Jag satt på en pall, lite vid sidan av, och såg på teaterföreställningen Grodan som gifte sig med tsarens son. Till sagan, som spelades för 6-åringar, hör att grodan ska baka bröd - och som sig bör i sagor där ödmjukhet ställs mot högmod blev det förstås det godaste brödet i världen.
Och så händer det. Jag vet hur det där brödet smakar, lite som vetebröd utan att vara vetebröd. Lite som bakverk av karlsbaderdeg, kanske som brioche? Det är också då som jag känner igen sagan. Jag kommer särskilt ihåg en bild ur en sagobilderbok där en mus åker i en vagn smyckad med blommor. Ja, det är förstås sagan i en annan tappning; för här är det inte en groda utan en liten mus som är den förtrollade prinsessan.
Men brödet, ja brödet! Mina smakminnen är säkra på sin sak. Jag vet precis hur brödet smakade. Till saken hör att jag led av sagomani som barn. Sagor lästes om och om och om igen. Så pass många gånger att de kom att bli levande i flera av mina sinnen. Som smaksinnet, och därefter i smakminnet. Men jag kan inte minnas om jag någonsin åt det där fantastiska brödet; mitt minne kan inte koppla smaken till något annat än till sagan. Så kanske är det bara ett spöksmakminne? Något föreställt som inte existerar i den fysiska världen.
2012-02-20
2012-02-14
Alla hjärtans dag & The Truant pen
När jag startade bloggen var min föresats att skriva betydligt mer än vad jag hittills gjort. Minst tre inlägg i veckan. Var tanken. Just nu känns det som att jag får vara glad om jag skriver tre inlägg i månaden – men å andra sidan; kan jag förvänta mig något mer av mig själv när jag döper min blogg till The Truant Pen of E.
Min lata, eller skolkande, penna. Fast mest gillar jag Stanfords förklaring till ordet truant, dvs.
Ja, det är min penna det. Den som försummar sina plikter. Skriver inte när den borde, skyller på annat; påstår att det finns andra plikter som måste gå före.
Men vad har nu detta med alla hjärtans dag att göra? Inte mer än att jag först stötte på begreppet i en sonett som handlar om kärlek och vådan av att hitta de rätta orden, i den första sonetten ur Sir Philip Sidneys Astrophil and Stella:
Även om sonetten handlar om Astrophils möda att hitta de ord med vilka han kan imponera på Stella så njuter jag av de ord som beskriver svårigheten med att skriva. De storartade planerna med skrivandet, svårigheten att hitta de rätta orden. Frustrationen. Och det enda tillvägagångssättet för att få orden att fungera, det som också står under bloggtiteln som en påminnelse:
"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."
*
För övrigt går det att lyssna på hela Astrophil and Stella på Librivox
Min lata, eller skolkande, penna. Fast mest gillar jag Stanfords förklaring till ordet truant, dvs.
Neglectful of one´s duties.
Ja, det är min penna det. Den som försummar sina plikter. Skriver inte när den borde, skyller på annat; påstår att det finns andra plikter som måste gå före.
Men vad har nu detta med alla hjärtans dag att göra? Inte mer än att jag först stötte på begreppet i en sonett som handlar om kärlek och vådan av att hitta de rätta orden, i den första sonetten ur Sir Philip Sidneys Astrophil and Stella:
Loving in truth, and fain in verse my love to show,
That the dear she might take some pleasure of my pain,
Pleasure might cause her read, reading might make her know,
Knowledge might pity win, and pity grace obtain,
I sought fit words to paint the blackest face of woe:
Studying inventions fine, her wits to entertain,
Oft turning others' leaves, to see if thence would flow
Some fresh and fruitful showers upon my sunburned brain.
But words came halting forth, wanting Invention's stay;
Invention, Nature's child, fled stepdame Study's blows;
And others' feet still seemed but strangers in my way.
Thus, great with child to speak, and helpless in my throes,
Biting my truant pen, beating myself for spite:
"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."
Även om sonetten handlar om Astrophils möda att hitta de ord med vilka han kan imponera på Stella så njuter jag av de ord som beskriver svårigheten med att skriva. De storartade planerna med skrivandet, svårigheten att hitta de rätta orden. Frustrationen. Och det enda tillvägagångssättet för att få orden att fungera, det som också står under bloggtiteln som en påminnelse:
"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."
*
För övrigt går det att lyssna på hela Astrophil and Stella på Librivox
2012-02-12
Läsares tillrättalägganden
 |
Man stöter på det ibland. På fel som har slinkit in sig i böcker. Men vem skriver felfritt när det handlar om tiotusentals ord, när man gör sig mödan knappa ner miljoner tecken? Ofta läser jag felaktigheterna utan att knappt höja på ögonbrynen, kan hända att jag inte alltid lägger märke till dem.
