Om en andra läsning

När jag befinner mig mitt i en omskrivning tycker jag oftast att det jag skriver är bra. Särskilt efter att ha jobbat med en ny idé, löst ett problem eller bara filat tills något sitter. När jag lämnar texten blir det annorlunda. Den blir allt sämre och sämre. Tvekan och tvivlet infinner sig vid tanken på, minnet av, texten. Det händer (ofta) att jag, efter att ha återvänt, får mina farhågor besannade. Hur var det jag tänkte här? Vad är det här för uselt språk? Pinsamt - och så vidare och så vidare.

Roligt nog hände detta inte när jag dammade av texten för någon vecka sedan. Alltså innan jag planerade att skriva igen. Det verkade som att det stämde, det där som alfabetaläsaren sade ("Du kan skriva"). Ja, tills sist har jag nog lärt mig att skriva. Yes!

Ja, och det hände alltså innan jag beslutade mig för att lämna ifrån mig texten på riktigt. Alltså innan jag på allvar började tröttna på mitt beroende. När jag läste - ok, skummade - igenom texten nyligen för att veta var jag ska ta vid började jag snubbla. På fulord. På pinsamheter. Hur var det jag tänkte när jag tyckte att jag skrev bra? När jag tyckte att jag äntligen lyckats? Vem tror jag egentligen att jag är?

Ja,det är nog inte helt ovanligt att saker, texter, förändras efter att ha blivit "på riktigt". Men varför måste det vara så?

Om att tacka nej till att besöka bokmässan

Mm, nej till både resa och hotell. Bara så där. Inte ofta vi får åka hela arbetslaget, men det fick vi detta år. Till och med jag som bara jobbar på måndagar. Men jag tackade nej.

Om hur det kändes?

Jag ångrade det. Självklart ångrade jag det. Fast sedan tyckte jag att det var skönt. Vi skulle - i princip - bara vara där under torsdagen och sedan åka hem. Det är ju inte då det mest spännande händer. Fast sedan ångrade jag det igen. Och sedan tyckte jag att det var rätt skönt att kolla på seminarier på Kunskapskanalen istället för att knapp se och höra på plats.

Ett annat år ska jag försöka vara lite mindre tråkig. Ett annat år ska jag se till att åka. Hälsa på hos alla de bloggare som jag följer som är där. Men inte det här året.

Om att vara en omskrivning från klar

Jag är omskrivning från att vara klar med Alster I! Det här måste firas, hurra!

Synd bara att jag varit det de senaste fyra, fem, omskrivningarna. 

Det har tagit mig oacceptabelt lång tid att inse sanningen; jag är beroende av min egen text. Jag kan inte släppa den. Jag är beroende av att överträffa mig själv, att göra varje utkast till något mycket bättre än den föregående. Och visst har det blivit så. Självklart går det alltid att överträffa sig själv. Därtill går det alltid att utveckla, att kila in små små förändringar som i slutändan förändrar hela historien. Och som i sin tur kräver (minst) en till omskrivningsomgång så att historien hänger ihop i sin helhet.

Men om jag slutar med att försvara mitt beroende? Om jag slutar skylla min oförmåga att jobba med  beroendet genom att säga att historien ju hela tiden blir bättre, vad finns det kvar?

Jag tänker på tid. Jag tänker att det kanske har att göra med tiden som jag lagt ner på historien. Ju mer tid som investerats, desto viktigare att det är väl investerad tid? Eller har det att göra med drömmar? Alla drömmar som jag hunnit drömma om Alster I? Drömmar som drömt sig allt längre bort från (den krassa) verkligheten.Tänk om alla omskrivningarna bara upprätthåller en illusion om en lyckad historia?

