Om improvisationskonst

Jag stod bredvid soffan, den som kvinnan som svarade i sin mobil satte sig tillrätta på. Det var något med kvinnans röst, tonläge, som fick mig att lystra till. Jag vände mig aldrig om för att se på henne, men utifrån den professionella tonen tänkte jag att hon kanske jobbar på en bank.

Det är egentligen inte mitt område, men om du berättar om ditt problem så jag ska se om jag kan hjälpa dig.

 Nämnde jag att hon lät mycket professionell? Som en försäkringstjänsteman, kanske?

Om jag förstår dig rätt så vill du veta om han har några känslor för dig?

Jag hinner knappt ta mig ur min förvåning innan hon fortsätter. Säger något om att hon fångar upp lite känslor från honom. En spåkärring! Tyvärr är jag redan på väg bort från henne. Jag hör inte resten av samtalet. Efteråt grämer det mig, jag borde ha hittat på en anledning att hänga mig kvar. Det som hänger sig kvar är min fascination över den improvisationskonst som en spåkärring måste besitta. Nej, jag tror inte att det är möjligt att få korrekta svar om sin framtid o.d. via telefonen á 19kr minuten. Kanske tröst, kanske hopp, men inte orakelsvar.

Men ändå. Att improvisera, att väga sina ord så att de skulle kunna stämma. Skapa en historia. Bli ett orakel. Låta trovärdig, professionell. Men så finns ju där brasklappen, "det är egentligen inte mitt område", ger det inte utrymme för att chansa lite till? Senare undrar jag också vad som var hennes område. Aktiemarknaden?

Om det här med noveller

De dyker upp både här och där; novelltävlingarna. visst händer det att jag letar, i mitt sinne, efter en novell när det utlovas en belöning. (Bekräftelse?) Oftast utan resultat. Har jag ingen fantasi? Borde det inte finnas en mängd historier som pockar på att bli skrivna?

Visst finns det väl det, men i novellform?

Någonstans läser jag att novellen är bra att börja med, alltså för den som vill komma igång med sitt skrivande. Detta på grund av novellens korta längd. (Kanske också om man behöver öva sig i att avsluta en historia?) Den korta längden får mig att tänka på barndomens uppsatsskrivning. På det där som skrevs på modersmålslektionerna, i svenskan. Korta berättelser som fyller några sidor i ett skrivhäfte. Det roligaste som man kunde göra i skolan. Bara fantisera och leka, skriva något... kort. Hur enkelt som helst. Alla kan väl skriva en novell?

Om novellen läser jag, i Nordisk familjebok, att den

...upptar en händelse, i hvilken en snabb och spännande utveckling af en situation, tilldragelse af egenartat beskaffenhet träder istället för romanens episka bredd.

Mm. Snabb och spännande. Kort och innehållsrikt. Svårt. Det finns inget rum för att utveckla. Karaktärerna ska vara precisa utan att vara klichéer. Någon annanstans läser jag att novellen bär ofta sin mening i undertexten, i de ord som inte står på pappret. Då undrar jag i mitt stilla sinne om novellen verkligen är något för nybörjaren. Borde man inte ha jäkligt bra koll på skrivandet om man ger sig på novellen?

Men så finns de där; novelltävlingarna. Lockelsen i att skriva, lockelsen i att skriva något kort (enkelt?). Och så den där lilla tanken, den om att kanske, kanske, finns där en liten chans att fröken läser upp just min berättelse för hela klassen... 

Om bokjakt runt landets loppisar

Det finns loppisar och det finns loppisar. Det som skiljer dessa åt är kvalitén i de föremål som prånglas ut där. En del loppisar är fylla av fynd, en del fulla av skräp. Jag har sett min beskärda del vad gäller de båda i min jakt efter ett speciellt föremål; en bok. Och inte vilken bok som helst, utan Oryx och Crake av den vidunderliga Margaret Atwood.

Oryx och Crake har fattats mig så länge. Jag lånade den från Bibblan när den utgavs, men nöjde mig länge med att bara låna den, och låna om. Och låna. Låna om. När jag insåg att jag måste ha den i min samling fanns den inte längre att köpa, inte hos bokhandlarna och inte på antikvariaten. Och där startade en loppisresa som resulterade i tröstpriser. Köp för dölja det uteblivna köpet. Besvikelsen. (Jag har dock noterat att Atwoods Rövarbruden, Kattöga, Oraklet och Den blinde mördaren ofta finns på loppisar - obegripligt, med tanke på hur bra de är! - och kan inte annat än att uppmana folket till att köpa & läsa!)

Jag vet inte. Kanske hade jag hunnit bli luttrad. Besviken så många gånger att jag inte längre väntade mig något. Redan när jag hade letat mig fram till bokhyllorna - på det där loppiset som innehöll mest skräp - fnyste jag föraktfullt. ("Ja, här kommer jag då rakt inte att hitta boken!") Men så hände det.

