Om kapitel 11

I den förra omskrivningsomgången var jag tvungen att skapa ett helt nytt kapitel. En idé fick lösgöra sig från ett kapitel och bilda ett nytt. Allt för att karaktären P skulle få lika utrymme som de två andra karaktärerna - rätt ska vara rätt.

I den här omgången fick jag skriva det lite väl tunna kapitlet lite fylligare; dvs förtydliga, radera utfyllnader, lägga till saknad information, gräva grund åt händelser som ska komma. Sådant. Och det satt långt inne. Ok, ett sportlov kom emellan - och minimalt med skrivtid - och jag kom av mig. Bläddrade hellre i inredningstidningar än skrev. Typ. Men nu är det klart. Åtminstone tills vidare. Dags att läsa igenom kapitel 12.

Om kapitel 10

Tidspress, ja det är nog den som jag börjar känna av. Utan att ha en deadline känner jag att den börjar närma sig. F blir föräldraledig och jag börjar jobba. Skrivtiden kommer att bli minimal, så visst fasen har jag en deadline - på ett sätt.

Kanske är tidsbristen som medverkar till att jag inte småpillar med det här kapitlet. Att jag tänker att det är slöseri med tid. Jag tänker att när alla mina kapitel är så här är Alster I redo att skickas till förlag. Så efter några raderade rader och stycken anser jag det här kapitlet vara klart för en betaläsare, och börjar läsa igenom kapitel 11...

Om kapitel 9

9:an är ett av de där kapitlen där jag tidigare snavat, fastnat. Ett av de där kapitlen som varit svårfångade. Där jag misslyckas med att säga något viktigt om karaktären, där jag undrat om jag inte fokuserat på fel saker. (Visst har jag nämnt att alla dessa fastna-kapitel har att göra med en och samma karaktär?)

Fast det var då. Redan i den förra omskrivningsomgången tog jag mig igenom kapitlet, hittade spåret. Men all den där sökan efter ett kapitel som är ok med karaktären har lett till spretighet. Så, ledordet inför den här omskrivningsomgången har varit:

Radera, radera, radera.

Att radera tills endast kärnan är kvar och sedan jobba vidare från den.(Ärligt talat trodde jag mig vara färdig med det här massiva raderandet...) Nu när jag tycker mig vara färdig lämnar jag kapitlet med en känsla av att det kanske blev lite tunt... Jag vet inte. Behöver - som vanligt - lite distans till texten innan jag vet. Så jag lämnar det och börjar läsa kapitel 10 - som jag inte tror kräver så mycket omskrivning; det är ett kapitel som blev färdigt rätt tidigt i skrivprocessen. Nu håller jag tummarna för att det håller än.

Om dagdrömmar som ger novelltitlar som ger... noveller, kanske

Dagdrömmer igen. Liksom tjuvkikar på hur jag och Bullen kommer att ha det nästa höst. När hon är lite större, när vi kan vara ute och leka på ett annat sätt. Jag funderar på hur jag ska berätta om saker, och då kommer den; novelltiteln.

Alltså, en nästan självklar novelltitel. Fast om något helt annat än om min lilla Lilla. Mer liksom en … skräcknovell? Titeln är ju knasig.

Det får mig att tänka på skolan, om de uppsatser som skrevs i grundskolan. Hur läraren gav en titel och sedan var det bara att skriva på. Lite så är det nu. Jag har fått en titel till skänks, då och då dyker det upp en tanke som skrivs ner. Som sagt, det blir nog en skräcknovell. Tror jag. Fast vad det blir, om det blir något, får jag se när jag får tid att tänka på den på allvar - inte bara plocka de tankar som kommer automatiskt.

Om kapitel 8

Det finns två saker som var utmärkande för arbetet med kapitel 8, dvs

1. Distans till texten
2. Flytt av textsjok

Det har gått omkring ett år sedan jag skrev om kapitel 8 (utkast 7), och alltså äger jag en viss distans till texten. Jag har inte längre tillgång till alla de där känslorna som jag hade när senast skrev. När jag läser igenom kapitlet är orden som talar, inte minnet av de känslor, händelser, som jag vill förmedla.

När jag läser igenom utskriften lägger jag märke till några krumelurer i marginalen. Det är mina egna anteckningar, frågor till texten och eventuella förbättringsförslag - krumelurer som kom till strax efter att jag var färdig med kapitlet för ett år sedan. Det är så att man kan skratta, eller gråta för den delen. Nu när jag skriver ner tankar om texten är det inte små krumelurer som hamnar i marginalen, det är massiva omskrivningsförslag. Massiva. Raderingar till höger och vänster, därtill saker som måste förtydligas. Det finns abrupta övergångar, konstiga hopp och ... ehum ... pretentiösa stycken som måste taggas ner.

Allt på grund av lite distans till texten.