Sedan kommer ursäkterna igen. Jag filar inte på Alster I, omskrivningarna är rejäla, riktiga. Alster I var absolut inte klar i sin förra omgång. Inte en chans. Det har faktiskt aldrig varit klar i sin helhet. Det är sant. Men sant är också att jag aldrig tillåtit det att bli klar i sin helhet. Eftersom jag ändrar så mycket har historien inte en chans att bli klar. Jag måste skriva om allt en gång till. Och en gång till. Hur många historier har jag inte skrivit i en och samma historia? Och många historier har jag inte missat genom att jag måste skriva klart Alster I först av dem alla...

Jag leker med tanken om att skicka in Alster I till förlag efter denna omskrivning. För ett avslut. Jag leker med tanken om att strunta i det där dokumentet som är fullmatat med ändringsförslag till nästa omskrivning. Nej, jag leker inte med tanken, jag försöker tvinga mig att tänka den, att acceptera den. Det är svårt. Skulle det vara lätt skulle det inte vara ett beroende... men jag är så trött, så trött, på mitt beroende...

Om att göra höst

Jag gjorde höst igår, i grönsakslandet. Plockade det sista som plockas skall, drog därefter upp växterna och slängde dem på komposthögen. I natt gjorde någon annan höst i Norduppland – vilka stormar! Vilken skrivarfeeling! Typiskt nog är det just på måndagar som jag jobbar (veckans övriga dagar är jag föräldraledig). Det var bara att sätta sig på bussen till jobbet.

Anyway. Att göra höst. Att avsluta något för att låta något annat ta vid. Själv har vi jag pausat renoveringen av huset för några månader framåt.* Den 20/9 inföll deadline för renoveringen av delar av nedervåningen och vi fixade det. Resten av höstkvällarna är därmed frigjorda för skrivtid! Hurra!

Så jag har sett fram emot att kunna skriva igen. Att ta mig tid att sitta med en text utan att känna skuld när den andra parten sliter med huset – ett renoveringsobjekt som jag insisterat på att vi ska köpa.  Har massor av lappar – anteckningar – att gå igenom. Massor av idéer som jag samlat på hög. I höst kommer mitt skrivande också att förändras lite. För hur länge kan man sitta med en och samma historia?

I höst gör jag höst. Avslutar för att låta något annat ta vid. Är det tänkt.

*Att en annan person direkt därpå drog i gång renoveringen av lill-toalett och hall har jag inget med att göra – det ska sannerligen inte få påverka min skrivtid.

Om man så levde i tusen år

Härommorgonen hade jag en insikt som följde med från drömmen till verkligheten, det vill säga insikten om att när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Alltså; när jag dör kommer jag inte längre kunna fantisera.

Jag kan inte minnas att jag ens tänkt tanken tidigare. Med tanke på allt som går förlorat genom döden känns fantiserandet ganska futtigt. Jag menar, det är ju ändå inte på riktigt…

Men sedan tänker jag på allt som är på riktigt men ändå inte. Allt det där som man aldrig kommer att hinna göra om man så levde i tusen år. Allt det där som man aldrig upplever … förutom gång på gång i fantasin. Världarna som inte finns men finns. Resorna som man aldrig behöver packa för. De oändliga möjligheterna – som förstörs av döden! Vilken sorg!

 Nåja. Än är jag inte död. Än kan jag fantisera.

Om vad jag skriver när jag har en bloggpaus

Om vad jag skriver när jag har bloggpaus?
Nja, faktiskt inget.
Eller jo, jag har en ny roman - åtminstone utkast till en - på små papperslappar som dräller här och där i fickorna och var jag nu lagt dem. Men jag skriver inte på Alster I. Jag hann halvvägs med omskrivningen av det åttonde utkastet innan jag började jobba och där är jag ännu.
Just nu väljer jag inte skrivandet. Jag välder det andra. Jag väljer Bullen, familjen, renoveringen av huset och drömmarna om grönsakslandet. Kanske väljer jag också torpet, inte minst läsningen. Jag väljer den kommande sommaren. Jag väljer det prestigelösa klottrandet på papperslappar. Jag väljer att läsa allt färre bloggar, jag väljer bort min egen. Jag skriver inga utkast till inlägg - och kan slutligen annonsera min bloggpaus.
Jag återkommer till bloggen i slutet av juli (semester) allra senast i september. Händer det något revolutionerande på skrivfronten dyker jag upp tidigare. Men jag skulle inte tro det.

