Om vådan av att gallra böcker

Jag har ingenting emot att gallra böcker, att förpassa den ratade boken till dess sista cirkulationsställe; fjärrvärmeanläggningen. Det säger sig självt att det inte finns plats för allt på biblioteket, om tusentals titlar köps in varje år betyder det att tusentals titlar måste ut. Därmed ryker – bokstavligt – böcker varje vecka. Det är många som förfasas över detta, själv himlar jag med ögonen när någon illustrerar en bild av gallrande bibliotek med bokbålar från Nazitiden. Vad tror folk att vi gör oss av med? Rariteter? Fragment av Dödahavsrullarna?

     Det ligger nog närmare sanningen att det handlar om en dussindeckare som ingen längre orkar bry sig om - som det ändå finns både dubbletter och tripletter av – i vissa fall kanske någon obskyr bok som ingen bar med sig hem trots den fått både skyltutrymme och chanser. Varför inte en databok där mjukvaran försvann för decennier sedan, eller böcker som återlämnats i ett skick som gör all vidare utlån omöjlig?

     Det finns biblioteket som har bevarandeansvar – ett vanligt folkbibliotek i en medelstor stad har inte det – vill ni ha de där gamla böckerna om datamjukvara från slutet av 80-talet kan ni väl vända er till Kungliga biblioteket. Typ?

Men sedan händer det att man blir hejdad i biblioteket, att någon lite försynt ber om hjälp att hitta en bok. Och trots att man var ute i ett annat ärende låter man sig hejdas och hjälper till, kanske lite stressat till en början.

”Boken skulle ju stå där, den stod där förut.”

”Ja, men står den inte i hyllan är den nog utlånad...”

”Men jag kan inte hitta den i datorn heller..?”

Man följer med till bibliotekskatalogen för att kontrollera att det inte handlar om en felaktig sökning. En tredje person - med betydligt bistrare uppsyn - gör oss sällskap. Jag börjar ana oråd. Och visst:

”Kan du söka på författarnamnet? Det är nämligen han som är Författaren”, säger kompisen och nickar mot frågeställaren.

 Man försöker att nollställa ansiktet. Författaren småpratar och nämner den bibliotekarie som köpte boken.

      Han? tänker jag och drar mig till minnes den forna kollegan, undrar om han fortfarande lever.

      Innan jag hinner göra klart min sökning informerar mig Författaren att boken ska finnas i flera exemplar varav si och så många är referensexemplar.

     Jag gör min sökning och funderar samtidigt hur jag ska berätta det där med gallringar för honom. Jag drar mig till minnes de gånger som jag har gått på loppisar och sett hyllmeter av en och samma titel och undrat hur det måste kännas för en författare att se det; att veta att någon väljer att inte behålla den bok som man lade så mycket tid på att skriva. Jag jag ljuga för att mildra? Säga att någon nog har knyckt boken? Men tänk om han då försöker få mig att köpa ett ersättningsexemplar?

    Det visade dock att det den här gången hade handlat om en felaktig sökning i katalogen. Jag kunde meddela att en av böckerna var utlånat och en annan stod i en helt annan hylla än den som vi tittade i. Jag ser lättnaden och ler. Vi utbyter artigheter och jag hastar vidare mot mitt andra ärende – och låter det förbli en liten hemlighet att någon gång under de kallaste vintermånaderna bestod den värme som strålade ut från fjärrvärmeanläggningens element den alldeles särskilda sorts värme som strålar ut från gallrade dubbletter och referensexemplar.

Om onödiga mysterier

Jag är i färd med att beskriva ett drag hos en av mina karaktärer - ett drag som en av de andra karaktärerna finner märkligt, närmast mystiskt, ett drag som aldrig har fått en förklaring - när jag inser det; jag luras. Jag försöker få det till att det är en av mina karaktärer inte begriper - fast det i själva verket är jag som inte har tänkt färdigt. 

Problemet med att låta något bli märkligt, närmast mystiskt, är att det i slutändan måste få en förklaring. Beroende på hur mycket jag har laddat det (dvs. hur mycket betoning jag har lagt på det i texten, hur märkligt, mytiskt jag gjort det) desto mer intressant måste förklaringen vara.

Det jag just var i färd med att göra var att ladda en småsak, skitsak, en pyttedetalj som inte har någon större betydelse för berättelsen i dess helhet. En sådan bisak som inte ska laddas eftersom det medför merarbete - för i slutändan ska det ju förklaras, eller än värre; den riskerar att dra ut berättelsen på villovägar.

