Jag trodde att det skulle bli enkelt, gå fort. Jag trodde att det enda som behövde göras var att lägga till lite bakgrundsinformation. Oj, vad fel jag hade. Och oj, vad matt jag blev när jag läste igenom kapitlet. Det språk som jag hade fått för mig var helt ok var ... inte ok. Milt sagt.
Det blev några dagar med tungsinne. Skriver jag verkligen så dåligt? Jag hade ju för mig att kapitlet var ok, att det var mycket bättre än mitt första kapitel.
När tungsinnet lagt sig återfick jag minnet, eller tvärtom; när minnet återkom lade sig tungsinnet. Jag kom på hur jag hade tänkt i den förra, och förrförra och förrförrförra, omskrivningen. Jag skulle ju inte pilla med orden! Inte rätta till småsaker utan fokusera på historien; att få den rätt. Det är ju så ofta man fastnar med småpillet - filar på något som ändå raderas i nästa omskrivning.
Efter det blev det enklare att skriva. Inte jättekul att behöva ändra på något i varje mening, inte kul att radera darlingar. Men skönt att se kapitlet bli bättre. Och bättre.
Men det gick sakta, så sakta. Den lilla Tjejen i mitt liv har ändrat sovmönster. Från att ha sovit (minst) i tre timmar kring lunchtid har det mest blivit tupplurar. Och trög som jag är har jag haft svårt att hänga med i svängarna och planera skrivtid. Men nu är kapitlet klart och jag kan börja bäva mig för att ta itu med kapitel 3 - ett av de där kapitlen som jag aldrig tycks få rätt...
