer – och om jag skulle snubbla på något språkligt så rättar jag givetvis till det – men syftet är inte att fila på språket. Bara kolla/förstärka motiv.
 
Jag räknar med att det ska gå fort. Jag räknar med att vara klar senast 4/7 (då min semester börjar och då jag planerar att köra igång utkast 12 – det som ska skickas till förlag!)
 
Eftersom jag är lite efter med mina inlägg – det förra skrev jag för ett par veckor sedan, glömde bara att publicera – har jag faktiskt redan kört igång. Och jag känner mig optimistisk. Är just nu på kapitel 4 och ser att det inte är så jättejättemycket som jag behöver rätta till. Inte alls i den omfattning som det har varit. 

Alster I har blivit en historia.

Om att vara klar med utkast 10

Äntligen är jag klar med utkast 10!

Eller äntligen och äntligen, i min optimism fick jag för mig att jag började skriva på det i januari, döm om min förvåning när det visade sig att jag började redan i september... (Vad måste ha pausat/skrivit/pausat utan att vara medveten om det.)

Anyway.

Under den senaste, eller egentligen de två senaste, omskrivningarna har det hänt mycket med Alster I. Jag har hittat (beslutat mig för?) ett språk. Delhistorierna är klara, men jag har också fått koll på de röda trådar som jag använder i mitt broderi.

En liten genomgång, kanske?

Kapitlen 1-4:

Det tog sjukt mycket tid att få ordning på dessa fyra kapitel. Typ hela hösten. Det är svårt att skriva en ny början när jag hade jobbat igenom den gamla tills jag i princip kunde den utantill. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om dessa kapitel för att de ska bli bra, jag gissar att svaret hamnar någonstans mellan tjugo till trettio gånger. Säkert. Minst.

Allteftersom historien har förändrats har vissa händelser i det första kapitlet blivit inaktuella, dessutom var det aldrig något riktigt flyt i det. Men vad svårt det var att bryta upp början (läs: första sidan, första meningen). Fast när det gick, gick det över förväntan. Jag är så nöjd så nöjd (förutom att jag måste fila språket men det är en annan femma). Nu hänger början ihop med resten.

Och kapitel två; så noga genomarbetat, så inaktuellt. Därtill ett språk som kändes pretentiöst – fortfarande. Fick också flytta vissa händelser till senare kapitel för att k-2 inte skulle kännas så splittrad. Omskrivningarna i det här kapitlet krävde också omskrivningar i kapitel 4. Och allt blev bättre, bättre.

Kapitel 3 krävde mer tankearbete än skrivarbete, och ändå tog skrivarbetet sin lilla (stora) tid. Men jag tror att jag löst det nu, även om jag lämnade vissa saker så där halvöppna inför nästa omskrivningsomgång.

Kapitlen 5-8: 

Karaktär J´s barndomskapitel handlade bara om några mindre omskrivningar, men inte mer än språkliga grejer. Lade inte mycket krut på dessa eftersom de inte krävde förändringar i historien.

Kapitel 9, 13, 19: 

Handlar om en och samma karaktär (P), och utspelar sig i nutid. Omfattande omskrivningar av k 9 och k-19. Snappar upp en tråd, planterar en annan. Båda betydelse för berättelsen i sin helhet. Inget av kapitlen är färdigfilade när jag lämnar dem. Måste få bättre koll på trådarna innan jag gräver ner mig i språket.

Kapitel 10-12:

Karaktär P´s dåtid-kapitel. I stort sett oförändrade.

Kapitel 14: 

Börjar med att fila på språket. Funderar lite huruvida karaktär A ska lämna ett meddelande, och snappar sedan upp en tråd från k-1, vilket i sin tur medför att berättelsen en ny dimension. Motiv förstärks (hos två karaktärer!) vilket förändrar en stor del av alstret. (För bara ett yttepytte meddelandes skull. Tänka sig.)

Kapitel 15-17:

Mindre omskrivningar. K-17 känns fortfarande lite ofullständig. Jag saknar något, vet inte vad.

Kapitel 18 och 20:

Skriver in händelser som tidigare stått i ett annat kapitel. Lyckas som av en händelse fördjupa ett motiv. (Bra när det undermedvetna är smartare än det medvetna). I K-20 knyter jag trådar och betraktar broderiet.

Kapitel 21.

Har raderats ner till 4 sidor. Genomsnittet för de övriga kapitlen är ca 15 sidor. Det känns som obalans… Ok. Jag är inte alls klar. I nuläget består kapitlet av osammanhängande stycken, knappt mer än korta scenbeskrivningar.