Så. Jag tar ett steg tillbaka. Söker en förklaring, löser onödiga mysterier innan de blir mysterier. Skriver vidare om något alldagligt, en småsak som knappast kan betraktas som en tråd.  

Om cliffhangers

Cliffhangers. Ett avbrott i flödet, i värsta fall reklam. (Inte så ofta i böcker, dock - tack och lov.) Läsaren måste ta sig genom en annan passage för att få reda på hur det går för den stackare som författaren lämnat dinglande över ett stup. Läsa den ena sidan efter den andra.

En cliffhanger kan driva läsaren framåt, men också att få denna att lägga ifrån sig boken. Dan Brown skriver cliffhangers så att det gränsar till komik. Louise Penny driver mig till vansinne med sina.

Hos Penny dyker de upp på var och varannan sida. Jag tröttnar, lägger ifrån mig boken. Jag har länge varit nyfiken på hennes böcker, men det här överdrivna användandet av cliffhangers gör att den känns tafflig. På gränsen till usel. Och jag lämnar den oläst.

Cliffhangers. Hos Penny förstörde de en historia som (nog) skulle ha varit läsvärd utan. Hos andra har jag säkert inte ens lagt märke till dem. 

Jag minns inte om jag någonsin tog ett medvetet beslut om att inte använda mig av cliffhangers i Alster I, eller om det bara blev så. Det blir inga avbrott i mina scener, varje karaktär får berätta delar sin historia utan att någon annan avbryter. För det finns ju annat än cliffhangers som driver en berättelse framåt? Som intrigen, typ..?

Ok, det är klart att jag inte lägger ifrån mig varje bok som innehåller en cliffhanger eller två, men jag skulle vilja utfärda en varning för att gödsla en berättelse med dem - den kan få läsaren (åtminstone mig) att misstänka att det är det enda som finns. Ett simpelt trick att få en ointressant historia att bli läst.

*

ps. dessutom gillar jag inte ordet cliffhanger, vad katten heter det på svenska?

Om startsträckor

Ja, sådana där startsträckor som är flera dagar långa. Ett dokument öppnas, kanske två, det skrivs lite stolpanteckningar. Det testas, vad händer om kommatecknet flyttas lite? Först åt vänster sedan åt höger. Hur skulle det bli om väljer att radera kommatecknet, eller om jag skrev dit två, gjorde ett parentetiskt inskott?

Arbetet med kommatecknet varvas med arbetet att stirra på anteckningarna. Vad var det nu som jag planerade att skriva? Funkar det verkligen?

Sedan kommer insikten att det inte duger, ska det bli något skrivet är det bara att skriva. Så jag skriver; tätt, tätt, tätt står orden. Tät, tät står tvekan (Varför skriva något som ändå kommer att suddas?)

Men det är ju inte heller så lätt att tänka nytt när det finns en given ram, när det gäller att hitta nya ord till samma händelser, föra fram samma info. Annorlunda. Samma personer men helst i ett annat arrangemang. Andra ord ska föra fram samma betydelse. Så svårt, så mycket enklare att flytta kommatecknet först åt vänster, sedan åt höger.

Men så kommer dag tre (eller är det rent av dag åtta, dag tolv?) då det släpper. Och allt känns så rätt igen. Jag känner mig nöjd över att jag än en gång lyckades skaka om bokstäverna, bilda nya. Mycket bättre, och inte så tätt. Nu kommer det nog att fungera, nu när jag tog mig igenom startsträckan för den här gången.

Om en (tillfällig?) arbetsplats

Att skaffa sig en arbetsplats. Någonstans att ställa datorn, kanske i ett hörn av vardagsrummet uppe? Inte den mest idealiska platsen eftersom rummet är öppet för alla, saknar dörrar att stänga. Men likväl en plats för att sitta med datorn.

För nu går det inte längre att halvligga i soffan. Jag behöver skriva, inte tänka. Inte anteckna. Skriva. Jag har backat i Alster I. Sett över två kapitel som skavt. Fått en tanke från ett kapitel som kommer längre fram. Något som jag glömt. För att kunna skriva behöver jag en arbetsplats. Hörnet i vardagsrummet en trappa upp får duga så länge.

(Så jag längtar efter ett eget rum!)

Om genrer; Rediga böcker

Ja, det finns deckare förstås. Och chit-lit, fantasy, dystopier. Science fiction, romance, thriller, humor och så. Och så finns det Rosa böcker, Riktiga romaner och Rediga böcker.