Om vad jag skriver när jag har en skrivpaus

Inte för att jag har en skrivpaus. Det är inte tänkt så. Men när alfabetaläsaren for iväg med den första delen av Alster I kom jag av mig.

Medan jag väntar på inspiration (jeps, väntar på inspiration!) för att fortsätta med Alster I skriver jag på en novell. Eller ja, novell och novell, jag har ju lite svårt att hålla mig till att skriva en novell. En långnovell, då. Eller kortroman. Fast efter att ha skrivt färdigt novellen (eller kapitlet?) skriver jag bara i korthet vad som är tänkt att följa. Planerar kapitlen. Tänker att jag i första hand ska låta det vara en novell. Fast det är ju svårt när inspirationen ligger på.

Jag skriver också en ny början till det som jag länge har trott är, eller kommer att bli, Alster II. Som jag fortfarande hoppas är Alster II, men så finns ju novellerna där, de som växer sig till romaner.

Det är vad jag ägnar mig åt när jag har skrivpaus; dvs sådant som det är tänkt att jag ska ägna mig åt när jag är klar med Alster I...

Om rödmarkeringar, alfabetaläsare och om en halv utskrift

Tidsbrist, ja, fortfarande. Men jag har några extra minuter så jag tänkte bara skriva att jag nu har "ordnat" kapitel 14-26. eller ja, 14-23 eftersom jag slog ihop de tre sista kapitlen. De är korta och de ska sitta ihop, bestämde jag.

I övrigt har jag sett över kapitel 1-13, t.ex tagit bort alla mina rödmarkeringar i texten. Ja, det finns alltid något som ska kollas upp eller funderas på. Sådant som lämnas rödmarkerat för att det ska bli enkelt att hitta i efterhand.

Men varför ta bort rödmarkeringar utan att ändra texten, utan att kolla upp saker?

För att min första betaläsare (egentligen alfaläsare eftersom det är vad hon är) dyker upp snart och jag tänkte att hon ska få en utskrift av Alster I med sig (eller egentligen en halv utskrift för hon får ju bara kapitlen 1-13) och så ska hon inte behöva snubbla på rödmarkeringar i texten. Det är ju inte så att jag ska peka på sådant som ska ändras utan hon. Eller hur?

Jo, förresten. En sak ändrade jag. En tanke som slog mig och som jag skrev ner allra sist i kapitel 13. Något som liksom blev en cliffhanger. Utan att tanken var att skriva en cliffhanger. Men något måste man väl locka sina alfabetaläsare med... (Eller om det är mig själv jag vill locka till fortsatt skrivning. Vem vet.)

Om tvivel, snabbskrivning och flow

Tidsbrist, stress. Tvivel. Jag sätter igång med att skriva om Kapitel 14 när jag känner mig som mest stressad och drabbas tvivel. Att tvivla när man är stressad är som att gjuta olja på vågorna. Tvivlet sprider sig.

Jag tvivlar på allt. Förstår inte hur jag kunde tro att berättelsen var något. Hur dum kan man vara?

Jag känner att jag ropade hej innan jag ... ja, ja, det vanliga. Jag kan inte fortsätta att skriva på kapitel 14 utan måste snabbskriva mig igenom flera kapitel, kolla vad det där "ordnandet" som jag ägnade mig åt i helgen egentligen gjorde. Tappade jag helt bort mig? Så jag snabbskriver. Att snabbskriva betyder det samma som att ansa. Att radera tills kärnan finns kvar, utan krav på att texten ska bli bra. Ens läslig. Faktiskt så behöver texten bara vara den enklaste enkla. Det enda kravet som finns är att radera så mycket som möjligt för att det ska bli enkelt att skriva.