Kapitel 22-23:

Oförändrade. Än så länge. De är klara men behöver putsas.

Summan: Alster I slutar på 102 t. ord. Är supernöjd. Förändringarna lyfter hela berättelsen. Jag känner mig stolt. Jag känner att även om alstret aldrig skulle bli en bok så har jag lyckats med att skapa en mångbottnad berättelse. Hurra för mig!

Om att brodera med röd tråd

Jag broderar. Stygn efter stygn med en röd tråd. Mönstret blir tydligare, fylligare. Precis så där som jag tidigare mest sett i andras alster, inte i mitt eget.

Visst finns där röd tråd sedan tidigare, men mest sådant som används till att tråckla. Scenerna hänger ju samman, och är det inte lite väl övertydligt med upprepningar?

Men då dök plötsligt (ja, plötsligt) den första tråden upp.* Alldeles pinfärsk i en ny förstamening i kapitel 1. (Jag behövde verkligen en ny början till hela historien.) Vad bra, tänkte jag, en ny början med en gåta som dessutom hänger samman med gåtorna längre fram i historien. Vad bra! Klapp på axeln och en guldstjärna därtill.

Därefter:

Ett samtal i kapitel 2 var under all kritik. Vad löjligt, tänkte jag, ingen pratar så här i verkligheten. Och varför denna hemlighetsfullhet? Dunkelt sagt av karaktären är dunkelt tänkt av författaren, tänkte jag och tog ett beslut. Och så ser en röd tråd sticka upp mitt i allt. Jag tar tag i den, rycker. Men tråden sitter fast. Ju mer jag rycker ju tightare blir det.  Åha, tänker jag, kan det vara så här det ska vara?

Jo, det är så här det ska vara. Precis så här. Varför har jag inte sett det tidigare?

Och så lite bakgrundsinfo:

Alster I är inte en historia, utan tre delhistorier. Ändå till utkast 10 har fokus (medvetet eller omedvetet) legat delhistorierna, kampen för att dessa ska bli trovärdiga. Varenda en av karaktärerna måste ha varsin trovärdiga historia och varsitt trovärdigt motiv. Men när jag börjar brodera istället för att tråckla blir motiven inte bara trovärdiga, utan ger historien den extra dimension som den behöver. Det blir tydligare att karaktärerna faktiskt berättar en och samma historia. Inte tre delhistorier.

Hurra för denna utveckling!

*Insåg dock inte betydelsen av tråden förrän i omskrivningen av kapitel 14 …

Om att hitta ett språk

Jag tror att jag har hittat mitt språk nu. Mitt uttryckssätt.*

Tänk alla de former jag använt mig av genom utkasten, allt från det enklast enkla till det mest tillkrånglade där också jag måste stanna upp för att funderade vad jag säger. Vad jag funnit, och fäst mig vid, är ett enkelt språk utan att det är förenklat. Mina halvsidorlånga meningar är borta. Vad finns det för poängen att försöka fånga allt en enda mening när man har flera hundra sidor till sitt förfogande? Men språket är inte förenklat till pekboks-nivå. Bara så där lite lagom.

Därtill har jag hittat en rytm. Ett sätt att ställa frågor och komma med invändningar som känns naturligt. Tycker jag. En stor fördel med att hitta rytmen är att jag inte alls fastnar på samma sätt som tidigare. När jag väl har en nyckelmening vet jag vilka frågor jag kan ställa för att komma vidare. Jag vet hur jag ska lätta upp en kompakt textmassa.

Om andra tycker att språket är ok får tiden utvisa. Själv tar jag mig vidare - fast just nu mycket långsamt; för vårtröttheten har jag ännu inget bot...

*och det tog ju bara nio-tio utkast av Alster I för att komma dit...

Om osäkra ord

För att svara på förra inlägget fundering så tog jag itu med kapitel 1 istället för att backa tillbaka. Jag tog ännu en sväng med att fila på inledningen, men såg också till att inte blunda för osmidiga övergångar. Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med hur kapitlet artar sig. De som däremot förvånar mig är antalet osäkra ord.

Det är nog så att jag borde ta och radera dessa osäkra ord. Kanske.
Dessa osäkra ord säger väl mer om den osäkerhet som jag en gång känt (när jag testat en tanke). Tror jag.

Bestämt.

