Om att pricka in rätt årstid

Alster I börjar med hösten, inte för att jag började skriva historien på hösten utan för att hösten alltid har varit min favoritårstid. Det blir så kyligt, vackert. Kanske också för att hösten symboliserar det nya. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att studera, även under de år jag arbetat, vilket innebär att hösten varit en början på något nytt; en ny termin, en ny kurs. Nya kläder och pennor och block. Nya berättelser.

De skeenden i Alster I som utspelar sig i nutid utspelar sig under några höstdagar efter en lång indiansommar. Jag minns inte längre om det var indiansommar det året som jag började skriva min berättelse eller om indiansommaren dök upp i efterhand. Kanske lade jag till den i en senare omskrivning för att det passade in av någon anledning? För att det rättfärdigade något som redan har raderats?

Ja, nu är inte indiansommaren mer än en flyende detalj i berättelsen. Egentligen en av de där sakerna som jag med lätthet kan raderas eftersom den saknar vikt. Men jag raderar inte. Nix, för det är just där som jag är i omarbetningen just nu. I berättelsen har indiansommaren just slagit över i höst. Jeps! Precis som i min egen verklighet.

Det är väldigt sällan som stämmer för mig, det här med vilken årstid jag skriver om och vilken som pågår utanför fönstret. I mitt skrivande får jag ofta ägna mig åt att minnas årstider istället för att leva dem. Men det är väl antagligen så det blir när alla de fyra årstiderna dyker upp i berättelsen. Det känns ju lite onödigt att invänta rätt årstid när man som bäst ägnar sig åt att skriva. Så just nu njuter jag av att hösten äntligen har dykt upp efter denna indiansommar, och inte bara det; jag njuter av det kyliga grå vädret - det är ju precis det det som mina karaktärer upplever just nu.

Om en flyttkartong med innehåll som borde kastas

Jag går igenom en ouppackad flyttkartong, en av de där otaliga som hittas lite här och var i huset som renoveras. Den här flyttkartongen står i en skrubb som ska tömmas eftersom skrubben står på tur i renoveringslistan (eller ja, själva skrubben ska inte renoveras utan rivas för att ett annat rum ska bli större). Den här särskilda flyttkartongen innehåller mina dagböcker, almanackor, fotografier och så en massa anteckningsböcker.

Anteckningsböcker, ja. Alla dessa försök att skriva. Försök att lära sig, försök att hitta en berättelse, inte bara inledningar och enstaka händelser. Scener. Alla dessa ord som jag skrivit för att söka. Ord som jag varit stolt över, tyckt passat så bra. Ord som jag numera tycker är pinsamma. Som är fel. Ord och meningar som visar att det går att utvecklas.

Jag sitter på golvet bredvid flyttkartongen med minnen av hur det en gång började. Väger anteckningsböcker i handen. Läser lite, men bara lite eftersom jag inte vill kännas vid så dålig text. Jag frågar mig

Ska jag kasta det här?

Finns det någon poäng med att hålla fast vid gamla anteckningböcker med usel text? Jag har varit på väg att kasta dem länge, redan för femton år sedan hade jag en plan om att utveckla en ritual för att frigöra mig från en del av dem  (ja, det räcker visst inte bara att kasta rakt av), men då berättade någon som hade gjort sig av med sina tidiga alster att hon ångrade sig så. Att hon ville läsa dem, ville veta vad/hur hon en gång skrev. Kunde inte göra det ogjort. Så då lät jag bli.

Jag väger och funderar, skäms över texten. Jag borde kasta men lyckas inte. Inte den här gången. Heller. Men när? Hur gör man för att kasta, och när vet man att det är dags?

Om nattlig bokblues

Jag tänker på dem på natten när jag inte kan sova. På alla dessa böcker som är så bra, så välskrivna och intressanta och ... bortglömda. Böcker som får en recension här och en där. Kanske på flera ställen, men som ändå liksom förbises.