Just idag skulle jag (i mitt yrke som bibliotekarie) samla ihop en liten hög med just Rediga böcker till en låntagare. Ja, ni vet, rediga.  Inte sådana – tänker jag mig – där kvinnor förvandlas till grisar eller män som vaknar upp och upptäcker att de förvandlats till kackerlackor (inte för att jag försöker peka ut några orediga böcker). Inget lullull, ingen uppvisning utan en historia. Ok att språket är fint, men att det är korrekt är nog ändå viktigare och viktigast är nog ändå den sammanhållna historien. Tänker jag mig.

Jag tänker mig att Rediga böcker är lite som böckerna som hör till genren Riktiga romaner. (Ja, ni vet väl alla vad som menas med en ”riktig roman”?) Fast ändå lite mer redigt, med rediga karaktärer som inte får psykbryt på hallmattan. Karaktärer som tar rediga beslut och får ett redigt slut. Eller lyckligt, för det är ju den logiska leden efter de rediga besluten som karaktären tagit. Tänker jag mig.

Om Pausberättelser

Pausberättelser. Lite så där som pausfåglar, sådant som man fyller ut en paus med. Läspaus, skrivpaus, bloggpaus. Fikapauser.

Pausberättelsen som fyller ut min tid just nu hör till de där novellerna som sysselsatte mig under sensommaren och den tidiga hösten förra året. Eller ja, om det nu är noveller eller en roman eller något annat; i vilket fall som helst är det en berättelse. Just nu handlar arbetet mest om tankar, utkast. En utveckling i idén. Anteckningar som ännu inte har nått ett sammanhållet dokument utan hittas på lösa lappar.

Det känns så skönt att bara få hitta på, så befriande att få tänka nytt istället för att traggla med en omskrivning. Att få skriva fritt, att få hamna på villovägar - det kan ju hända att det tar för villovägar i själva verket är den rätta vägen?

Jag har inga planer på att ge upp Alster I, jag återgår till den så snart jag får mer sammanhållen tid än fika- eller lunchpauser på jobbet, men tills dess lutar jag mig tillbaka med pausberättelsen.

Om en bloggpaus

Tjoff, så går en månad från bloggens liv och kommer aldrig åter.

Så vad var det som hände? Hamnade jag i ett maskhål, låg jag i koma? Tidsbrist, lättja eller kanske bloggkramp? Blev jag kidnappad, gick min dator sönder? Tröttnade jag på vintern, kom aldrig våren?

Nä, jag vet inte. Det bara blev så. Tiden gick. Det är sånt som händer ..?

Det ligger en massa utkast i korgen med blogginlägg. Tankar som jag aldrig tänkte klart, orkade inte formulera. Det samma hände med skrivandet under mars. Orkade inte formulera.

Så inget hände med Alster I under en månad?

Nja. Jo. Jag hann tvivla rätt mycket på Alster I. Men jag kom över tvivlet, främst genom att jag skrev mig fram till ett av mina favoritkapitel; ett av de där kapitlen som står i skarp kontrast mot de omöjliga kapitlen som jag aldrig får till. I detta favoritkapitel fungerar allt. Jag har hittat mitt språk och händelserna kommer i precis den ordning som de ska. Allt flyter. (Varför är inte alla mina kapitel så? Varför är det knappt mer än ett ynka kapitel så är så där perfekt?) Kapitlet gav mig en idé, och jag backade i arbetet. Tog mig tillbaka till ett annat kapitel som jag lämnat lite halvfärdigt så där. Och där fastnade jag, trots att jag vet vad jag ska skriva. Men så kom ju aldrig våren. Och så skulle jag packa för vi skulle ju flytta. Och så flyttade vi. Och så är allt i oordning. Och vem kan skriva när man knappt hittar sin dator?

Ok, undanflykter och sånt. Men vad hände med den där deadlinen, den som inföll den 1.a april... eller var det den 31 mars?

Ja just ja. Den. Men den lyckades jag skjuta på. För det hände något som medför att jag inte kommer att kunna ägna mig åt att renovera så mycket som jag hade tänkt mig. Jag får loss skrivtid och slipper jäkta mig igenom Alster I. Men än dröjer det nog några dagar innan jag kommer igång igen. Just nu ligger jag på soffan på torpet - dit vi flydde flyttkaoset hemma. När vi återvänder hem måste vi städa ur ett stort radhus och försöka få till en slags grundordning i det nya hemmet. Men sedan ska jag nog komma igång med livet igen. Och så blir det ju vår snart. (Även om jag tvivlade lite på det under gårdagen då den finaste jule-snön föll över Hälsingland.)