Det hände verkligen. Där stod boken; Atwoods Oryx och Crake. Efter åratal av letande så stod den där, lika otrolig som en rejäl vinst på en trisslott. Nu undrar jag om jag inte borde köpa en trisslott, nu när lyckan äntligen vänt?

Regn, bara regn

Redan på jobbet noterar jag att det börjar mulna. Redan då börjar jag hoppas. Inte för att det har varit en fin sommar - vädermässigt - men visst finns det fortfarande rum för riktigt härligt tristväder? Så där så att det känns ok att sitta inne istället för att befinna sig i solen med avsikt att ladda upp d-vitaminreserverna inför vintern. (Så förnuftig man tror sig behöva vara!)

Och visst börjar det regna. Visst blir det riktigt härligt tristväder. Nu får jag sitta inomhus. Skriva och läsa. Läsa och skriva.

Men det är väl så som det brukar vara. Efter att semestern har tagit slut får det gärna bli höst. För det är då allt börjar på nytt. För det är då som jag kan tända en brasa (måste bara se till skorstenen blir lagad!). Det är då som jag skriver som bäst. Brukar jag intala mig. Det är då som jag ägnar de härliga mörka höstkvällarna åt ord och ord. Åtminstone är det min bild av vad jag kommer att göra under den kommande hösten. Det brukar oftast inte bli så. Förutom den nu kommande hösten, den ska bli ett undantag. Tänker jag mig.

Semesterläsning?

The truant, truant, pen of E påbörjade flertalet utkast om semesterläsning.
The truant, truant, pen of E började läsa så många böcker.
The truant, truant, pen of E läste dock inte ut så många av dem.

Gapar efter mycket, mister hela stycket?

Högen med böcker från Bibblan var nog alldeles för hög - det blev för enkelt att byta bok om en påbörjad verkade lite trist.

Så vad finnas det att säga?

- Det visade sig att det inte alltid går illa för Kalle Anka. Ibland slutar historien med att han semestrar på en ö i Söderhavet.

Att spara på böcker

Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.

Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.

Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?

Böcker som jag inte läste när jag gick på lågstadiet

Det fastnade hos mig, det som den unga poeten sade i en intervju.

"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."

Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.

Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").

Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"

Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)

Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?

Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

Romaner om Titanic?

Så. Idag är 100 år sedan Titanic lämnade Southamptons hamn. Mig hade det undgått att det var över 160 svenskar med ombord, och att de - tillsammans med finlandssvenskarna - gjorde (åtminstone som det är troligt enligt vetenskapsradion) att det näst mest talade språket på skeppet var svenska.

Det borde kunna utgöra ett underlag för åtminstone en berättelse om skeppets undergång ur svensk synvinkel, eller är Titanic något som bäst lämpar sig som storfilm, eller faktabok?

Att läsa för att skriva

Visst går det att skriva utan att läsa. Det är bara att skriva det ena ordet efter det andra. Trycka in en punkt här, ett kommatecken där. Hur enkelt som helst - efter att man har lärt sig att konsten på lågstadiet.

Visst går det att skriva helt ok, klart godkänt, utan att vara en läsare. Men tänk så mycket bättre texten blir när skrivandet ackompanjeras av läsning. Och så mycket enklare det blir att skriva.

Jag tänker bortom läsandets förmåga att hjälpa skribenten i formuleringskonsten. Jag tänker på läsandet som en konstform som öppnar sinnet för detaljer. Via texten, fantasin, ut i verkligheten. Detaljer i vardagen blir till idéer. Idéerna formar en helhet. Ord sätts ner, det ena efter det andra. Men så mycket enklare. Och märkligt nog; ju mer koll en skribent har på detaljer, desto mindre behov finns det för transportsträckor.

Tidskapslar

Okej. Den här gången satt jag en trappa ner. Önskade att musiken inte spelades på riktigt så hög volym.

Skämdes jag?

Det var finlandsfärjemusik. Finsk humppa, och gamla godingar. Örhängen?
Jag tänkte bara på heltäckningsmattor. På kromade möbler. På folk som gick omkring och funderade på vad de skulle passa på att köpa nu när de kunde köpa alkoholhaltiga drycker skattefritt. En liter starksprit eller två liter likörer? Likör är ju godare, men vad säger släkten i Finland om man kommer med två flaskor av något sötsliskigt istället för det där starkare som man inte behöver skämmas för att bjuda på efter bastun? Kommer de att tro att man har blivit … svensk?
Sedan undrade jag varför musiken som spelades var lika fastnaglad vid 80-talet som mina finlandsfärjeminnen. Men så förstod jag. I likhet med mig var de ansvariga för musiken instängda i en tidskapsel. Finland och 80-tal. Industrisemestrar. En tid då det var möjligt att ta finlandsfärjan, inte bara från Stockholm och Kapellskär, utan också från Gävle, Sundsvall och Umeå.