Jag tänker på bokens levnadstid, om natten tänker jag på dagsländor. Sådana som inte borde vara men som är. Om ett halvår kommer en färskvaran i pocket och sedan är det hejssvejs. Vad finns det för poäng?

Böcker, böcker, böcker. Så många bra, så lite tid. Läser en stund om natten. Väntar på nya böcker som ska komma. Undrar vilka jag kommer att missa.

Om det omedvetna skrivandet

Ja, det där med att liksom skriva en kuliss till en händelse; pränta ner de där orden som inte har så stor betydelse. Orden som gör att det som skrivs inte är poesi utan prosa. Inte nödvändigtvis utfyllnad men inte heller något som bär berättelsen.

Man skriver och tänker att det inte är viktigt, om man överhuvudtaget tänker. Kanske skriver man bara. Sedan är det dags för en paus, en stund på soffan. Kanske surfar man lite, tänker på annat. Men så händer det. Man kastar ett öga på utskriften på bordet framför sig och ser det. Lägger märke till det där som knappt var av vikt, det som kunde bytas ut mot annat. Tänkte man.

Och så sitter man där och känner sig ... dum? Eller smart? Vilken som än är den dominerande känslan så tänker man på det omedvetna, fascineras över hur det omedvetna ställer allt till rätta. För det som står skrivet är ju i direkt överensstämmelse med karaktären som betraktas, med det som redan berättats med karaktärens egna ord. Omedvetet har man gett sig själv en möjlighet att bygga vidare, ge en annan åsikt eller reaktion. En utomståendes synvinkel i förbifarten så där, utan att skriva på näsan ...

Hur kunde jag missa det här?

Kanske beror på att det aktuella kapitlet är skrivet ur en annan karaktärs perspektiv, karaktär X känner inte till att det hon lägger märke till har särskild betydelse för karaktär Y. I så fall har jag hamnat djupare i karaktär X än vad jag var medveten om. Kanske beror det på att det omedvetna (intuitiva?) skrivandet är mycket smartare än det medvetna (det uttänkta?) skrivandet? Det ger en möjlighet att skriva utan att skriva på näsan, något som (kanske?) ökar trovärdigheten? Eller så är allt bara en slump?* Intressant är det i vilket fall som helst.



* Jag har några riktigt bra exempel på slump - eller är det synkronicitet? - när det gäller detaljer i Alster I. Jag skriver mer om dem en annan gång, såvida jag inte glömmer bort det ...

Om ett oväntat skrivflyt

Ja, det här är högst oväntat. För det var med sinnesstämningen från mitt föregående inlägg som jag satte mig ner vid datorn häromdagen; en sinnesstämning som jag tänker mig att jag delar med Sisyfos när han inser att det återigen är dags att knuffa stenen uppför berget. Suck.

Ja, det är väl bara att...

Jag kommer inte ihåg vad det var Sisyfos var skyldig till.* Högmod? Ville han vara som gudarna, eller var det något annat? Jag vet inte om han någonsin kom (kommer?) att möta förbarmande men tydligen kan jag. Möta förbarmande, upptäcka att den där bautastenen är gjort av papier mache. (Ha!) Det är skrattretande enkelt att knuffa den uppför berget, är det ens ett berg som det handlar om? Det liknar ju faktiskt mer en nedförsbacke..?

Det tacksammaste är att skrivflytet infinner sig när jag ska ta itu med ett kapitel som satt krokben för mig under hela våren. Ett som jag inte tagit mig igenom, ett där jag inte har kunna tänka två tankar för att förbättra. Kanske beror skrivflytet på att jag tog mig i kragen och backade i berättelsen, skrev om de kapitel som jag lämnat för att skava? Kanske ska man helt enkelt inte analysera inspiration utan bara flyta med?