Eftersom jag är en stor nyttjare av bibliotek händer det att jag får tag på en bok som någon annan läst före mig. Någon som inte har låtit ett fel vara, utan korrigerat det. Som i bilden ovan. Stycket är hämtat ur en bok av Stephen King. Jag tror att boken hette Signal, men är inte längre säker på namnet. Jag minns bara att den inte höll särskilt hög kvalité.
Men jag måste ge den föregående läsaren rätt, för visst är det så att när man gräver en grop i marken, lägger ner en människa i den och skottar igen hålet (graven) så blir det faktiskt "jord över". Precis om den uppmärksamma läsaren påpekat?
2012-02-02
Lost in translation; Pärlmånad
 | |
| Ispärlor fotade med usel mobilkamera |
Någonstans läser jag att månaden fått sitt namn på grund av vädret som utmärker den; på grund av den kollision mellan kyla och värme som får såväl istappar som ispärlor att bildas.
I ordboken står det att helmikuu betyder februari. Må så vara. Själv ser jag fram emot att tillbringa dessa - för året - 29 dagar i Pärlmånaden.
2012-01-24
Franciskus av Sales
Franciskus helgonbiografi börjar med orden;
”Born in France in 1567, Francis was a patient man.”
Men han hade inte endast ett stort tålamod. Han ansågs också som en smula galen när han beslutade sig för att företa en expedition till ett närgränsade territorium i Schweiz, med avsikt att återföra 60000 kalvinister till den romersk katolska tron. I det oroliga Europa var tanken så tokig att expeditionen kom att bestå av Franciskus själv, och hans kusin.
Under tre års tid kämpade Franciskus i bitter motvind, och i en skur av stenar – med hälsning från kalvinisterna. Vart han än vände sig för att sprida sina tankar om den rätta tron möttes han av hån och av dörrar som slogs igen. Men… Franciskus var en tålmodig man. När kusinen gav upp efter tre år, fortsatte Franciskus oförtrutet vidare. Men han ändrade sin taktik. Han skrev nu ner sina predikningar, kopierade dem för hand och stack in dem under folks dörrar. Allt för att nå fram. När Franciskus sedermera återvände till Frankrike hade han räddat 40000 själar till den romerska katolska trosinriktningen.
Även om kanoniseringen av Franciskus skedde redan på 1600-talet utsågs han till skyddshelgon för författare och journalister först 1923. Skälet till att just han ansågs som lämplig för att vaka över yrkesgrupperna berodde på hans gärningar i det kalvinistiska territoriet och det faktum att han började använda sig av flygblad och skrifter i sin mission.
Och nog lämpar sig Franciskus att vaka över författare, såväl som författaraspiranter? För inte finns det väl någon som är bättre lämpad att för att vaka över alla heliga, tålmodiga, dårar som kämpar i bitter motvind för att få sina alster såväl skrivna som lästa (antagna)?
2012-01-13
Paraskavedekatriafobi
Jag hade inte tänkt kommentera det faktum att det är fredagen den 13.e idag. Men jag ändrar mig eftersom jag just lärt mig ett nytt ord; paraskavedekatriafobi - dvs. fobi för fredagen den 13.e.
När jag var barn såg jag fram emot dessa fredagar, jag väntade med spänning på den otur som skulle drabba mig. Då skulle jag kunna bekräfta att dagen hade en inneboende mystik. Men inget hände. Och vid det här laget har jag genomlevt så många fredagar den 13.e att jag insett att den enda mystik de bär med sig är att de tenderar att vara så övernaturligt tråkiga och händelselösa.
... men å andra sidan; det är kanske just det som oturen består i, dvs. att allt går på i sin gamla lunk..? I så fall är fredagen den trettonde i högsta grad en dag att ha fobi för.
När jag var barn såg jag fram emot dessa fredagar, jag väntade med spänning på den otur som skulle drabba mig. Då skulle jag kunna bekräfta att dagen hade en inneboende mystik. Men inget hände. Och vid det här laget har jag genomlevt så många fredagar den 13.e att jag insett att den enda mystik de bär med sig är att de tenderar att vara så övernaturligt tråkiga och händelselösa.
... men å andra sidan; det är kanske just det som oturen består i, dvs. att allt går på i sin gamla lunk..? I så fall är fredagen den trettonde i högsta grad en dag att ha fobi för.
2012-01-12
Men först ska man ju hitta boken...
Men det är ju sant, förstås. Innan jag ens kommer till att läsa en inledning eller att bläddra i en bok så måste något ha lockat mig till boken. För det är ju ganska sällan som jag i blindo sträcker mig efter första bästa bok för att läsa inledningen.
Det finns något som lockar mig till boken, något som jag (här) förenklar till kännedom och yta.
Med kännedom menar jag den kännedom som en läsare äger om en bok på förhand, det som kan bestå av exempelvis rekommendationer eller recensioner, kännedom om att boken är en klassiker eller kunskap om ett författarskap. Listan kan göras längre än det här men jag tror att dessa exempel får räcka. Ytan, däremot, är det där som får blicken att haja till. En lockande framsida, en titel eller ett annorlunda format; vad som helst som väcker ett behov av att lyfta – en för en själv okänd – bok för att studera den närmare.
Något som skiljer typer av val åt är, tror jag, det faktum att vi måste befinna oss i omedelbar närhet av ”yta-boken” för att den ska utöva sin lockelse på oss. (Och visst kan vi räkna besök hos exempelvis nätbokhandlare och bloggar som omedelbar närhet?)
Jag dristar mig inte till att påstå att en läsare gör sitt val antingen på det ena eller det andra sättet. Däremot tror jag att många i högre grad ”erkänner” att de väljer utifrån kännedom. Varför välja efter yta när det är innehållet man vill åt?
Jag erkänner villigt att jag kan lockas av böcker utifrån deras yta – åtminstone när det gäller böcker för mitt privata bruk. Jag kan plocka upp en bok utifrån en tilltalande framsida. Jag kan vända mig om efter en bok på grund av dess utseende. Jag kan intressera mig för en bok bara för att den är liten i formatet. Boken kan ju visa sig vara en pärla som jag har missat.
Det finns något som lockar mig till boken, något som jag (här) förenklar till kännedom och yta.
Med kännedom menar jag den kännedom som en läsare äger om en bok på förhand, det som kan bestå av exempelvis rekommendationer eller recensioner, kännedom om att boken är en klassiker eller kunskap om ett författarskap. Listan kan göras längre än det här men jag tror att dessa exempel får räcka. Ytan, däremot, är det där som får blicken att haja till. En lockande framsida, en titel eller ett annorlunda format; vad som helst som väcker ett behov av att lyfta – en för en själv okänd – bok för att studera den närmare.
Något som skiljer typer av val åt är, tror jag, det faktum att vi måste befinna oss i omedelbar närhet av ”yta-boken” för att den ska utöva sin lockelse på oss. (Och visst kan vi räkna besök hos exempelvis nätbokhandlare och bloggar som omedelbar närhet?)
Jag dristar mig inte till att påstå att en läsare gör sitt val antingen på det ena eller det andra sättet. Däremot tror jag att många i högre grad ”erkänner” att de väljer utifrån kännedom. Varför välja efter yta när det är innehållet man vill åt?
Jag erkänner villigt att jag kan lockas av böcker utifrån deras yta – åtminstone när det gäller böcker för mitt privata bruk. Jag kan plocka upp en bok utifrån en tilltalande framsida. Jag kan vända mig om efter en bok på grund av dess utseende. Jag kan intressera mig för en bok bara för att den är liten i formatet. Boken kan ju visa sig vara en pärla som jag har missat.
2012-01-11
Ytterligare några tankar om inledningar
Det föregående inlägget avslutades med ett påstående om att jag aldrig låter det första intrycket (i det här fallet de första raderna) vara avgörande vid valet av läsning.
Det är sant. Men det finns också en annan sanning. För även om jag aldrig låter inledningen avgöra om jag ska göra mig mödan att läsa en bok så händer det ofta att jag lägger ifrån mig en bok om inledningen inte tilltalar mig. Jag bryr mig inte om att ens bläddra vidare för att se om det blir bättre. Jag gör det för att jag tänker mig att alla som skriver vet hur viktigt det första intrycket är. Jag tänker mig att alla som skriver kommer därför att se till att lägga extra krut på inledningen.
Om början består av klichéer tänker jag mig att boken består av klichéer.
Om början består av en beskrivning av vädret så tänker jag att jag har läst boken förut.
Om en början består av en insikt är bäst att också jag tänker; ”Ha! Smart!”
Men hur ska en bra inledning, en bra början, vara? Instinktivt tänker jag att det ska vara trogen boken; den ska fånga essensen i berättelsen. Det är ingen idé att försöka få skriva en klurig eller "konstfull" början inte resten av berättelsen är klurig eller "konstfull". Bäst tycker jag om ”in medias res”-inledningar. Att läsaren utan dröjsmål kastas in i händelserna; att denna får ta del av en viktig händelse. Sämst tycker jag nog om ”det här hände och det ledde till att det där hände och så hände det där som fick berättelsen att ta sin början”-inledningar. De sistnämnda tenderar att vara så långrandiga.
För att inte göra mig själv för långrandig avslutar jag med att ge exempel på en riktigt bra inledning, den bästa som jag någonsin har läst:
ur Toni Morrisons Jazz
ps. egentligen är jag mer förtjust i inledningen i dess svenska översättning - eftersom det var på svenska som jag först läste den - men saknar tillgång till den just nu...
Det är sant. Men det finns också en annan sanning. För även om jag aldrig låter inledningen avgöra om jag ska göra mig mödan att läsa en bok så händer det ofta att jag lägger ifrån mig en bok om inledningen inte tilltalar mig. Jag bryr mig inte om att ens bläddra vidare för att se om det blir bättre. Jag gör det för att jag tänker mig att alla som skriver vet hur viktigt det första intrycket är. Jag tänker mig att alla som skriver kommer därför att se till att lägga extra krut på inledningen.
Om början består av klichéer tänker jag mig att boken består av klichéer.
Om början består av en beskrivning av vädret så tänker jag att jag har läst boken förut.
Om en början består av en insikt är bäst att också jag tänker; ”Ha! Smart!”
Men hur ska en bra inledning, en bra början, vara? Instinktivt tänker jag att det ska vara trogen boken; den ska fånga essensen i berättelsen. Det är ingen idé att försöka få skriva en klurig eller "konstfull" början inte resten av berättelsen är klurig eller "konstfull". Bäst tycker jag om ”in medias res”-inledningar. Att läsaren utan dröjsmål kastas in i händelserna; att denna får ta del av en viktig händelse. Sämst tycker jag nog om ”det här hände och det ledde till att det där hände och så hände det där som fick berättelsen att ta sin början”-inledningar. De sistnämnda tenderar att vara så långrandiga.
För att inte göra mig själv för långrandig avslutar jag med att ge exempel på en riktigt bra inledning, den bästa som jag någonsin har läst:
Sth, I know that woman. She used to live with a flock of bird on Lenox Avenue. I know her husband too. He fell for an eighteen-year-old girl with one of those deepdown, spooky loves that made him so sad and happy he shot her just to keep the feeling going. When the women, her name is Violet, went to the funeral to see the girl and cut her dead face they threw her to the floor and out of the church. She ran, then, trough all that snow, and when she got back to the apartment she took the birds from their cages and set them out the window to freeze or fly, including the parrot that said “I love you.”
ur Toni Morrisons Jazz
ps. egentligen är jag mer förtjust i inledningen i dess svenska översättning - eftersom det var på svenska som jag först läste den - men saknar tillgång till den just nu...
2012-01-04
Överdriften gällande de första ordens betydelse
Där ser man. Ett enda inlägg har jag hunnit med och bloggen är redan full av överdrifter, dvs. överdriften om de första ordens betydelse.
Jag vidhåller att de första orden är viktiga, men de är knappast avgörande. För hur många gånger har man (jag) inte börjat läsa något som verkar lovande bara för att strax sluta – dvs. efter upptäckten att början är den topp från vilken allt dalar?
Det var länge sedan jag insåg att det inte går att förlita sig till början vid valet av läsning. Efter att ha läst de första få raderna går jag vidare. Slår upp en sida här, en sida där. Jag frågar mig om det håller. Jag kollar språket. Jag kollar personerna. Jag kollar dialogerna.
Aldrig, aldrig låter jag de första orden vara avgörande.
Jag vidhåller att de första orden är viktiga, men de är knappast avgörande. För hur många gånger har man (jag) inte börjat läsa något som verkar lovande bara för att strax sluta – dvs. efter upptäckten att början är den topp från vilken allt dalar?
Det var länge sedan jag insåg att det inte går att förlita sig till början vid valet av läsning. Efter att ha läst de första få raderna går jag vidare. Slår upp en sida här, en sida där. Jag frågar mig om det håller. Jag kollar språket. Jag kollar personerna. Jag kollar dialogerna.
Aldrig, aldrig låter jag de första orden vara avgörande.
En slags början
- eller är detta i själva verket slutet?
Det här är de första orden, de som är så viktiga. De som ska locka till vidare läsning.
Eller skulle så kunna vara om det här var en bok eller en novell; i en tryckt text skulle det här ge ett första intryck.
”Ska jag läsa vidare, verkar det här bra?”
Det här är en början. Idag är det här mitt enda inlägg, därför också det första intrycket. Redan imorgon kan det vara förändrat. När de första läsarna börjar dyka upp kommer det att finnas fler inlägg än det här, vilket för med sig – givetvis beroende på hur de läser bloggar – att det här också kan vara slutet.
Så. Det är här allt slutar, här det också börjar. Allt däremellan styrs av insikten om att själva mediet, bloggen, och dess format ger mig möjlighet att börja om med varje inlägg - eftersom varje inlägg kan vara det första intrycket för någon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)