Mina karaktärer är inte osäkra. Dessutom är jag säker på texten. Visst tvivlar jag på min förmåga att skriva, men inte på vad som ska ske, vad som har skett. Ändå finns där en massa ord som uttrycker osäkerhet. Ord som nog, väl, kanske. Bort med dem.

Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?

Alltså. Ta itu med utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.

 Jag har redan börjat skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En orm som äter upp sin svans, eller en berättelse vars slut är dess början. (Kan man göra den jämförelsen?)

 Alster I slutar i en dåtid och börjar i en nutid 30 år senare, men ändå befinner sig karaktärerna sig i varsin del av slutet i de första kapitlen. Även om de två parallellberättelserna är linjära så är de också cirkulära. Det var faktiskt en av tidigaste berättartekniska detaljerna som jag bestämde mig för. Jag ville att allt skulle kroka in i varandra, återkomma precis som kyrkoåret. (Kanske var jag alldeles för inspirerad av mina teologistudier vid den tidpunkten?) Jag vet inte längre om det faktiskt är så – skulle nog behöva lite distans till texten för att avgöra det. Men det var tanken, och i början (och slutet) är tanken fortfarande närvarande.

Jag har tidigare berättat att kapitel 3 är ett av de där kapitlen där jag snavar. Visst har jag lyckats skriva om trean så att de fungerar i det stora hela, men det skaver fortfarande. Och jag tror mig äntligen ha hittat ”felet”; det karaktären upplever här är inte cirkulärt, kapitel 3 tar inte vid där kapitel 23 slutar…

Så. Att backa tillbaka för att ha slutet i minnet när jag ska skriva om 3:an, (för slutet behöver ju också bearbetas) eller köra på 10:an och utgå från att det är början som bestämmer slutet, inte tvärtom?

Om att pilla och pausa

Jag tänker på den tid som jag lagt ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.

Jag tror på pauser. Har alltid trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten, det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt medan det medvetna ägnar sig åt annat.

Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, precis som tanken var, och satte genast igång med en genomläsning. Och blev besviken. (Som alltid!) All den där tid som jag lade ner på att skriva in all text igen, all den tid som jag tog mig för att radera alla sidospår och finurliga formuleringar. Alla älsklingar som fick stryka på foten – och det blev inte bättre än så här?

Allt i enlighet med sedvanan blev jag alltså besviken. Men det tog bara någon vecka tills jag hämtade mig, hämtade kraft. Jag såg sanningen i något som jag redan visste: de två första kapitlen måste skrivas om 1) jag måste få en helt ny början i kapitel 1, samt att 2) alla de pretentiösa formuleringarna i kapitel 2 måste väck. Problemet var att kapitel 1 och 2 är sådana som jag slipat och slipat och filat och slipat ännu mer. Tills de blivit oåtkomliga.  Tills varje kommatecken är en darling. Inte ens chans att det går att mjuka upp alla meningar så att det går att börja rucka på dem.

Eller jo.

Det finns en chans. Det finns alltid en chans, det gäller bara att vilja ta den.

Jag radera helt enkelt de första styckena, och se där! Det var möjligt att hitta en ny början. En som faktiskt hörde ihop med den historien som Alster I blivit i sin 9.e omskrivning och inte en början till utkast nr 2. Fortsatte sedan genom hela kapitel 1 och  vidare till kapitel 2 – där jag lyckades hitta direkta felaktigheter (hänvisningar till saker som raderats men som var så genomarbetade i det här kapitlet att det var närmast omöjliga att få syn på). Fast sedan hände det:

Jag började scrolla. Upp och ner i dokumentet. Jag började pilla. Skriva om. Skriva om igen. Pilla lite till. Tills jag inte kunde se vad som blev en förbättring. Varje mening kunde skrivas om hundratals gånger.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.

Om bokdrömmar

Jag drömde om Alster I igen.

Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika, men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:

De handlar i princip om att jag ”skrivit färdigt” Alster I, att den kommit ut som bok och om reaktionerna kring boken (eller bristen på dem). Det som förenar drömmarna är att jag med fasa upptäcker att jag inte alls var klar med historien; att den är helt osammanhängande och inte alls så där bra som jag hade tänkt att den skulle bli. Drömmarna handlar allt om att jag försöker övertyga skeptiker att köpa boken, eller att jag t.ex. hittar boken bortglömd på en lagerhylla. I drömmarna ångrar jag bittert att jag inte gav allt, att jag inte orkade hela vägen. Att jag lät/tillät att alstret bara blev halvfärdigt. Så också i den senaste drömmen, då drömmen glädjande nog visade att boken inte bara hade kommit ut i inbundet utan också i pocket. Det som jag såg som problematiskt var att – trots att den älskats av bokbloggare – inte hade recenserats i gammelmedia. Och givetvis behövde jag få skriva om boken så att också de skulle intressera sig för den. Ok.