Hursomhelst. Det är skrattretande enkelt att skriva. När jag tar en lite paus och sätter mig på soffan för att vila ryggen hittar jag nya ord; en inledning till en novell. Kanske en till samlingen noveller (eller är det i själva verket Alster II?) som ligger och gror i gömmorna? Jag tar mig tid att skriva ner den utan att Alster I tar illa vid sig. Varför skulle jag inte göra det? Om det nu var högmod Sisyfos gjorde sig skyldig till tänker jag inte göra mig skyldig till det samma. Jag tackar och bockar och tar emot inspirationen när den dyker upp.

* minns inte och tänker inte heller surfa runt efter ett snabbt svar

Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.

Så varför denna drastiska åtgärd?

Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.

Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?

Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.

Om att skriva sig vilsen

Jag känner mig vilsen i det sjunde utkastet av Alster I, känner inte igen mig. Aldrig tidigare har jag ägnat så mycket tid åt en omskrivning. För ja, det är en omfattande omskrivning. Inte en runda där jag flyttar på kommatecken och pillar med ord. Det händer att jag raderar gamla kapitel och skriver nya. Ger plats åt för nya händelser som gör berättelsen mer intressant, mer sammanhängande.

Samtidigt som jag skriver nytt skriver jag också långsamt. Låter berättelsen ta tid, tvingar inte fram något utan låter tankarna flöda tills de hittar rätt. Låter mig inspireras.

Tillåter mig inspireras.

Men. Denna kombination av nya kapitel och en lång arbetsperiod får mig också att känna mig vilsen. Jag glömmer bort vad jag har skrivit. Lägg därtill det faktum att jag tidigare under vårvintern "ordnade till" några kapitel, att jag flyttade om stycken och händelser för att ordningsföljden skulle bli mer logisk, bara för att därefter backa tillbaka och ägna tid åt att skriva om kapitel som skavde.

Nu har jag återigen nått de kapitel som jag ... ordnade till. Och jag känner mig vilsen. Jag har gått från att komma ihåg kapitelinnehållet utantill till att tvingas fundera hur det nu var jag tänkte. Varför har ditten flyttats dit och datten hit? Varför tyckte jag att det var bättre att händelse x berättades från y´s synvinkel och inte från z´s - som ju var den som bar händelsen från början?

Ja, vilsen är ordet. Men jag tröstar mig med att det endast är två kapitel som är ordnade; därefter är jag inne på välkända marker igen - åtminstone för ett tag.

Om en massa borden under en semesterförmiddag

Det är så kvavt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske plocka undan det där skräpet på bordet, det är ju inte så svårt. Det ligger ju bredvid datorn och jag behöver bara sträcka ut handen och rafsa ihop det. Då har jag ju åtminstone gjort något vettigt.

Men det är ju inte mitt skräp, det är ju inte jag som ska plocka undan det..?

Tänker jag. Dessutom har killarna lovat att plocka undan det och jag kan ju inte riskera deras uppfostran genom att göra ett jobb som de lovat att göra. Kanske borde jag plocka undan sotluckan? Borde inte den ligga i köket när muraren kommer?

Jag tänker att jag borde skriva. Jag tänker att jag borde komma på något vettigt att blogga om. Istället lyssnar på jag på elektrikern pratar med F en trappa ner, i det utrymme som alltmer börjar likna ett kök. Jag tänker att jag borde hjälpa F med något. Kanske finns med som ett moraliskt stöd när han sågar taklister. (För er som aldrig har sågat taklister så kan jag säga att det är riktigt klurigt, särskilt när de är profilsågade.) Men så tänker jag att elektrikern nog tycker att tre personer är i ett blivande kök är "typ minst en för många".

(Nu vet ni ju inte det här men det här blogginlägget stördes av att jag började lyssna efter ett ljud - "Är det sopbilen?" - och gick ut för att flytta soptunnorna; inte för att jag vet om det är dags eftersom jag fortfarande inte har googlat på vad det är för dag idag, tisdag eller onsdag?)*

Sedan funderar jag vad jag ska blogga om, om jag nu inte kan fokusera på att skriva när jag hör hur folk arbetar en trappa ner och jag borde ju hjälpa till. Kanske om skrivandet, det där jätteansträngningen som är det enda som jag hunnit med under min semester (har haft en vecka nu - tre veckor kvar; tjohoo!).