Hursomhelst så tror jag att jag har bloggpausat färdigt för den här våren.

Om Cirkeln, Eld och ljudböcker i allmänhet

Ljudboken är, för mig, något som tar plats mellan två punkter; ”under tiden”. Det där som sker under tid det tar att cykla eller promenera från jobbet och hem, hemifrån till jobbet. När destinationen nåtts stängs boken av i väntan på nästa tillfälle jag hamnar mellan två punkter. Att sitta still och lyssna på en ljudbok gör mig rastlös.

Så har det alltid varit och jag har aldrig saknat något annat… förutom när jag lyssnat på Strandberg & Bergmark Elfgrens Cirkeln och Eld. Den senare började jag lyssna på i fredags och blev barnsligt förtjust. Och fortsatte att lyssna när jag kom hem. När någon av familjemedlemmarna närmade sig för att prata lade jag mig till med min jag-är-så-himla-intresserad-av-vad-du-säger-masken samtidgit som jag fingrade otåligt på play-knappen.

Mellan stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen undrar jag varför jag blir så förtjust i böckerna om tonårshäxor från Engelsfors? Är det just på grund av stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen? Kanske för att jag har så lätt att relatera till den tynande bruksorten Engelsfors?

Vad det än är så är det lätt att göra sig bilder av det som sker i böckerna. Lätt att intressera sig för personerna och historien. Lätt att strunta i att man kanske själv borde skriva lite. Lätt att lyssna trots att det inte sker ”under tiden”.

Om konserveringsmedel och zombieapokalyps

Det här handlar om boken som jag läser just nu, om Alden Bells zombieapokalyptiska roman I dödsskuggans land. Boken är som skriven för älskare av tv-serien Walking dead – för sådana som jag själv. Zombierna är de samma, liksom den alltmer tynande mänskligheten.

Men. Vad jag retar mig på vissa saker.

Mitt förtret började med att det femtonåriga berättarjaget Temple, som är född i nära anslutning till apokalypsen och inte kan relatera till livet före zombierna, bromsar in bilen framför en affär och går in för att hämta bl.a. ett flak läsk och några paket med jordnötskakor med ostbågefyllning.

Så vad retar jag mig på? Jo:

1. Konserveringsmedlet som gör de fyllda jordnötskakorna ätliga 15 år efter apokalypsen
2. Att ingen har, under de gångna 15 åren, kommit på tanken att plundra/tömma livsmedelsaffären.

Ok. Låt oss säga att jordnötskakstillverkningen inte lades ner bara för att några zombier dök upp. Säg att de tillverkades i 5-10 år till – och levererades till affärer som höll öppet zombier och eventuella plundrare till trots. Enligt min mening är det fortfarande alldeles för mycket konserveringsmedel i kakorna. Har ni varit med om att ni köpt ett bakverk och upptäckt att bäst-före datumet ligger månader fram i tiden? Eller kanske haft några röda fina äpplena hemma, sådana där som fortsätter att vara röda och fina när resten av fruktskålen ruttnat i en brun hög? Det har jag och jag tycker att det känns obehagligt att tänka på alla de kemikalier som får mat - som inte borde ha lång hållbarhetstid - att hålla sig länge.

Nåja, skulle jag leva mitt i en zombieapokalyps skulle jag antagligen bekymra mig om helt andra saker än konserveringsmedel. Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att jag nog tycker att en författare till en bok om zombieapokalyps borde bekymra sig om konserveringsmedel, eller rättare: frågor om bland annat vilken typ av livsmedel som det är trovärdigt hitta, eller att äta, 15 år efter att zombierna har dykt upp...

Om kreativt skrivande

När jag lyfter på sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen får jag syn på den; broschyren från Linnéuniversitetet. Den om kurser i kreativt skrivande.  Jag snappade åt mig den på Bok- och biblioteksmässan, men var nog ändå mest intresserad av godisskålen i montern. Nu hajar jag till, blir sittande en stund.

Jag minns den första gången som jag funderade på att gå en skrivarkurs, det var omkring tjugo(!) år sedan. Jag vill minnas att det var någon i min närhet som pratade om en, kanske att personen själv hade tänkt gå. Jag kände mig lockad, redan då. Men full av hybris -

Jag behöver ingen skrivarkurs för att lära mig att skriva

- lät jag bli. Till mitt försvar kan sägas att jag skrev hyfsat bra på den tiden, vilket nog kan förklaras genom att jag läste mängder av böcker. Då var läsningen mycket viktigare än skrivandet, nu har det olyckligtvis blivit tvärtom – olyckligt eftersom jag påstår att det är genom att läsa mycket som vi lär oss att skriva bra. Ibland tänker jag att jag skrev bättre då än vad jag gör idag. Visst, jag har ett personligare sätt att skriva nu, jag kommer längre och kan avsluta berättelser, men är jag bättre när det gäller hantverket? (Ok, det borde jag nog vara, men är det så mycket bättre?)