Så händer det. Det vänder. Bara så där. Flow, tilltro. Måste till att surfa på den vågen...

Om att ordna

Ordna, ja. Att ta befintligt material, text och idéer, och hitta en ny ordning för dem. Alla de där 5 kapitlen (och lite lösa anteckningar) som jag behövde gå igenom för att ordna ett ”nytt” kapitel - där en karaktär ska få mer egenutrymme - och skriva om 4 kapitel så att de blir 3.

Det visar sig vara förvånansvärt enkelt att ordna 32679 ord och 108 sidor text. Ett förväntat mastodontarbete tar knappa två dagar. Vilket bara kan betyda en sak; rätt spår. (Och så raderade jag rätt mycket... finns det liksom ingen text att ta ställning till då är det ju, ja, rätt enkelt att ... ordna.)

Mitt ordnade kaos måste innebära rätt spår. Det som tidigare har känts forcerat är borta. Som genom ett trollslag har det också blivit enklare att hitta lösningar på sådant som gnager, och att klämma in nödvändig information som jag inte hittat "rätt" plats för tidigare.  Kanske ett tecken på att jag till sist är på väg att bli ”färdig” med berättelsen?

En skrämmande grej som händer är att jag ställer mig en enkel fråga om en bikaraktär och får en aha-upplevelse. Skrämmande? Ja, jag borde nämligen ha ställt den här solklara frågan för årtal sedan… Hur kunde jag missa det? Vad mer har jag missat? (Ok, det är väl här betaläsarna kommer in, antar jag.)

Det tråkiga nu är att jag måste ta itu med kapitel 14... när jag helst skulle jag vilja göra ett skutt till 19, 20 och 21. Varför? För att kaoset är mer ordnat därborta... 14 kräver mer tankearbete och därtill känns det lite ... tråkigt. Ja, tråkigt, men jag hoppas att det är bara som det känns till följd av att jag ju hellre vill jobba med 19-21... Ack, ack.

Om Betaläsarversionen - en halvvägsrapport

Puh! Halvvägs, hurra! Eller?

Lite siffror*:

Antal omskrivna kapitel: 13 av 26
Antal ord: 60403
Antal sidor: 194 (med marginaler som ger plats för kommentarer - det är ju en betaläsarversion)
Antal månader som det tagit att skriva: drygt 2,5 månader. Och då skriver jag under (nästan) all min "fritid" som föräldraledig. (Den förra omskrivningen tog 1,5 år...)
Antal föregående omskrivningar: 7

Och känslan?

Fin, fin! Så härligt att skriva en halvvägsrapport just när jag känner att allt flyter på. Ja, förutom att jag upptäckt att saker som borde finnas med har raderats. Nåja, ingen panik. Det ordnar sig.

Några utmaningar (hittills) i den här omskrivningen?

Främst dessa:

1) Att få stilen att bli genomgående den samma.
2) Att få de kapitlen där jag alltid snavar att flyta på.
3) Att orka fortsätta när jag inte orkar, när jag börja småfuska (när jag ser mig som klar med ett kapitel fast jag inte är det).

Pinsamheter som jag inte vill kännas vid?

Mm. Lite prettospråk på sina ställen. Förhoppningsvis borta vid det här laget.

Det bästa med omskrivningen hittills?

Att upptäcka att jag fortfarande kan överraska mig själv!

Tankar inför den andra halvan?

Ojdå. Det blir en utmaning, tror jag. Jag har just upptäckt att jag "ordnat" bort saker som borde vara med. Därtill har jag just kommit på att jag nog ska ordna lite till; skjuta på ett kapitel (tillkommer omskrivning så att den kommer att stämma kronologiskt), lägga till ett kapitel (i princip låta en person få huvuddelen av ett kapitel för sig själv), och skriva om 4 befintliga kapitel så att de blir 3 (alltså, fördela handlingen, tänka igenom vad som ska/kan raderas.). Det är ingen omöjlighet, det kräver lite sammanhållen "tänkartid". Men jag tror att jag fixar det.