Jag har dödat en darling.

Det tog en vecka av funderande innan jag insåg att det var det enda att göra. Det går att ha det kvar men det är inte värt besväret att krångla till ett kapitel för att ge darlingen en snygg ram; liksom bädda in den så där fint att ingen lägger märke till att man har bäddat in den lite så där. Och nu när jag har dödat darlingen så är det rätt enkelt att skriva igen. Så jag borde skriva. Men det är ju så kvavt, jag tror att jag väntar till kvällen. Eller så.



*det visade sig att jag hörde rätt, det var sopbilen och eftersom vi nu fick soporna tömda pga min försorg så kan man väl säga att jag gjort dagens ansträngning..?

Om att åldras



Såna här hittar man bakom mitt torp...

Häromdagen fyllde jag 40, vilket får mig att skriva lite om att åldras.

Kris?

Nä, jag har så fullt upp att det skulle kännas lite lyxigt att ha tid för en liten kris. Men nej. Det här med att åldras handlar inte om mig själv, utan om mina karaktärer och det faktum att de inte åldras… fast de kanske borde? Eller borde de?

Jag började skriva Alster I för flera, flera, år sedan, så de har hängt med länge.  År, år och år. I berättelsen har ett läsår, 1984/85, betydelse, och under detta läsår var de tolv år gamla. Enkel matematik visar att de är lika gamla som jag. Fast ändå inte. För de är typ 32 och året är 2013.

Alltså ljuger de om sin ålder?

Nja, så kan man kanske säga. Om man vill skylla på dem. Eller så kan man säga att det är jag som är överkänslig, för karaktärerna bryr sig inte om ålder och i Alster I nämns inga årtal förutom 1984/85. Grejen är bara den att jag "vet" att de borde vara typ 40, men att de står stilla på samma ställe där jag mötte dem för åratal sedan. Borde de inte ha hänt lite mer i deras liv under de här åren som har gått? Borde de inte begära skilsmässa, skaffa barn, hitta en älskare? Byta jobb? Överleva cancer?

Okej. I brist på egen kris väljer jag visst att krisa åt mina karaktärer. Själva har de inte tid, det finns annat som händer, och har hänt, som är mycket viktigare. Verkliga kriser, eller åtminstone verklig kris. En händelse som får dem att förvånas att det finns "folk" som är känsliga för trivialiteter som huruvida de hunnit med allt som vanliga 40-åringar borde ha hunnit med...

Om en åsna mellan två hötappar

Jag, alltså, som velar mellan Alster I - som känns intressantare än på länge - och en av de där novellerna som är allt mindre novellika och liknar mer Alster II (?!).

Självklart tänker jag mig att jag borde ägna mig åt Alster I. Självklart, men vad gör väl det om jag skriver lite, bara några stycken, på den nya berättelsen? Det betyder ju inte att jag kommer att överge min stora darling? Om jag bara skriver det där som dök upp häromdagen?

Jag känner mig som en åsna. Det borde vara så lätt att bestämma sig; att sätta sig en kväll och skriva rent de där anteckningarna, få ihop början på en ny novell (ett nytt kapitel?) till samlingen. Det betyder ju inte att något annat överges, bara att jag skriver rent det redan tänkta?

Men de där nya spännande anteckningarna till Alster I, då? Är inte de värda att skrivas rent? Ska jag inte ta dem först så att... Ja, en åsna.

Varför känns skrivandet plötsligt så svårt trots att kreativiteten - uppenbarligen - flödar?

Om förbipasserande

Ja, jag vet inte, det är väl det klassiska. Man sätter sig på bänken vid busshållplatsen, lägger boken bredvid sig och handväskan på boken. När man ska kliva ombord på bussen tar man handväskan. Efter några kilometer ringer man till sin sommarlediga sambo (som ännu inte klivit upp ur sängen) i full panik.