Ok.

Och så till den utveckling som jag ser i mina drömmar:

Drömmarna har alltså utvecklats från att jag försöker övertyga skeptiska (eller obefintliga) läsare om att alstrets förträfflighet till att alstret faktiskt älskats av vissa. Men alla utmynnar i att jag önskar hett att jag skulle få möjlighet att skriva om berättelsen, att ge berättelsen den tid den behöver. Ibland har jag vaknat helt gråtfärdig, ibland bara lite nedstämd. Senast vaknade jag harmsen –  besviken för att jag inte nått så långt som jag ville nå (även om jag också kunde se fram emot de berättelser jag skulle  komma att skriva. De där som skulle bli så där bra som de bara kunde bli).

Mina bokdrömmar följer utvecklingen av det faktiska alstret, den historia som finns i min dator och som blivit bättre med åren och omskrivningarna. Jag vet också att berättelsen ännu inte är färdig. och jag vet genom min dröm (om inte annat) att det inte räcker att den skulle gillas, eller till och med älskas, av bokbloggare. Jag vill tydligen att den ska gillas och kommenteras av gammelmedia. (!) Kanske för att jag tror att de är lite hårdare i sina omdömen, och jag vill passera det nålsögat... Nåja.

Hursomhelst. Mitt i det omskrivningsarbete som känns oändligt tror jag att mitt undermedvetna vill trösta mig, få mig att det den utveckling som skett. Se bara några inlägg tillbaka, på refuseringsdrömmar ; även om beskedet inte var positivt så hade något älskat. Allt blir bättre med lite jobb, och vem vet; snart drömmer jag kanske att jag slutligen lyckats med mina omskrivningar. att jag har något som kan bli en bok.

Om pausberättelser, igen

 

De är här igen, pausberättelserna.

De överraskar, alltid. Borde inte göra det. Jag borde ha lärt mig att de, de nya idéerna, dyker upp när jag pausar från Alster I. Men jag tror att de överraskar eftersom jag har svårt att krysta fram idéer ”på beställning”. Tänk bara på alla de novelltävlingar som finns där ute, de som endast kräver några få sidor och … ja, en idé. En vettig (eller bara intressant) tanke att bygga vidare på.

Jag måste inspireras; ”få” den där idén gratis för att sedan bygga vidare på – att det sedan kostar att bygga vidare gör inget (även om jag föredrar ju inspiration hela vägen, förstås…)

Hursomhelst. Under min nuvarande paus från Alster I har åtminstone en idé hamnat på papper, i synopsisform. Och det är de som gör att pauserna inte känns som bortkastad tid.

Om att fortsätta

Ja, jag fortsätter. Gör ännu ett försök att bli klar med Alster I. Jag höll min förra deadline, men jag håller inte löftet som jag gav inför omskrivningen 9 – dvs. att lägga ner om jag inte blir nöjd. Jag kan inte lägga ner. Inte än, inte förrän jag inte längre kan skriva bättre, göra bättre.

 

Så det blir en omgång 10 också.

 

Omgång nio gav mycket. Det var en intressant upplevelse att skriva in texten i ett tomt dokument istället att bara skriva in ändringar i ett befintligt. Jag hittade så många små älsklingar, och knasiga felaktigheter, att jag trodde att jag äntligen fått tag på alla. (Tji fick jag.) Metoden gav så mycket distans till texten att jag kommer att fortsätta med detta. Kanske inte vid varje omskrivning, men varannan? Var tredje?

 

Hursomhelst.

 

Utkast nio innebar att jag raderade. Raderade, raderade, och raderade. Jag skrev till och fyllde ut – men det räckte inte. Texten hackar, det blir lite katalogstil över det hela. Så nu måste jag fortsätta arbetet med att fylla ut. Bli tydligare, läsligare. (Ja!) Ge detaljer, skriva in ljud. (Jag har upptäckt att det i Alster I inte finns något som låter. Jag beskriver inga ljud. Visst pratar folk, men därutom? Tystnad…

Och om jag inte blir klar med alstret i denna omgång? Ja, då fortsätter jag väl en omgån gtill. och en till, och en till och ...