Någon gång i slutet av 80-talet, början på 90-talet, slutade jag att – regelbundet – tillbringa mina somrar i Finland. Det berodde på att mina föräldrar inte längre åkte dit lika ofta, men också att jag själv blev äldre. Hade annat att göra på somrarna. Ung-vuxen-saker. Den sista gången som jag tillbringade en längre tid i Finland – en månad! – passade jag på att fylla 18 år. Jag hade åkt dit med en vän, men våra vägar skildes efter ett tag och jag fick gott om tid att ligga i mormors kökssoffa och fundera över livet. Men det är en annan historia.

När jag nu satt där, en trappa ner, slog det mig att många av de andra i Sverige boende finländare, sverigesfinnar/ruotsinsuomalaiset, kanske gjorde samma sak. Slutade att regelbundet besöka Finland under 80-talet. Lade på locket. Kapslade in landet och dess kulturliv i det igenkännbara hos Katri-Helena, Dingo eller varför inte Kari Tapio? Så fast att inte ens Lordi kunde rubba det.

Men skämdes jag?

Nej. Eller jo. Kanske lite till en början, men sedan tog fascinationen över. Vi är mänskliga tidskapslar; fall för antropologer.

Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.

Spöksmakminnen

Jag satt på en pall, lite vid sidan av, och såg på teaterföreställningen Grodan som gifte sig med tsarens son. Till sagan, som spelades för 6-åringar, hör att grodan ska baka bröd - och som sig bör i sagor där ödmjukhet ställs mot högmod blev det förstås det godaste brödet i världen. 

Och så händer det. Jag vet hur det där brödet smakar, lite som vetebröd utan att vara vetebröd. Lite som bakverk av karlsbaderdeg, kanske som brioche? Det är också då som jag känner igen sagan. Jag kommer särskilt ihåg en bild ur en sagobilderbok där en mus åker i en vagn smyckad med blommor. Ja, det är förstås sagan i en annan tappning; för här är det inte en groda utan en liten mus som är den förtrollade prinsessan.

Men brödet, ja brödet! Mina smakminnen är säkra på sin sak. Jag vet precis hur brödet smakade. Till saken hör att jag led av sagomani som barn. Sagor lästes om och om och om igen. Så pass många gånger att de kom att bli levande i flera av mina sinnen. Som smaksinnet, och därefter i smakminnet. Men jag kan inte minnas om jag någonsin åt det där fantastiska brödet; mitt minne kan inte koppla smaken till något annat än till sagan. Så kanske är det bara ett spöksmakminne? Något föreställt som inte existerar i den fysiska världen.

Alla hjärtans dag & The Truant pen

När jag startade bloggen var min föresats att skriva betydligt mer än vad jag hittills gjort. Minst tre inlägg i veckan. Var tanken. Just nu känns det som att jag får vara glad om jag skriver tre inlägg i månaden – men å andra sidan; kan jag förvänta mig något mer av mig själv när jag döper min blogg till The Truant Pen of E.

Min lata, eller skolkande, penna. Fast mest gillar jag Stanfords förklaring till ordet truant, dvs.

Neglectful of one´s duties.

Ja, det är min penna det. Den som försummar sina plikter. Skriver inte när den borde, skyller på annat; påstår att det finns andra plikter som måste gå före.

Men vad har nu detta med alla hjärtans dag att göra? Inte mer än att jag först stötte på begreppet i en sonett som handlar om kärlek och vådan av att hitta de rätta orden, i den första sonetten ur Sir Philip Sidneys Astrophil and Stella:

Loving in truth, and fain in verse my love to show,
That the dear she might take some pleasure of my pain,
Pleasure might cause her read, reading might make her know,
Knowledge might pity win, and pity grace obtain,

I sought fit words to paint the blackest face of woe:
Studying inventions fine, her wits to entertain,
Oft turning others' leaves, to see if thence would flow
Some fresh and fruitful showers upon my sunburned brain.

But words came halting forth, wanting Invention's stay;
Invention, Nature's child, fled stepdame Study's blows;
And others' feet still seemed but strangers in my way.
Thus, great with child to speak, and helpless in my throes,
Biting my truant pen, beating myself for spite:
"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."

Även om sonetten handlar om Astrophils möda att hitta de ord med vilka han kan imponera på Stella så njuter jag av de ord som beskriver svårigheten med att skriva. De storartade planerna med skrivandet, svårigheten att hitta de rätta orden. Frustrationen. Och det enda tillvägagångssättet för att få orden att fungera, det som också står under bloggtiteln som en påminnelse:

"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."

*

För övrigt går det att lyssna på hela Astrophil and Stella på Librivox