Hämta boken!!

Jag tänker på alla år som jag jobbat på bibblan, på alla tusen och åter tusentals böcker som släpats hem och ut och till torpet och stranden, förundras över att jag aldrig tappat bort en bok. Men jag biter på naglarna. Inte för att jag är rädd för bibliotekspolisen (det är ju jag som är bibliotekspolisen), utan för de förbipasserande. Tänk om de hinner till busshållplatsen före sambon, tänk om de ser boken och tycker att den verkar så himla intressant att de bara måste ta den och aldrig att de ska lämna boken till bibblan - de är ju inte de som har lånat den.

Fast sedan tänker jag på den kvarglömda boken. En magasinsbok som handlar om en decennier gammal nedläggning av ett stålverk på någon bortglömd bruksort. Vilken normal människa (förutom jag) skulle vara intresserad? En samlare, tänker jag, en sådan där som går omkring på gatorna och samlar på bra-att-ha-saker. En bokälskare, kanske. En äkta bibliofil som dessutom är jätte-jätteintresserad av stålverksvokabulär.

Grejen med boken är att den hör till min research. I Alster I finns en bifigur som bör få mer utrymme. En förbipasserande som dyker upp ett kapitel där han också försvinner. En förbipasserande, en sådan som räddat ett kapitel men liksom på ett deus-ex-machina-sätt. Nu har jag ägnat en tid åt att fundera kring honom och beslutat mig för att ägna mer intresse åt honom - och vips! så har andra småproblem funnit sina lösningar. Det finns saker som har fått ett tydligare sammanhang, någons motiv har skruvas åt. Jag har skapat en ny händelse som skvätter över på flera kapitel, och så skulle jag bara kolla en grej och så glömmer jag boken på busshållplatsen ...

Lyckligtvis fick dramat en lycklig upplösning, det visar sig att sambon hann före alla presumtiva förbipasserande boktjuvar. Min förbipasserande är räddad av att dagens bokälskande förbipasserare valde en annan väg!

Om anteckningsböcker

Anteckningsböcker, någon föredrar blommiga, andra stilrena. De finns de som väljer ett speciellt märke, ett som har använts av konstnärer och författare sedan urminnes tider. Mina, däremot, är mest pinsamma; trasiga och lortiga. Sidorna korvar sig.

Jag borde skämmas (borde jag?)

Den ena av böckerna som jag för anteckningar i just nu är ett hederligt collage-block i A5-format. Det är den som jag bär med mig dagligen, dem som jag har använt för mötesanteckningar, utkast till blogginlägg och anteckningar för både romaner och noveller. Och köplistor. Och planskisser för trådgården, ja, för i princip allt som behöver skrivas ner. Dess pärmar används också för att samla alla lösa lappar som tycks dyka upp dagligen.

Den andra av böckerna  fick jag i present för väldig, väldigt, många år. En sådan där lila, men blommor på. En sådan där med linjerade blad. Jag började använda den, skrev ner en rad här, en sida där. Antecknade tills jag insåg att jag skrivit mer i den än någon annan av mina anteckningsböcker.

När jag har fyllt alla sidorna kommer jag att vara klar med min berättelse.

Mm. Det var så jag tänkte. Lite magiskt sådär. (Magiskt i bemärkelsen världsfrånvänt.) Nu när jag bara har ett fåtal tomma sidor kvar visar det sig att  Alster I börjar alltmer likna en bok. Ok, då ska man veta att 95 procent av anteckningarna som jag för till Alster I har plitats ner på lösa lappar eller direkt i datorn, så kanske handlar allt bara om att jag ska ”spara” på anteckningsboken för att min egen profetia ska gå i uppfyllelse?

Nåja, profetior och lort, vad vill jag säga om anteckningsböcker?