Eller faktiskt så mycket distans att jag blir överraskad när jag öppnar kapitlet för att starta en omskrivning. I början av kapitlet finns ett textsjok som jag inte har något minne av. Ok, visst minns jag själva texten, men att det är hitflyttat från ett annat kapitel har jag inget minne av. Ok, igen. Textsjoket hör hit, det finns ingen tvekan om det, men att det flyttats hit från ett annat kapitel kräver sin omskrivning. Så pass omfattande att det i slutändan inte kan kallas för en flytt av en textsjok utan flytt av en idé. Därtill fick jag skriva om början - där textsjoken/idén hamnat - tre gånger för att det skulle fungera, för att det skulle platsa här. Så pass. Fast nu är jag klar, eller nästan klar. Jag kommer att få återvända till kapitlet innan jag ger det till en första-läsare. Jag lämnar nämligen kapitlet med en känsla av att jag tappade bort mig lite...

Om kapitel 7

Jag fyller i detaljer. Lägger också märke till saker som jag missat att berätta. Det där som är så självklart i tanken, men som saknas på papper. Det måste vara varje historieberättares mardröm, det där med att glömma berätta självklarheter; att inte upptäcka att missat att förmedla väsentligheter.

Kapitlet växer. När jag i pappersutskriften fortfarande befinner mig på första sidan, är jag redan på sidan fyra i e-dokumentet. Det säger nog en hel del om arbetet med kapitlet.

Men jag tappar lite också. När jag känner mig som mest urlakad sitter jag och ändrar utan att tillföra något. Ändrar för ändrandets skull. Som om nya ord vore förbättringar i sig. En stunds deppighet; blir det inte bättre än så här? Men redan nästa dag får jag grepp om berättelsen igen. Ändringarna är förbättringar. Får ny ork.

Om att känna sig urlakad

Det brukar oftast komma senare. Inte redan vid kapitel 7.  Det handlar inte om tömda resurser, inte om att tröttna. Bara att känna sig urlakad. Att inte palla med att öppna ett till dokument, att skriva. Inte en till ändring, tack. 

Nu sker allt med racerfart. Haha, tänker den som följt bloggen och vet att jag ägnat januari och nästan halva februari till att skriva, det var sannerligen racerfart; hela 6 genomgångna kapitel på en och en halv månad? Racerfart? Moahahah! Men det är racerfart med tanke på att jag använder att tid som jag har till förfogande - dagtid - när Polly-Bullen sover. All tid som jag har över. (Ok, jag läser visst bloggar under den tiden också…) Jag har inte lessnat på att skriva, jag har inte tappat idéerna, jag låter inte bli. Men fy vad jag känner att jag behöver pausa lite. Ladda batterierna. 

Fast pauser blir det inget av och nu gäller det att fortsätta att skriva innan Bullen vaknar. Det var bara det jag ville säga.

(Fast fy vad jag känner att jag borde lägga mig på soffan, bara en stund. Max en vecka...)

Om kapitel 6

Detaljer. Sånt som inte märks men som gör en berättelse mer levande. Ju mindre mängd ren och skär hitta-på-omskrivning, desto större utrymme till att stanna till; att fundera över detaljer som kan göra berättelsen mer levande.

Att kunna stanna till innebär också att det blir enklare att radera. För när man stannar till lägger man märke till alla de där småsakerna som en gång lagts till för att ... förlänga ett kapitel. Det handlar inte om direkt spretighet men om något överflödigt, likväl.

Något annat som jag noterade vid arbetet med kapitlet var att obetydliga bifigurer blev intressantare. De fick inte större betydelse för berättelsen, men blev - för mig - mer levande. Det var inte längre bara nödvändiga namn, utan personer. Eller berodde det på att två av figurerna fick nya namn? (Det där med namn är ju intressant, men ett annat inlägg.) Så, nu är kapitlet klart för den här gången, och det blir dags att ta itu med kapitel 7.

Om kapitel 5

Jag känner hur den lättar, skrivarbördan. Eller vad den nu ska kallas. Kapitel 5 behöver ingen omskrivning. Det finns inget behov av nya övergångar mellan abrupta stycken, inget behov av nya händelser/idéer som ska överensstämma med händelser i 25 andra kapitel.

Visst, jag raderar. Jag uppskattar att jag formulerar om ungefär 3/5 av kapitlet, om inte mer. Lättar upp kilometerlånga stycken. Tänker till. Ändrar ord och flyttar på kommatecken. Men jag behöver inte hitta på något nytt. Blir inte frustrerad över det som jag skrivit.

Även om kapitlet tar sin tid p.g.a omformuleringarna så känns det skönt att skriva. Lättsamt, nästan lekfullt. Precis så där som man önskar att skrivandet alltid vore.

Ok. Igår kväll tyckte jag mig vara klar med kapitlet, och i morse kom jag på en viktig ändring. En ynkapynka detalj, förvisso, men ändå en ändring. Så kan det gå. Men nu tror jag att det är dags för att ta itu med kapitel 6...

Om kapitel 4

Ärligt talat trodde jag att de skulle vara borta vid det här laget, att jag slipat bort den otåliga kantigheten. Men nej, det märks att jag har skrivit för att komma vidare, att jag inte har haft ro att stanna vid en tanke.