Hursomhelst. Sedan den där gången för tjugo år har jag ofta tänkt på skrivarkurser, tänkt att jag borde. Jag vill ju ha tid till att skriva, att bara ägna mig åt skrivandet  – och det är väl det skrivarkurser går ut på? En gång anmälde jag mig till en kurs i skrivande med retorik som utgångspunkt (ni vet, det där som renässansens skribenter ägnade sig åt) på Högskolan på Gotland, men den kursen blev aldrig av. Tråkigt nog.

Men nu sitter jag här igen. Funderar. Går så långt som till studera.nu för att kolla läget bland högskolekurser i kreativt skrivande. Det visar sig att det finns en kurs på högskolan här i staden. Ska jag? Men hur går det för Alster I om jag ska ägna mig åt helt andra skivarövningar? Sedan upptäcker jag att kursen som erbjuds är en fortsättningskurs, och jag hittar ett spår av den grundläggande kursen.

Så blir mina planer på skrivarkurser skjutna på framtiden, igen, och broschyren från Linnéuniversitetet hamnar i papperskorgen. Eller är på väg att hamna, för jag hejdar mig och lägger tillbaka den i sånt-som-jag-ska-gå-igenom-när-jag-får-tid-högen. Det är bra att ha en påminnelse, tänker jag.

En kort reflektion efter kvällens bokcirkel

Vad futtig ens egen berättelse känns i jämförelse med Bulgakovs Mästaren och Margarita. Futtig.

Om ett bakslag

Det kändes som om jag befann mig på den säkra sidan i höstas. Ja, att inte bara vara några hårsmån närmare att bli klar med Alster I, utan nästan en hel hästsvans. Känslan kom av att jag istället för att skynda mig vidare kunde stanna kvar i ett ögonblick, en händelse, en dialog. Jag hade ro att börja fylla ut istället för att bygga på, skynda vidare. Jag hade koll på händelserna, visste var jag kunde stanna upp en stund. Jag tyckte mig se att en hel del av det som stod skrivet kunde överföras till boksidor.

Men nu?

Nej.

Nej. Nej. Nej.

Den här andra halvan av Alster I är inte i närheten av att vara likna en bok. Inte ens en bok som är illa skriven.

Jag har fått ordning på händelserna – har dock inte kommit så långt p.g.a. två förkylningar (två! Jag visste inte ens att det var fysiskt möjligt att vara förkyld två gånger inom loppet av en månad) – men språket. Språket! Jag kan låta det stanna vid avslöjandet av att jag ryser av obehag när jag läser mina idiotiska dialoger. Vad tänkte jag på när jag lät dem passera i den förra omskrivningsomgången?

Så .Ett bakslag, alltså. Istället för att fylla ut måste jag börja radera. Skriva stolpanteckningar istället för att ägna mig åt att göra texten levande. Jobb, jobb, jobb. Nåja, det är väl bara att ta itu.

Hindenburg av Susanna Lundin

Behöver man vara säker på att ha förstått en bok för att älska den?



Jag läste och älskade. Hindenburg, alltså, men kan jag vara säker på att jag begrep den? Förresten, att begripa, behövs det? Förlaget skriver att Hindenburg är en roman om jordens undergång och om hur man blir en människa. Huvudkaraktärerna Bertil och Prickly pear är leksaker. Eller är det en leksak och en flicka? Eller förresten, är de någotdera? Och om Prickly pear är en flicka varför kan Bertil ta ut hennes hjärta, lukta på det (det luktar lite surt och har en grönaktig ton), lägga tillbaka det för att sedan väcka henne?

Jag tycker, jag anar. Har jag fel? Men det finns inget behov av att förstå. Ju förr man upphör med att försöken och bara läser dess förr får man följa med. Älska det drömska, det poetiska, fantasifulla. Älska de där vindlande gångarna från torpet Hindenburg, till Los Angeles där de heta Santa Ana-vindarna blåser, och till underjorden.

Jag känner mig så himla nöjd över att ha läst en riktigt, riktigt, bra debutroman.