Det största problemet med nästa halva?

Tidsbrist. Jag börjar jobba om två veckor (två veckor!). Skrivtiden kommer att bli minimal.

Finns det något som ger en skjuts trots tidsbrist?

Jag har feeling! Få saker stör arbetet. Jag ser fram emot att skriva om vissa kapitel, längtar.. Första halvan av Alster I har aldrig varit så bra som den är nu - om den andra halvan blir hälften så bra så... Åh, vad jag ser fram emot att skriva om återstående kapitel. Det är klart att jag hittar tid. Det är klart att det alltid går att hitta tid om man bara vill.  




* Där ser man, till och med jag är en siffermänniska :)

Om kapitel 13

Kapitel 13 har länge varit ett av de där kapitlen där jag snavar. Länge, men inte längre. I den förra omskrivningsomgången kom jag på lösningen - att gå tillbaka för att skriva om två andra kapitel. Klart. Jag snavar inte längre, utan skriver. Kommer vidare, rör mig mot slutet.

Jag skriver, saker hamnar på rätt plats, dialogerna stämmer överens med karaktärerna och är inte längre kallprat. Men så gnager ändå frågan. Vad är egentligen meningen med det här kapitlet? Vad säger kapitlet som inte sagt tidigare? Vad tillför det berättelsen i dess helhet?

Lösningen finns där, jag tänker på en dialog som finns längre fram i berättelsen. Det är ju här dialogen - med dess problematik - ska in, givetvis! Och så letar jag mig framåt, skummar kapitel på kapitel... Dialogen finns inte att hitta någonstans. Någon gång har jag tydligen ansett att den inte platsar i ett visst kapitel, kanske tänkt att jag måste hitta en annan plats åt den. Och sedan glömt det hela...

Jag gör vad jag kan göra, jag skriver ett stycke om det som dialogen handlade om. Lämnar kapitel 13, tills vidare. Går vidare, vilket betyder att jag måste sätta mig för att kolla igenom kapitel 14 och kapitlen 18-21. Vad mer har jag raderat av det som jag tror ska finnas där?  

Om kapitel 12

Det här kapitlet är - liksom kapitel 11 - nytt för den förra omgången. I princip.

I det förra utkastet (utkast 7) jobbade jag med kapitel 12 i två omgångar. Första gången filade jag mest, tyckte att det räckte, gick sedan vidare för att jobba med följande kapitel. Fast det skavde. Å sedan skavde det ännu mer. Det var bara att återvända, att skriva om början och radera resten. Så; i princip blev det ett helt nytt kapitelinnehåll.

Men som brukligt med helt nya kapitel så kräver de ordentliga genomarbetningar för att fungera, för att vara tillräckliga och inte bara utfyllnad. Ett kapitel måste ha en mening, inte bara finnas för att alla karaktärerna ska ha lika mycket att säga till om. Helst ska man älska kapitlet, tycka att det är det bästa hittills.

Ok, det var väl lite att ta i. Det räcker långt att lämna ett kapitel som är mycket bättre än det jag hittade när jag öppnade dokumentet. Det är skönt att se att ett kapitel kan växa, bli bättre. Skönt att upptäcka att det finns mer att ge när man ger sig tid (för att inte tala om lyckan i slumpen). Nu, vidare till kapitel 13, ett av de där omöjliga kapitlen som är som snubbeltrådar...

Om lyckan i slumpen

Ibland händer det. Det där med att man hittar en liten detalj som stämmer så himla bra med berättelsen, med karaktären. En sådan där detalj som man inte kan söka sig till, som man måste ramla över. Av en slump. Alltså; vilken känsla. Vilken lycka! Vilken skjuts för skrivandet!