Om närhet till berättelsen som skapar avstånd till texten (eller - kapitel 2)

Äntligen har jag skrivit mig igenom kapitel 2 igen, nu för nionde gången!

När jag började redigerandet, eller omformulerandet, hade jag ingen aning om att det skulle ta så lång tid. Innan jag hade skrivit ut kapitlet och läst igenom texten, ville jag mig minnas att det inte skulle handla om särskilt stora förändringar. De förändringar kapitlet behövde skrevs i det förra varvet.

Tänk så fel man kan ha.

Alltså:

1. Jag kan hemfalla åt att skriva väldigt sparsamt. I princip obegripligt luddigt.
2. Jag har varit blind för konsekvenser av ändringar. Flera stycken! Och viktiga!
3. Jag har blundat för saker som inte fungerar.

Därtill har jag gjort ungefär tusen småmissar. Puuh. Och så själva texten?

Efter lite självanalys har jag dock kommit fram till att ju djupare jag sjunker in i en berättelse, med dess detaljer och händelser, desto svårare har jag för kontrollera de ord som ska förmedla berättelsen, alltså själva texten. Ju mer jag känner, desto mindre koll har jag på vad jag förmedlar. Så jag har jobbat hårt för att inte svepas med, för att hålla avstånd till texten.

Fast nu är det gjort. Jag har skrivit och skrivit och skrivit. Alltså omformulerat och fyllt ut luddigheter. Och slitit mig i håret över uppenbara missar. Jag tror att jag har fixat det. Problemet är bara att det är alldeles för många ändringar i texten, har jag verkligen den distans jag behöver?

Hoppas det.