Jag har en annan också (alltså, jag har en uppsjö av anteckningsböcker men just en annan lite speciell). Den är svart och fin, stilren sådär. Lite dyr i inköp i jämförelse med de tjugokronorsböcker som jag använder mig av. På dess vita olinjerade/orutade sidor har jag försökt att skärpa till min handstil. Skrivit fint. Passat på att välja tankar, göra den vacker. Så vad hände?

Precis! Den svarta fina anteckningsboken är död. Oanteckningsbar.

Vad jag vill säga om anteckningsböcker är att trots att jag skäms, eller borde skämmas, för mina trasiga och lortiga så behöver de vara så. Jag vill kunna skriva de där dåligt formulerade halvtankarna. Jag vill skriva de där ideérna till berättelser och noveller som dagen efter bara verkar pinsamma. Jag vill klottra och jag vill kunna använda min fulaste handstil bara för att hinna få ner något innan jag förstör tanken med eftertanken.

Om att läsa en bok med samma tema som i ens egen berättelse

Det är alltid lite spännande det där med att hitta en bok som har samma tema som den berättelse som man själv skriver på. Temat är inte helt vanligt, det är ingen pojke-möte-flicka-berättelse, men inte heller svindlande ovanligt.

Så. Jag lånar och börjar läsa. Och visst känner jag mig en aning besviken. Det är samma tema, men i en helt annan skrud. Lite mindre intressant - tycker jag och det bör jag väl tycka? - lite mer "vanlig". Jag möter inte mina karaktärer, inte deras bakgrund eller motiv. Däremot lägger jag märke till detaljer, sådana som liknar detaljer som återfinns i min berättelse. Borde jag ändra på vad jag skrivit? Men så slår jag bort det, det handlar om detaljer. Ynkapynka detaljer som återfinns i vilken vardag som helt. Det enda anledningen till att jag lägger märke till dem är för att temat är det samma; för att jag letar efter likheter.

Ja, jag är besviken, det är inte alls min berättelse. För visst hade det varit roligt att få läsa den någon gång? Men givetvis är jag lättad. Givetvis. För att det inte är samma berättelse, för att jag kan fortsätta att skriva. För att jag inte dröjt så länge med att bli färdig att någon annan hann skriva "min" berättelse.

Kort reflektion kring huvudkaraktärer som dör

Jag grämer mig fortfarande efter det senaste Game of Thrones avsnittet.

”Det känns som om författaren pissar på sina huvudpersoner…”
”Ja, men det är ändå modigt.”

Ok, jag håller med. Det är modigt att låta huvudkaraktärer dö. Det blir lite diskbänksrealism över det hela, för handlar det om en serie med mycket våld så borde folk ju stryka med i en större omfattning än vad de gör. Men det känns lite ”Ähmenvaf..?”.

Samtidigt borde jag ju vara van. Tänker på det senaste avsnittet jag såg av Boardwalk empire – som är några säsonger gammalt – tänker på karaktären som strök med (”Va!? Mäh?”).* Tänker på Walking dead där man liksom spänner sig när säsongen närmar sig sitt slut för man vet ju att någon av de större karaktärerna kommer (måste?) dö.

Jag grämer mig, håller inte alls med författaren att just den och den karaktären måste dö. Skulle kunna ge förslag på vissa andra som borde möta en långsam, plågsam död. Men ändå. Visst blir det rätt bra ibland trots att man inte håller med?

Min lunchtidsfilosofi säger att döden fungerar när det finns många karaktärer, när det finns en balans bland de större karaktärerna; många (möjliga) hjältar och många (möjliga) skurkar. Det blir inte alls så där sentimentalt som det riskerar att bli om det bara finns en eller två större karaktärer. Om döden drabbar en av de många så finns det fortfarande hopp. Det finns alltid någon som kan ta hämnd, det finns plats för någon annan att växa.

Men det hindrar ju inte att jag blir chokcad när döden väl slår till. Varför skulle det prompt vara just den karaktären som skulle dö?

* Har fortfarande inte kommit mig för att titta på senare säsonger av Boardwalk empire, kollat hur manusförfattarna har löst bristen av en karaktär.