Om tiden det tar...

Jag tänker på den tid jag lägger ner på mitt skrivande, jag tänker på hur lite det egentligen är. Och så tänker jag på vilken tid denna lilla tid tar...

Alltså. Jag har jobbat med utkast 9 ända från annandag jul. Med relativt få längre pauser har jag alltså suttit med texten varje vecka. Kanske inte varje dag, varje kväll. Men ändå hyfsat ofta. Om man skulle räkna om det till heltid så är det kanske... Säg tre veckor?

Alltså 120 arbetstimmar?
Ja, typ...
Under omkring 240 dagar plus lite till?
Mm...

Så börjar jag tänka. Det handlar om ca tre veckors heltidsarbete som drar ut på mer än ett halvår. Tre veckors arbete...

Fast håll in hästarna. Jag skulle nog aldrig kunna skriva åtta timmar om dagen. Det mesta som jag skrivit är nog fem timmar, och då har jag varit rätt så urlakad när jag blivit klar. Och så har jag ju alltid förespråkat att ge berättelsen tid, alltså att man ska ta sig tid för sin historia, det är då den blir bäst.

Men tre veckor... Vore det inte mer energieffektivt att ta tjänstledigt i tre veckor för att gå igenom texten? Varför låta det dra ut på tiden?

Men skulle jag kunna skriva om / redigera hela Alster I på tre veckor om jag hade tid till det? Tänk om jag började prokrastinera, slösa med mina besparingar? Och hur skulle jag kunna övertyga min omgivning om att tjänstledighet vore det bästa? Och för att Lopparo-Lou ska kunna gå på dagis (ja, annars kan jag ju inte skriva) måste jag ju verkligen övertyga (till och med skaffa mig ett företag...) och tror jag själv tillräckligt mycket på mitt skrivande för att kunna lägga ner en månadslön på att leka författare? Många frågor, men jag medger att jag börjar tänka i dess banor. Tänk bara, tjänstledigt i tre veckor,  eller en månad, för att skriva... Hmm.

Om att byta spår

Det är när jag befinner mig i det sista kapitlet som jag blir varse om spårbytet, det som skett lite i lönndom men som skulle eventuellt kunna vara pricken över i:et. Historien är på väg mot en upplösning som ... förvånar mig.

"Aha, det var därför som...?"

"Ja, precis!"

Så känns det just nu, och så dags!

Jag skrev in "växlingen" redan i det förra utkastet (eller kanske så långt tillbaka som i det förrförra?). Jag förstärkte det lite i det här utkastet men det skulle liksom bara vara en liten detalj, inte en hel spårändring. Jag var inte medveten om dess betydelse... Inte förrän jag sitter med slutet i handen och ser att det har hänt något med historien. Ser att det skulle kunna fungera...

Är det här vad de pratar om som pratar om att karaktärerna lever ett eget liv? (Förresten ett påstående som jag tidigare varit mycket skeptisk till, mina karaktärer är så hårt hållna att det verkligen inte har funnits utrymme till att de ska förvåna mig.)

Nu måste jag bara bestämma mig. Ska jag låta historien löpa på det nya spåret, på det som löper parallellt med den "gamla" ända till en viss punkt, eller ska jag hårdnackat radera fram det gamla? Eller kanske bara strunta i alla insinuationerna? Fast det går ju inte, det skulle väl handla om falska ledtrådar?

Jag tror att jag måste läsa igenom historien för att kunna bestämma mig...

Om att inte avslöja sistameningen...

Efter diskussioner på annat håll har jag beslutat mig för att radera min (eventuella) sistamening. För mig var den kuriosa, men visst, det finns de som inte vill känna till sistameningen på förhand. Inte ens när den inte avslöjar något väsentligt.

Att känna till den på förhand, säger de som inte vill veta, det stör läsningen eftersom den lägger sig i vägen, eftersom man väntar på att förstå den. Tolkar in, liksom.

Själv vet jag inte... När jag befann mig vid slutet och det var dags att skriva den sista meningen slog jag på måfå upp en drös sistameningar. Både i böcker som jag läst och älskar, eller kanske bara tyckt om, men också i böcker som jag inte läst. Och visst finns det författare som bryr sig lika mycket om sin sista som sin första. Men de flesta sista meningar är lite "Jaha?". Om du förstår vad jag menar.

Så jag vet inte. Kanske var jag så påverkad av dess intetsägande sistameningen att jag liksom tyckte att jag kunde skriva ner min utan protester. Men si så fel.