Så jag stannar, utvecklar. Försöker att skriva bort de abrupta övergångarna som (fortfarande!) finns. Därtill raderar jag spår efter en annan historia. Sånt som haft betydelse i en annan variant av Alster I, men som förlorat sin betydelse. Darlingar, darlingar. Ack!

Men nu är allt klart (för det här utkastet). Dags att läsa kapitel 5.

Om kapitel 3

En gång i tiden började allt med kapitel 3. Eller snarare med karaktären som kommer tills tals i kapitel 3. Jag skrev febrigt i en månad, och förstod att jag hade en historia. Äntligen hade jag en historia! Så jag fortsatte att skriva, och fortsatte. Faktiskt så länge att historian blev en annan och händelserna i kapitlet inte längre rymdes i Alster I. Det var onödiga villovägar. Så jag raderade och skrev om hela kapitlet. Och raderade och skrev om. Ännu en gång. Och började förtvivla. Fastna.

Det gick så långt att jag försökte mig på återbruk. Att använda ett annat raderat kapitel (dvs. en darling)- ur en annan karaktärs synvinkel - och forma om för att passa denna karaktär. Nu kommer det väl ändå att fungera?

Nej. Det gjorde det inte. Eller jo, för ett tag. Tills jag insåg vad jag (egentligen) visste från början; det fungerar inte att återanvända händelser och tankar som tillhör en annan karaktär. Ja, för de tillhör ju en helt annan karaktär...

Så, nu har jag skrivit om ännu en gång. Utan att återanvända sådant som inte hör karaktären till. Den här gången tror jag att det fungerar. Åtminstone hoppas jag att det inte kommer att skava. Men jag lämnar en brasklapp - jag låter bli att fila på orden. Jag avvaktar en stund. Försöker känna in kapitlet. Håller tummarna. Fortsätter med kapitel 4 så länge.

Om svårigheter att stänga av idéflödet

Lillen sover och jag borde sitta med kapitel 3, kapitlet som jag trodde skulle bli jobbigt att skriva. Det som jag fastnat med i tidigare omskrivningar. Det där som jag alltid fastnar med och aldrig får till.

Jag sitter inte längre fast. Redan igår när jag öppnade dokumentet släppte det. Den nya inledningen bara tjoffade fram och jag skrev febrigt ner den medan jag nattade Lillen. Nu behöver jag bara fila lite.

Det är bara det att... Inspirationsflödet upphör inte. Så snart jag öppnar dokumentet, i samma ögonblick jag nuddar tangenterna kommer en ny idé, en ny pusselbit. Till fel berättelse. Till en helt annan typ av berättelse, en annan målgrupp. Tjoff, tjoff, tjoff. Idé på idé på idé.

Och visst, jag är glad. Nöjd över att ha en ny berättelse. Intresserad av denna berättelse som liksom serveras på silverfat. Men nu vill jag ju ägna mig åt Alster I. Jag vill det. Jag vill stänga av idéflödet - eller den delen som ger mig idéer till fel berättelse. Om inte annat så för att få Alster I ur vägen så att jag kan ägna mig åt det nya...

Om kapitel 2

Jag trodde att det skulle bli enkelt, gå fort. Jag trodde att det enda som behövde göras var att lägga till lite bakgrundsinformation. Oj, vad fel jag hade. Och oj, vad matt jag blev när jag läste igenom kapitlet. Det språk som jag hade fått för mig var helt ok var ... inte ok. Milt sagt.

Det blev några dagar med tungsinne. Skriver jag verkligen så dåligt? Jag hade ju för mig att kapitlet var ok, att det var mycket bättre än mitt första kapitel.

När tungsinnet lagt sig återfick jag minnet, eller tvärtom; när minnet återkom lade sig tungsinnet. Jag kom på hur jag hade tänkt i den förra, och förrförra och förrförrförra, omskrivningen. Jag skulle ju inte pilla med orden! Inte rätta till småsaker utan fokusera på historien; att få den rätt. Det är ju så ofta man fastnar med småpillet - filar på något som ändå raderas i nästa omskrivning.

Efter det blev det enklare att skriva. Inte jättekul att behöva ändra på något i varje mening, inte kul att radera darlingar. Men skönt att se kapitlet bli bättre. Och bättre.

Men det gick sakta, så sakta. Den lilla Tjejen i mitt liv har ändrat sovmönster. Från att ha sovit (minst) i tre timmar kring lunchtid har det mest blivit tupplurar. Och trög som jag är har jag haft svårt att hänga med i svängarna och planera skrivtid. Men nu är kapitlet klart och jag kan börja bäva mig för att ta itu med kapitel 3 - ett av de där kapitlen som jag aldrig tycks få rätt...

Om såpbubblor

Såpbubblor, underbara vackra såpbubblor.

Mina snygga ord, mina tjusiga meningar.

Bara såpbubblor. 

Delete, delete. Suck.