Jag satt på en pall, lite vid sidan av, och såg på teaterföreställningen Grodan som gifte sig med tsarens son. Till sagan, som spelades för 6-åringar, hör att grodan ska baka bröd - och som sig bör i sagor där ödmjukhet ställs mot högmod blev det förstås det godaste brödet i världen.
Och så händer det. Jag vet hur det där brödet smakar, lite som vetebröd utan att vara vetebröd. Lite som bakverk av karlsbaderdeg, kanske som brioche? Det är också då som jag känner igen sagan. Jag kommer särskilt ihåg en bild ur en sagobilderbok där en mus åker i en vagn smyckad med blommor. Ja, det är förstås sagan i en annan tappning; för här är det inte en groda utan en liten mus som är den förtrollade prinsessan.
Men brödet, ja brödet! Mina smakminnen är säkra på sin sak. Jag vet precis hur brödet smakade. Till saken hör att jag led av sagomani som barn. Sagor lästes om och om och om igen. Så pass många gånger att de kom att bli levande i flera av mina sinnen. Som smaksinnet, och därefter i smakminnet. Men jag kan inte minnas om jag någonsin åt det där fantastiska brödet; mitt minne kan inte koppla smaken till något annat än till sagan. Så kanske är det bara ett spöksmakminne? Något föreställt som inte existerar i den fysiska världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar